Musiken är indoeuropéernas kulturella medium på samma sätt som orden är semiternas. Det orden betyder religiöst och metafysiskt sett för semiterna betyder musiken för indoeuropén. Att Tolkien i Silmarillion låter världens skapelse ta formen av en musik som under Ilúvatars ledning växer fram och blir allt rikare och får allt fler stämmor, där även dissonanser och konflikter integreras och ges en vital funktion, är med hans djupgående intresse för fornnordisk och keltisk historia och myt ingen slump. I Kalevala, som Tolkien också intresserade sig för, är centralpersonen, den gamle vise Väinämöinen, en sångare och sejdare som med sin egenhändigt byggda kantele frambringar melodier av sådan skönhet att hela skapelsen, såväl växter som djur och människor, lockas av den och uppfylls av den största tillfredsställelse. Den magiska musiken får t.o.m. musikern själv att fälla tårar, vilka förvandlas till pärlor när de faller ner i havet.1 Den väsentliga skillnaden mellan semiternas kulturella bas och indoeuropéernas är att medan språket är en rent mänsklig skapelse, ett resultat av det sociala samspelet mellan mänskliga individer, har musiken ett annat och i väsentliga avseenden utommänskligt ursprung. Den är ett resultat av upptäckter och visioner, den är inte något alltigenom medvetet och avsiktligt frambragt utan har av druider och schamaner avlyssnats i trädens sus och havets brus, i vindens vinande och regnets fallande, i snöns plötsliga tystnad, i eldens sprakande och pulsens rytm, i insekternas läten och fåglarnas sång. Musiken är större än människan. Den är en del av världen – och om man är övertygad om att världen rymmer gudomliga och övermänskliga krafter då måste man också tro att musiken gör det. Som grund för religion och metafysik ligger musiken närmare sitt ämne än vad språket gör. Medan språket är hänvisat till att använda konstgjorda tecken och symboler är musiken rotad i och besläktad med den värld den framgår ur och upplyser oss om. Den är inte som språket i bästa fall ett vittne eller, i sämre fall, någon som berättar om något han har hört andra tala om, utan den är identisk med det den sjunger och musicerar om: den är den uppenbarelse och vision som språket, när det är sannfärdigt och äkta, försöker fånga i sina mer eller mindre klumpiga symboler och förmedla genom sina abstrakta teckenkombinationer. Till skillnad från språket kan musiken inte ljuga och bedra. Den påstår inte något; den är vad den är. Musiken kan därför på ett annat sätt än språket förena oss med den värld vi lever i och ge näring åt en rotbildande känsla av att vara ett med den. Den är ett hemland, men ett rörligt sådant och harmonierar därför väl med det nomadiska eller, om man så vill, faustiska elementet i indoeuropéns själ. De många och stora skillnader som kan iakttas mellan semitisk och indoeuropeisk mentalitet och livskänsla återgår på denna skillnad. Och vad återgår då den på? Genetik och historia, vill man svara. Vad skulle det annars vara? Men med de kunskaper vi idag har om hur snabbt och djupgående människans biologiska arv samspelar med sin omvärld och formas av den är det möjligt att hävda att musiken och vår receptivitet och känsla för den är en del av själva vår natur och bringas att resonera och ljuda i oss med samma oemotståndlighet som vinden får trädens löv att susa och havets vågor att brusa. Vår musik och musikalitet är då mera än bara ett anlag och en möjlighet: den är en ofrånkomlighet som fjärilens färger och en nödvändighet som fågelns flykt. Den är vår huds färg. Den är vårt anletes drag. Den är det varförutan vi inte längre är oss själva.2
Noter
1 Kalevala sådan vi känner sångsamlingen är som bekant diktad på finska, vilket inte är något indoeuropeiskt språk. Men det finns flera viktiga motiv i sångerna som vittnar om att de har sitt ursprung i de västliga kustnära delarna av Finland, där det indoeuropeiska befolkningselementet varit framträdande sedan bronsåldern. Men även om de omgestaltningar som verket genomgått under det flerhundraåriga muntliga återberättandet; den mest omfattande är utan tvekan Elias Lönnrots sammanställning vid mitten av 1800-talet av de många sångfragmenten till en skriftspråklig helhet, och den till följd av yttre påverkan (bl.a. kristen mission och västeuropeiska kulturinfluenser via Sverige) påtvingade omlokaliseringen av traderingsprocessen från de västliga kustområdena till Karelen har lett till att Kalevala idag måste anser vara mer finskt-ugriskt än indoeuropeiskt så är detta i sin tur ett väsentligt belägg för den kulturella affiniteten mellan de indoeuropeiska och de finsk-ugriska folkslagen. Vi har ju på det hela taget samma geografiska ursprung och delar även den stäppnomadiska bakgrunden, med allt vad det innebär. Den besläktade mentaliteten mellan de indoeuropeiska och de finsk-ugriska folken har varit en förutsättning för vår samexistens i norra och östra Europa. Den specifika indoeuropeiska naturkänslan och musikaliteten har sin motsvarighet hos de i Europa boende finsk-ugriska folken. En förklaringen till detta kan förvisso ligga i indoeuropeiska influenser. Men kanske ska förklaringen också till någon del sökas hos den europeiska naturens växlingsrika egenart och skönhet. Den estetiska känslan måste ju väckas och stimuleras av något.
2 Enligt ”biofilia-hypotesen” finns det en genetisk komponent bakom människans positiva känslor och reaktioner inför (den vackra och välvilliga) naturen. Forskare har funnit belägg för att kulturen inte räcker som förklaring till de skillnader som kan iakttas mellan olika personers inställning till naturen. Man måste anta en genetisk komponent också. Detta öppnar i sin tur för hypotesen att denna komponent kan vara mer framträdande eller vanligare hos de folk som, i likhet med oss svenskar och andra germanska folk, uppvisar många och tydliga positiva attityder och beteenden inför djur och natur än hos de som, i likhet med de växande utomeuropeiska invandrargrupperna i vårt land, uppvisar reaktioner av ett annat och delvis motsatt slag. (Kan vi i någon mån påverka de utomeuropeiska invandrarna till det bättre? Vad säger då att de inte i kraft av sitt snabbt växande antal kommer att påverka oss till det sämre?) När jag vid ett tidigare tillfälle reflekterade över denna skillnad i naturkänsla mellan indoeuropéer och andra folkslag tänkte jag mig att den var kulturellt betingad, men som forskningen runt biofilia-hypotesen nu visar kan den alltså ha en genetisk komponent. Så nu väntar vi bara på att några forskare ska lansera en ”musicafilia-hypotes” också! Och tänk om de i dess förlängning skulle upptäcka en samvariation mellan naturkänsla och musikkänsla? Referens: forskningssammanfattningen ”Biophilia revisited: nature versus nurture”. Om inte vår sociala tillvaro ska bli alltför obegriplig är vi snart tvungna att börja tala om människoraser igen. Åtminstone som en hypotes.
Om skribenten: Jonas Åberg
