I dagarna har Totalförsvarets forskningsinstituts rapport ”Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld” släppts, rapporten är beställd av Säpo och uppges skildra ”mångfacetterade och heterogena extremistmiljöer”. Rapportens författare, Hannah Pollack Sarnecki, Anna Lioufas och Mathilde Jarlsbo, inkluderar i detta bland annat alternativmedier som uppbär presstöd, vilket ger upphov till en besynnerlig situation. Med den ena handen delar staten ut presstöd till vissa medier, med den andra utmålar den dem som inte bara extremister utan till och med ”antidemokratiska extremister”.
Det som tidigt slår en under läsningen är rapportens undermåliga karaktär. Man behöver inte ha erfarenhet av den akademiska världen för att konstatera att detta är ett verk som brister i bland annat vetenskapsetik och metod. Det gäller till exempel valet av begrepp, där författarna inte råkat använda värdeladdade termer utan tvärtom aktivt tycks ha valt dem. Istället för ”antiliberal” används termen ”antidemokratisk”, istället för ”högerradikaler” talas det konsekvent om ”högerextremister”, istället för ”konspirationsteorier” används det mer hotfulla ”konspirationspropaganda”. Det talas flitigt om ”nazister” och ”fascister”. Givet att detta är starkt negativt värdeladdade uttryck i svensk offentlighet, med reella konsekvenser kopplade till sig, är det tveksamt att använda dem både vetenskapsetiskt och rent akademiskt. Rapportens studieobjekt avhumaniseras samtidigt som rapportens objektivitet undergrävs. Detta blir för övrigt särskilt paradoxalt givet att rapportens författare kopplar ”avhumaniserande” och ”pseudovetenskap” till de miljöer de säger sig studera.
Ett talande exempel på rapportens undermåliga begreppshantering rör termen ”antidemokratisk”. Vi får veta att aktörerna i det ”landskap” författarna säger sig ha identifierat ”verkar för, eller inspirerar till, ett underminerande eller avskaffande av det liberaldemokratiska systemet och att de antingen själva förespråkar våldsanvändning eller kan inspirera till att våld används”. De väljer därför att kalla dem ”antidemokratiska extremister”. Frånsett den omfattande problematisering som kan göras av ”inspirerar till” här, så fortsätter de därefter med att skriva att ”termen används trots att många av de aktörer som beskrivs i rapporten förmodligen inte själva skulle hålla med om att de är antidemokrater. En del ställer exempelvis upp i val.” Man noterar ordet ”förmodligen” här, ett stycke språkpolitik ägnat att dölja det faktum att om författarna under flera månader studerat aktörerna ifråga så vet de mycket väl att flera av dem avgjort snarare än ”förmodligen” inte håller med om att de är antidemokrater. Oavsett vilket, författarna använder termen ”antidemokratisk” för att beskriva aktörer som enligt dem är motståndare till den liberala demokratin (med ”självständiga domstolar, fria medier, respekt för mänskliga rättigheter och för minoritetsgrupper”). I vad mån exempelvis MoD eller Insikt24 är motståndare till ”respekt för fria medier” beskrivs däremot inte, och när man läser rapporten får man snart misstankar att rapportförfattarna sätter likhetstecken mellan etablissemanget och demokratin. Att vara mot etablissemanget är definitionen på att ”underminera demokratin”, att kritisera etablissemangets politik är att ”inspirera till våld”. Men mer om detta nedan, vi nöjer oss än så länge med att notera den bristfälliga och ohederliga begreppsanvändningen.
Problem drabbar rapporten även vad gäller valet att ”pseudonymisera” studieobjekten. De skriver att detta gjorts ”i enlighet med det etiska regelverk som omgärdar den här typen av forskning” för att forskningspersonernas identitet ska skyddas. Detta framstår dock som en läpparnas bekännelse, det är enkelt att identifiera flera av ”forskningspersonerna”. Att exempelvis nämna att en aktör skriver mangan Neo-Germania och samtidigt låtsas att man försöker ”skydda forskningspersonernas identitet” blir motsägelsefullt. Pseudonymiseringen sänker däremot rapportens vetenskapliga värde, eftersom det blir svårt för andra än författarna att bedöma dess källor och slutsatser. Kort sagt görs källorna oåtkomliga men inte ”forskningspersonerna”.
Detta blir ett problem som skulle varit förödande om rapporten varit en samhällsvetenskaplig uppsats som utsatts för opponering. Metoden innebär att citat samlas och delges, i avsikt att kartlägga teman i det landskap som författarna uppger sig ha identifierat. Men utan tillgång till källorna blir det omöjligt att veta hur representativa för ”landskapet” de är, och inte minst hur vanliga de är i ”landskapets” olika delar. Bland annat är det tveksamt hur utbredda QAnon och accelerationism är i landskapet. Och i förlängningen om det ens rör sig om ett ”landskap” snarare än flera avgränsade men delvis överlappande. ”Guilt by association” framstår nu som ett stort problem med rapporten, där aktörer utan våldsretorik klumpas samman med aktörer med en sådan.
