Behandlingen av etniska tyskar under och efter Andra världskriget utgör den mest omfattande etniska rensningen någonsin. J. Otto Pohl skriver i Socialist Racism : Ethnic Cleansing and Racial Exclusion in the USSR and Israel att ”in total, the new governments of Poland, Czechoslovakia, Hungary, Romania, and Yugoslavia expelled over 11.5 million ethnic Germans into the current borders of Germany. Recent research puts the number of ethnic Germans to perish during this forced exodus at 1.4 million (11.6%).. the expulsion of ethnic Germans from Central Europe and the Balkans in the years immediately after World War II remains the largest single case of ethnic cleansing in world history”. Till detta kommer den brutala behandlingen av etniska tyskar, bland annat volgatyskarna, i Sovjet.
Otto Pohl beskriver behandlingen av den infödda tyska minoriteten i Sovjet bland annat i The Persecution of Ethnic Germans in the USSR during World War II. Det torde vara tämligen omskakande läsning för den ”vänster” som betraktat Sovjet som ”trots allt anti-rasistiskt”. Pohl visar hur det sovjetiska ledarskapet definierade de infödda tyskarna, vilka levt i landet i generationer, som en i grunden raslig fiende. I propagandan talades det oftare om att döda ”tyskar” än ”fascister”. Överhuvudtaget hanterades etniska grupper kollektivt. Pohl tar upp hur de etniska koreanerna tvångsförflyttades till Centralasien för att ”suppressing the penetration of Japanese espionage in the Far Eastern Krai” (jämför Trotskijs argument mot japansk invandring). På liknande vis tvångsförflyttades etniska finnar, kalmucker, tjetjener, krimtatarer, meskhetiska turkar, litauiska judar och flera andra grupper. Inte sällan beskrevs det som ett straff för samarbete med fienden, den logiken präglade även behandlingen av dem när de nått sitt arktiska eller sibiriska mål.
De etniska tyskarna var den största deporterade gruppen, ”ethnic Germans made up 1,235,322 of the 3,332,589 people who lived under special settlement restrictions between 1941 and 1948”. Volgatyskarna hade haft en egen sovjetrepublik, den upplöstes 1941 och återupprättades i likhet med krimtatarernas ASSR aldrig. Tyskar, krimtatarer och meskhetiska turkar fick heller inte senare återvända hem. Pohl skildrar en brutal behandling, där 3-4% dog redan under transporten till Sibirien och Kazakstan. Mottagandet var dåligt förberett, ofta saknades både mat, arbeten och bostäder. De etniska tyskarna var också överrepresenterade som tvångsarbetare i ”arbetsarmén”, ”in total the Soviet government mobilized over 316,000 ethnic Germans into the labor army during 1941–44”. I praktiken var de slavarbetare, dödligheten var hög. De utsatta folkgrupperna kategoriserades sedan som ”särskilda bosättare”, förbjudna att lämna de regioner de tvångsförflyttats till. 1948 underströks att detta andraklassens medborgarskap dessutom skulle gälla ”för evigt” (vilket det dock inte gjorde, 1972 fick även etniska tyskar rätt att bosätta sig var de ville).
Sammantaget är behandlingen av etniska tyskar under och efter andra världskriget slående i sin brutalitet och omfattning. Samtidigt är det ett ämne som nästan fullständigt lyser med sin frånvaro i offentligheten, i filmer och liknande. Till skillnad från flera andra folkmord och -fördrivningar har den till exempel inget särskilt välkänt namn. Diskrepansen mellan omfattningen av tyskarnas lidande och ointresset för det tarvar en förklaring, och erbjuder samtidigt nycklar till den hegemona ideologin. Om Andra världskriget utgör grunden för efterkrigstidens liberala ordning är det inte bara besattheten av Hitler som är av intresse, utan även behandlingen av etniska tyskar. Den etniska rensningen, massvåldtäkterna, morden och rättslösheten är här den andra grundstenen, jämför Zizeks tal om ”maktens obscena undersida”. I retoriken ligger fokus på Hitler, folkrättsbrotten mot etniska tyskar är i jämförelse det förträngda, det vi inte talar om och egentligen är väl medvetna om.
Den efterkrigstida ordningen bygger på ett brott och en motsägelse. Logiken bakom detta kan summeras ”kollektiv skuld är fel men tyskarnas brott var så hemska att det var rätt att straffa dem kollektivt”. Det antyder att motståndet mot konceptet kollektiv skuld i grunden är en socio-politisk konstruktion, som vid behov kan upphävas. Det kan också beskrivas som ett privilegium, ”kollektiv skuld är fel när det handlar om grupp A men inte när det handlar om grupp B”. Kopplingen till makten är här tydlig, makten avgör när kollektiv skuld ska tillämpas oavsett den eventuella retoriken om den kollektiva skuldens mer principiella felaktigheter. Det antyder att bakom den individualistiska och egalitära retoriken döljer sig en gruppbaserad praktik när det handlar om förhållandet mellan makt och undersåtar även i det moderna Väst.
Samtidigt för diskursen kring behandlingen av tyskarna tankarna till det som förr beskrevs som kvinnomisshandel och idag oftare kategoriseras som mäns våld mot kvinnor. Förövaren har ett dubbelt förhållande till sina utbrott av våld. Å ena sidan får offret inte tala om dem, å andra sidan är båda väl medvetna om dem. Våldet blir också en påminnelse om maktförhållandet, särskilt tydligt på ett etno- och geopolitiskt plan där ”segraren skriver historien”. Återigen anar vi här den för-liberala logik som den liberala ordningen, bortom lagren av retorik, bygger på.
Samtidigt finns det en koppling mellan det ursprungliga brottet och den fortsatta fiendebilden, bland annat enligt logiken att ”den man skadar hatar man”. Tyskarna, och i förlängningen vita, germaner, blonda et cetera, har kommit att bli den hegemona ideologins negativt laddade ”andra”, syndabockar och fiender. Detta är dessutom en process som nästan hundra år senare accelererar. I förbigående sagt kan noteras att vissa eliters realpolitiska intressen sannolikt hade drivit fram något liknande oavsett krigspropaganda och liknande. Noteras kan även att det går att identifiera en glidning vad gäller den hegemona ideologins myter och fiendebilder, bort från det mer europeiska fokus på förhållandet mellan tyskar och judar till den mer amerikanska besattheten av relationen mellan svarta och vita. Vilket bland annat haft som resultat att judar och tyskar för många hamnat i samma kategori av vita.
Sammantaget finner vi att J. Otto Pohl är en värdefull bekantskap, han har forskat bland annat om behandlingen av tyskar, koreaner, kurder och krimtatarer i Sovjet. Relationen mellan tyskarna och den liberala ordningen är samtidigt användbar för att identifiera sådana sidor av den hegemona ideologin som det inte talas högt om.
Om skribenten: Joakim Andersen
