Anthony Burgess (1917-1993) är idag mest känd som författaren till A Clockwork Orange. Mindre känt är att han rörde sig politiskt nära samma ”anarko-monarkistiska” tankefåra som Tolkien och samarbetade med den nya högerns GRECE, Groupement de Recherche et d’Études pour la Civilisation Européenne. Burgess intresserade sig också för historia, såväl svunnen som kommande sådan, och skrev dystopier. A Clockwork Orange är ett exempel, ett mindre känt men inte mindre aktuellt är The Wanting Seed från 1962.
The Wanting Seed utspelar sig i en malthusiansk framtid, där kampen mot överbefolkningen dominerar både teori och praktik. Äktenskap och barnafödande motverkas, det finns både ett Ministry of Infertility och en ”population police”. Lika viktiga som de formella lagarna är de informella, i form av kultur och ideologi. Vi får bland annat veta att ”you’re entitled to marry if you want to, you’re entitled to one birth in the family, though, of course, the best people just don’t”. De respektabla skikten skaffar inte barn, karriärmässigt gynnas barnlösa, homosexuella och kastrerade. Polisen, ”greyboys”, tycks rekryteras från de senare, bland annat talas det om ”lipsticked brutal greyboys”. Värt att notera är att Burgess framstår inte som homofob i någon egentlig mening, det är en politisk och ideologisk logik han beskriver. Bland annat överlappar den delvis det Steve Sailer kallar ”the flight from white” som delförklaring till den snabba ökningen av HBT-personer bland unga vita amerikaner, ”being homo, do you see, wipes out all other sins, the sins of the fathers, for instance, do you see.”
Handlingen äger rum i en framtida English-Speaking Union, Enspun, det finns bland annat även ett rysktalande imperium kallat Ruspun. Till skillnad från hos Orwell äger det inte rum några krig mellan dem, kampen riktas både reellt och symboliskt mot överbefolkningen istället. Enspun är mångetniskt, det framtida England befolkas av människor med ursprung i många olika delar av världen (”Eurasian, Euro-African, Euro-Polynesian”). Inte heller mellan dessa pågår några konflikter. Dock för Burgess diskret in rasliga blodsminnen, både gastronomiska och mer konkreta sådana, i handlingen. Huvudpersonerna är av anglo-saxisk börd, historieläraren Tristram Foxe och hans fru Beatrice-Joanna. Parallellt med att deras förhållande faller samman som följd av Beatrices otrohet med Tristrams bror, äger genomgripande samhälleliga förändringar rum. Dessa förändringar stämmer överens med Tristrams cykliska historieteori.
Tristram rör sig här med begreppen pelfas, interfas och gusfas, den första och den sista döpta efter teologerna Pelagius och Augustinus. Under pelfasen utgår de styrande från att människan av naturen är tämligen god. Straffen är milda och samhället socialistiskt. Men eliten tappar över tid tron på befolkningens godhet, vilket leder till ökad repression. ”The governors become disappointed when they find that men are not as good as they thought they were. Lapped in their dream of perfection, they are horrified when the seal is broken and they see people as they really are.” Vi rör oss in i interfasen, vilken påminner mer om Orwells 1984. Inte heller den varar för evigt, de styrande vänder sig bort från repressionen (”the governors become shocked at their own excesses”). De släpper på reglerna, med kaos som följd. Men nu har de en pessimistisk syn på mänskonaturen, och svarar inte med repression. Gradvis kommer de fram till att människan ändå är tämligen god, och den pelagianska fasen tar åter vid. Et cetera.
Tristrams cykliska historiemodell är inte alldeles ointressant, även om det kan vara svårt att identifiera vår egen tids fastillhörighet. Vi har bland annat pelfasens milda straff kombinerat med gusfasens kaos. Ett genuint mångetniskt samhälle möjliggör uppenbart en pelagiansk syn på vissa grupper med interfasens repression riktad mot andra, kort sagt det berömda anarko-tyranniet. Burgess historiemodell är oavsett vilket en originell liten elitteori, där elitens känslomässiga reaktioner på resultaten av den egna politiken driver historien. Den innehåller en hel del kärnfulla stycken, som konstaterandet att ”the small capitalists were crawling out of their holes, rats of the Pelphase but Augustine’s lions.”
Ett intressant tema i The Wanting Seed är depopulationismen som överideologi, det finns vissa likheter med vår egen tid. Lika intressant är Burgess fokus på politikens informella mekanismer. Det rör sig bland annat om skapandet av socialt tryck och om kulturindustrins påverkan. Han skriver här att ”for generations people had lain on their backs in the darkness of their bedrooms, their eyes on the blue watery square on the ceiling: mechanical stories about good people not having children and bad people having them, homos in love with each other, Origen-like heroes castrating themselves for the sake of global stability.” Samtidigt tycks denna påverkan mindre effektiv när den hamnar i konflikt med mänskliga instinkter. Så snart den sexnegativa överideologin skakar i grundvalarna börjar människor återigen ha sex och äta kött i romanen.
Sammantaget är det alltså en originell dystopi, med flera intressanta teman. Bitvis är den spännande och fängslande, det rör sig bland annat om inledningen där vi lär känna huvudpersonerna och om Tristrams färd genom ett England där samhället är i kris och kannibalism är ett reellt hot. Men svagheten i längden är just längden, berättelsen är för utdragen och kunde med fördel ha kortats ner. I många avseenden är den mer aktuell än Clockwork Orange, men det är som dystopi snarare än rent skönlitterärt som den är ett litet guldkorn.
Om skribenten: Joakim Andersen
