Elvis Presley tillhör vår tids främsta musiker, i sina bästa stunder genuint inspirerad. I kombination med hans röst och karisma har detta gjort honom ikonisk, bland annat uttrycker oviljan att se honom som död och mängden Elvisimitatörer att vi här har att göra med något tydligt utöver kulturindustrins vanliga produkter. Från Cage och Pilarm till Stuart och Dead Kennedys har många valt att föra vidare ”The Kings” arv. Äktheten i sånger som Unchained Melody och Suspicious Minds är svår att missta, ibland uttrycker de också en mänsklig själs våndor i valet mellan Gud och världen. Vid sidan av den uppenbara begåvningen är Elvis intressant som en av idag tämligen få kända artister som var aktiv både före och efter ”1968”, hans förhållande till ”1968” var dessutom motsägelsefullt till den grad att han identifierade Beatles som anti-amerikanska.

Att det för kulturindustrin är frestande att göra en film om en sådan artist, av både ekonomiska och ideologiska skäl, är uppenbart. De senaste åren har inte minst streamingföretagen släppt flera kreationer i gränslandet mellan dokumentär, spelfilm och musikvideo. Mediet har bland annat inneburit att man för det allmänna medvetandet retroaktivt kunnat befästa en viss version av historiska händelser och personer utan att förlora alibit ”men det är bara en film” när agenda eller felaktigheter påpekats.

Filmen om Elvis kom förra året, regisserad av Baz Luhrmann. Den är fartfylld, musiken är av naturliga skäl bra, och Austin Butler gör en övertygande Elvis. Samtidigt har den brister. Tom Hanks gör ingen imponerande insats som ”Colonel Parker”, någon känsla för människan Elvis får man egentligen inte, och kopplingen till den idag hegemona ideologin och rasmytologin är påtaglig. Elvis ska framställas som en kanal för svart musik till den grad att nyskriven svart musik dyker upp i filmen. Det är intressant att läsa Gregory Hoods ‘Elvis’ and the Breakdown of American Identity på American Renaissance.

Hood har en gedigen kunskap om Elvis, och har därför möjlighet att identifiera rena felaktigheter och tveksamheter i filmen. Hans upplevelse av den är samtidigt mer positiv än undertecknads. Hoods omdöme om Hanks är däremot detsamma, ”Mr. Hanks’s performance is so bad it almost kills the film”. Samtidigt kopplar han denna groteska karaktär till att Parker i filmen representerar ”capitalism, conservatism, and timid white convention”. Hood identifierar Luhrmanns budskap i stycken som ”Mr. Luhrmann is careful to show that this music came entirely from blacks; we never see what Elvis learned from country music or any other sources. It’s implied that he learned nothing.” Av detta följer flera scener där Luhrmann tvingas ta sig friheter med vad som egentligen hände i Elvis liv, liksom utveckla en avancerad konspirationsteori där mäktiga vita satte käppar i hjulen för Elvis av rasistiska skäl. Sådant som inte passar in i den politiskt korrekta versionen, som att Elvis var ett led i det långa musikaliska utbytet mellan svarta och vita i Södern, Elvis konservatism och möte med Nixon, stoltheten över Dixieland, kvinnoaffärerna, et cetera kan heller inte vara med. Vi får därför en endimensionell och bitvis felaktig produkt, där behållningarna främst är Elvis musik och Butlers skådespel. Den erbjuder oss en god inblick i den nu hegemona ideologins rasbaserade mytologi, men den hugade har större utbyte av att lägga sin tid på att lyssna på Elvis sångskatt direkt. I synnerhet den äldre Elvis rekommenderas då.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.