Politik snarare än vetenskap
När man noterat de många akademiska och etiska bristerna i rapporten kan man också identifiera den mest sannolika förklaringen till dem. Detta är inte en vetenskaplig rapport, det är ett stycke politik som utger sig för att vara vetenskap. Rapportens författare tycks många gånger kämpa för att inte gå i polemik med ”forskningspersonerna”, stycket om den pseudonymiserade Rasmus Paludan är ett exempel på det. Författarna tycks vidare ha, eller åtminstone tro sig ha, en kuslig förmåga att bedöma de olika aktörernas verkliga avsikter. Vi får bland annat veta att Förtalsombudsmannen, återigen pseudonymiserad, ”använder sig av juridik – och av det demokratiska system som de samtidigt föraktar – för att försöka bryta ned det inifrån.” Att målet lika gärna skulle kunna vara att, exempelvis, använda politiska motståndares metoder mot dem själva, är här inte ens aktuellt att diskutera. Rapportens författare ”vet” att den verkliga måltavlan är demokratin.
Om det politiska målet med rapporten vore att misstänkliggöra etablissemangskritiker av olika slag skulle man kunna föreställa sig att de dels skulle klumpas ihop och dels att de skulle kopplas till främmande makt. Detta är också vad som sker. Dels associeras alternativmedia och vaccinkritiker med ”nazister”, dels är ”pro-rysk propaganda” en av de ”ideologiska komponenter” författarna säger sig studera. Frånsett begreppsfrågan, är det opinionsbildning eller propaganda missnöjda medborgare ägnar sig åt och vem är det som är ”antidemokratisk” när åsikter definieras som propaganda, är det återigen bristfälligt rent vetenskapligt. De flesta som har inblick i ”landskapet” vet att det ”pro-ukrainska” inslaget är ungefär lika starkt som eller starkare än det ”pro-ryska”. Detta vore dock mindre önskvärt att fördjupa sig i om rapportens egentliga mål är politiskt.
Det går att kartlägga den världsbild rapporten, och i förlängningen det etablissemang som via omvägar beställt den, uttrycker. För det första är det en ”idealistisk” världsbild. Åsikter kan jämföras med smittsamma virus som far runt på sociala medier där pandemier kan uppstå som följd. I förbigående sagt är detta en naiv världsbild, oförenlig med bland annat Marx. Om ett land utsätts för en massiv demografisk förskjutning så kommer det med stor sannolikhet att uppstå invandringskritiska ”landskap”. Om eliter och etablissemang monterar ner och åsidosätter folkligt inflytande så kommer det att uppstå etablissemangskritiska ”landskap”. I dessa kommer det inte sällan att finnas människor med psykisk ohälsa, i synnerhet om vården samtidigt nedmonteras. Detta är egentligen självklarheter.
För det andra innehåller rapportens världsbild en högst specifik definition av ”demokrati”. Demokrati och etablissemang är här snart sagt identiska, kritiker av etablissemang och demokratiskt underskott kategoriseras som ”antidemokratiska” och som ”extremister”. Deras försök att sprida sina argument och sina åsikter kategoriseras som ”propaganda”. Den demokratiska processen är kort sagt något som äger rum inom etablissemanget. Denna definition av ”demokrati” är egentligen varken demokratisk eller liberal. Samtidigt kan noteras att detta äger rum samtidigt som ett folkligt missnöje steg för steg formeras.
För det tredje uttrycker rapporten en formellt meritokratisk världsbild. Det är till exempel viktigt att påpeka att alternativmedias journalister ”kallar sig” journalister. Verkliga journalister är de lika lite som vanliga medborgares åsikter är något annat än ”propaganda”. Något liknande gäller synen på den vetenskapliga processen. Rapportens författare tycks några gånger bli så engagerade att de inte kan låta bli att göra referenser för att visa att ”forskningspersonerna” har fel.
Sammantaget är detta alltså en undermålig rapport rent akademiskt, den är dessutom träaktigt skriven och väcker frågan om man blir tråkig av att vara politiskt korrekt eller om man blir politiskt korrekt för att man är tråkig. Det stora problemet med rapporten är dock att den är politik riktad mot etablissemangskritiker av olika slag. För att låna termer och perspektiv från Foucault handlar det om att en kategori, ”antidemokratiska extremister”, konstrueras av etablissemanget. Målgruppen för rapporten är kort sagt inte allmänheten, den ingår istället i en intern etablissemangsmonolog som sällan påverkas av andras invändningar eller argument. När den problematiska kategorin väl konstruerats är nästa steg, återigen enligt Foucault, att de disciplineras. På vanlig svenska talar vi här om repression, vi får den motsägelsefulla situationen att de som beskriver sina motståndare som ”antidemokratiska extremister” själva saboterar den demokratiska processen med avhumaniserande epitet, dålig forskning och på sikt inte sällan lagstiftning. Freud kallade sådant projicering.
Om skribenten: Joakim Andersen
