Ett syndrom

Svenskarna älskar USA. Och det är en sjuk kärlek det är fråga om.

av 12 mars, 2023

Metapolitik, Samhälle

Lokalbladet har letat rätt på en USA-kramare. Bladets medarbetare lever tydligen i villfarelsen att en sådan besatthet är ovanlig och har ett nyhetsvärde. Jo, hon älskar USA, den här människan. Städerna, stränderna, ”stämningen”… Varför? Tja, det är en känsla, bara. Men den är stark, den där känslan. Faktiskt obetvinglig. Människan har varit där så ofta att hon inte kan räkna tillfällena längre. Och hon ska tvunget dit igen. USA har för henne blivit till ett begär av driftsmässig styrka. Hon är beroende. Får hon inte fara till USA för jämnan blir hon olycklig.
Den stackars människan är inte ensam. Det har funnits en del USA-skeptiker bland oss. Tage Danielsson var en av dem. ”Svenska ord” hette hans och Hasses firma. Valet av namn var ingen tillfällighet. Hasse och Tage visste vad som pågick. Vi höll på att bli av med vårt språk. Skeptikerna var sådana som mindes hur det varit förut. Hur vi hade haft det. Riktiga svenskar. Svenskar med en identitet som satt i språket och tron; inte i könet. Sådana svenskar fanns det en gång i tiden. Men de är borta nu.
Varför älskar svenskarna USA? Det är kvinnorna, förstås. Ingen törs säga det högt. Men sanningen är att kvinnor dras till makten. Kvinnorna har ett behov av trygghet som de inte själva känns vid, i regel, och som de inte kan tillgodose själva. Och det naturliga som man förtränger, det stiger upp och spökar med en. När en god och faderlig makt inte är för handen dras kvinnorna till något som är sämre, nämligen våldet.
USA har en aura av våld som strålar ut i hela världen. Vad Sverige beträffar var USA med i kulisserna redan 1932, när makterna gjorde sig av med Kreuger. 1947 var saken avgjord. USA var då definitivt etablerat som herremakt i Sverige. Tyskland var förintat och Västeuropa underkuvat. Och William Casey på OSS/CIA var i Sverige på långsemester och passade på att värva eliten till sitt antisovjetiska nätverk. Only in self-defence, you know. Adjö, Sverige. Hello, Sweden!
Men det viktigaste var som sagt kvinnorna. Makten, våldet och dess verkan på kvinnorna. Kvinnorna blev förförda också, förstås. Kylskåp, bil och teve. Det är nästan så man kan förstå att de gav med sig. Men sedan! Pop. Sexuell revolution. ”Rätt” till orgasm, skilsmässa, abort och feminism… Identitetsupplösningspolitik.
En som fattade var det egentligen var fråga om var Nils Bejerot, socialläkare och professor och bortglömd svensk hjälte. Bejerot iakttog damerna i banken vid Norrmalmstorg. Damerna lät sig omedelbart förföras av sina gisslantagare. Bejerot kallade det ett ”stockholmssyndrom”. Och det är det som har drabbat Sverige. Ett stockholmssyndrom. Svenskarna har lärt sig att älska sina förtryckare med en kärlek som är sjuk.
Mats Loman

Om skribenten:

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.