Bertil Lundman (1899-1993) är idag mest känd som fysisk antropolog, med ett stort antal längre verk som Dalaallmogens antropologi och kortare artiklar som Ättlingar till skogstroll och hednafinnar leva ännu i Dalarna. Han var en begåvad antropolog och intresserade sig bland annat för blodgrupperna som ledtrådar till historien. Lundman behandlade även Sveriges religiösa geografi, en aspekt av vårt lands karaktär. I det lilla häftet från 1942 med det inte alldeles överraskande namnet Sveriges religiösa geografi utvecklade han temat, för övrigt ett givande komplement till Adrian Molins bok om svenska landskapskynnen och Lundmans egna studier av Nordens och Baltoskandias antropologi. Delvis kan hans studie betraktas som överspelad givet faktorer som sekularisering och islamisering, den ger oavsett vilket en bakgrund till dagens situation.

Lundman identifierade tre religiösa regioner eller zoner. Det rörde sig om det gammalkyrkliga sydvästra, det frikyrkliga mellersta och det lågkyrkliga norra Sverige. Det fanns flera lokala undantag, i Sydsverige bland annat det gamla väckelseområdet Linderödsbygden med arvet från herrnhutisk folkväckelse på 1770-talet och Karlskrona. I det till den sydvästra zonen tillhörande Göteborgsområdet fann han ”Schartauanien” och en västsvensk kyrklighet. Mellansverige var istället präglat av frikyrklighet, bland annat med missionsförbundare i Jönköpingstrakten, Bergslagsområdet och Östvärmland, och baptister i centrala Värmland, övre Dalarna och Närke. Nordsverige hade istället en lågkyrklig karaktär, bland annat med stark kyrklighet och fosterlandsstiftare öster och sydöst om Storsjön. Här fanns också en del religiöst mer likgiltiga områden, till exempel kring Sollefteå.

Lundman berörde möjliga förklaringar till dessa zoner. En bidragande faktor var religiös historia, trakter som tidigare upplevt religiös väckelse gjorde det ofta igen. Han skrev här att ”en äldre religiös rörelse kan, när den råkar på förfall, bereda väg för en ny av liknande art”. Herrnhutism kunde till exempel följas av baptism någon eller några generationer senare. Den sociala strukturen var inte irrelevant, bland annat fann Lundman att ”slättens storbruksbygder, där det endast finns patroner och ständigt flyttande statare, äro ju religiöst mycket likgiltiga”. En möjlig raslig faktor misstänkte han också vad gällde en koppling mellan mer religiöst fanatiska former och ”psykiskt labila element av mer rasblandat ursprung”. Schartauanien sammanföll istället med den antropologiska zon Lundman identifierat som ”Götalandsdelen av sydvästnordiska folkstocken”. Han använde sig även av moralstatistiska förhållanden för att få en djupare bild av de ”andehistoriska zonerna”. Schartauanien sammanföll exempelvis med låg andel röster på vänstern (under 20% 1928). Det fanns en koppling mellan nykterhet och frikyrklighet, Lundman tog här även upp röstandet vid förbudsröstningen 1922.

Sammantaget är det en intressant liten skrift, där kartorna och Lundmans försök att identifiera inte bara religiösa utan även andehistoriska zoner bidrar med fler aspekter till vårt lands särart. Ett folks karaktär är en mångfacetterad verklighet, den religiösa geografin ger flera ledtrådar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.