Motpolredaktionen utlyste tidigare i år en uppsatstävling på temat Migrationspolitik ur ett genusperspektiv. Tävlingsbidrag ska senast skickas till [email protected] den 1 december 2010. För att minimera jävsmisstankar publiceras Webblogg Oskoreis artikel i ämnet utom tävlan.
Migrationspolitik ur ett genusperspektiv
Den svenska migrationspolitiken leder till att genusideologier från olika delar av världen möts i samma geografiska och sociala rum. Det existerar redan en ansträngd relation mellan officiell och inofficiell ideologi i Sverige, professor Eva Lundgren har i sin forskning visat hur våldet mot kvinnor är mer utbrett än vad den officiella bilden både kan acceptera och erkänna. Hur detta förändras när flera nya genusideologier kommer in i bilden är något som sällan diskuteras.
Man kan här identifiera åtminstone två viktiga aspekter. För det första leder migrationspolitiken till en förskjutning av debatten. Grövre uttryck för patriarkala strukturer, som hedersmord och överfallsvåldtäkter, får en dominerande position i nyhetsförmedlingen. Detta är en naturlig följd av medias logik, det spektakulära genererar mer sålda lösnummer och därigenom även mer profit. Samtidigt leder det genom processer av normalisering och projicering till att bilden av patriarkatet förskjuts. Våld mot kvinnor framstår här dels, med rätta, som den grövsta formen patriarkala strukturer tar sig uttryck genom, dels som något som berör den immigrerade Andre. Någon forskning finns mig veterligen inte på området, men en intressant frågeställning är i vilken mån detta försvårat för svenska feminister att föra ut sina problemformuleringar kring mindre spektakulära ämnen i debatten. Om det är riktigt som Susan Faludi gjort gällande att det pågår en back-lash mot feminismen, kan detta vara en faktor som underlättat för den. Enkelt uttryckt är hedersmord värre än löneskillnader, och hedersmord förknippas inte med majoritetskulturen. Detta innebär också att det blir Sverigedemokraterna som för upp frågan om patriarkalt våld i offentligheten, kopplat till islam, medan etablerade debattörer tenderar att undvika frågan.
En värdefull fråga professor Lundgren berör i en debattartikel på Newsmill är i vad mån svenska män påverkas av Mellanösternmännens patriarkala attityder. Inte heller här tycks det finnas någon forskning. Man kan identifiera en överdrivet sexistisk inställning i mycket av populärmusiken, där fantasier om att skada kvinnor uttrycks öppet och sadistiskt (exempelvis amerikanska Necro och svenska Rappare i Samverkan). Det rör sig i Sverige dock mer om, ursprungligen amerikansk, hiphop än om några influenser från Mellanöstern. I den mån sådana influenser finns kan de snarare spåras i Frankrike, där en del av texterna bygger på en identifikation av Frankrike med den franska kvinnan och en vilja att behandla dem båda som en ”hora”.
Distinktionen hora och madonna
Detta leder dock över till en influens som sannolikt är högst reell i Sverige, den explicit patriarkala hora-madonna-distinktion som kan identifieras i det ökade användandet av termen ”hora” i skolan. Här kan ett ursprung i de Balkan- och Mellanösternkulturer där denna distinktion är central definitivt misstänkas. Denna koppling styrks av fil. dr. Maria Bäckman i boken Miljonsvennar. Bäckman har intervjuat ett antal etniska svenskar, bland dem många flickor, som bor i den ”betongförort” där de utgör en minoritet. Bäckmans informanter beskriver bland annat hur den ”storbystade och blonda stereotyp som i vissa sammanhang betyder detsamma som att vara en attraktiv och heterosexuellt framgångsrik tjej, blir till en avsevärt mer tvivelaktig figur i det lokala sammanhang där tjejerna lever”. Att vara en sådan svensk, blond och (föreställt) sexuellt aktiv tjej kan innebära att man varken blir tagen på allvar eller respekterad. Bäckmans informanter beskriver här olika strategier, olika sätt att förhålla sig till stereotypen. 18-åriga Joanna har anammat en strategi som kallas ”invandrarsvensk”. Fastän etniskt svensk bär hon huvudduk, ser oskulden som viktig, färgar håret svart, och uttrycker bestämt att hon inte kommer gifta sig med en svensk man eftersom hon inte kommer överens med dem. Bäckman skriver att man kan se Joannas invandrarsvenska strategi som ett sätt att förhålla sig till den stereotypa bilden av den blonda svenskan.
De andra flickorna anammar andra strategier, men de är alla tvungna att förhålla sig till risken att få ”horryktet”. Oskulden spelar en större roll för dem än för medelklassungdomar Bäckman haft som informanter, och de måste också förhålla sig till distinktionen mellan fina och svenska flickor. Sammantaget gör detta att det tycks vara de svenska flickorna som i högre grad måste förhålla sig till patriarkala strukturer från Mellanöstern och Balkan, snarare än att det som Lundgren gör gällande är de svenska männen som påverkas av dem.
Det rör sig här huvudsakligen om marginella miljöer, men det ligger en outtalad preferens bakom förgivettagandet att detta på något vis skulle göra deras vardag och erfarenheter mindre signifikanta. Om det som författaren och psykologen Theodor Dalrymple hävdat idag äger rum en kulturell påverkan från underklassen på övriga samhället är dessa marginella miljöer också av betydande intresse och trender i dem kan förebåda bredare kulturella och sociala fenomen. Susan Faludi skildrar i boken Ställd – sveket mot mannen hur den västerländske mannen hamnat i en identitetskris efter att ha förlorat flera av sina historiska funktioner (främst den militära och familjeförsörjarfunktionen). Om man utgår från Lundgren, Dalrymple och Faludi kan det alltså vara möjligt att vissa män som svar på en sådan identitetskris anammar en mer patriarkal manlighetsideologi med rötter i Mellanöstern. I vad mån detta redan sker, exempelvis i kriminella kretsar eller bland manliga konvertiter till islam, är svårt att bedöma. Att det svenska samhället genom migrationspolitiken kommer påverkas av genusideologier från andra delar av världen förefaller i varje fall sannolikt, som Bäckmans informanter belyst är det något som sker redan idag.
Om skribenten: Joakim Andersen
