Den tyske sociologen Wolfgang Streeck är en av vår tids mest intressanta marxistiskt influerade skribenter. Han har bland annat varit aktiv i Sahra Wagenknechts Aufstehen och anlagt ett storskaligt perspektiv på samtiden. Det är ett historiskt perspektiv som för tankarna till den mer genuina högerns, givet att Streeck förutspår den rådande ordningens undergång i kärnfulla stycken som ”before capitalism will go to hell, it will for the foreseeable future hang in limbo, dead or about to die from an overdose of itself but still very much around, as nobody will have the power to move its decaying body out of the way.” Begreppsapparaten skiljer sig åt, Streeck talar ofta om kapitalismen, men i likhet med Guillaume Faye identifierar han ett antal konvergerande och systemiska kriser. Dessa är ”a persistent decline in the rate of economic growth”, ”an equally persistent rise in overall indebtedness in leading capitalist states” och ”economic inequality, of both income and wealth.. on the ascent for several decades now”, systemiskt har vi att göra med ”stagnation, oligarchic redistribution, the plundering of the public domain, corruption and global anarchy”. Några tydliga politiska alternativ finns heller inte (än), vilket bland annat beror på konsumismen.
Streecks perspektiv är värdefullt här, det handlar inte primärt om att det ena eller det andra politiska partiet är dåligt utan sådant är främst symptom på historiska och systemiska kriser. Intressant är för övrigt Streecks förståelse för fenomen som Brexit, invandringskritik och populism, det har också renderat honom en del kritik inom vänstern. Men det är begripligt givet att han redan som student kände större gemenskap med arbetarna än med ”marijuanavänstern”. Streecks dialektiska perspektiv utgår ofta från pudelns kärna, bland annat har han analyserat relationen mellan demokrati och kapitalism, liksom mellan Marktsvolk och Staatsvolk. Oavsett om man utgår från samma definition av kapitalism som Streeck eller inte är han en givande bekantskap.
Det gäller inte minst hans analys av invandringspolitiken. Här känner vi igen det marxska sättet att skriva, sakligt i den grad att det provocerar. Streeck har i förbigående noterat att avsikten med att öppna den brittiska arbetsmarknaden för EU var ”generally to pressure British workers, in particular at the lower end of the wage scale”. Verkligt givande, och fullständigt oförenlig med den samtida ”vänsterns” sensibiliteter, är Streecks Between Charity and Justice: Remarks on the Social Construction of Immigration Policy in Rich Democracies från 2018. Streeck vågade sig där på att applicera Ideologiekritik på förhållandet mellan idé och intresse avseende invandringsideologin. Han noterade även att projektet var ”risky” och att han inte tog någon hänsyn till ”whatever restrictions on public speech may be demanded by concerned citizens in order not to play into the hands of “the Right”.
Streecks fokus låg på tre områden. För det första att ”invandringsregimer”, alltså de regelverk och praktiker som styr invandring i olika länder, är både komplexa och konfliktområden. De är idag ”extremely complex, often internally inconsistent, difficult to enforce, and prone to give rise to extended litigation”, utgår från bland annat internationella organisationer, domar och nationell lagstiftning. Intressant här är att Streeck dekonstruerade den koppling mellan ”höger” och ”gränser” som konstruerats. Istället noterade han att historiskt har vänstern stått för regleringar, men vad gäller invandring har rollerna blivit ombytta. En effekt av detta är för övrigt att ”the new enemy of the deregulation Left is what it identifies as a xenophobic Right. Its social base tends to be among workers and the lower middle class, i.e., what used to be part of the social base of the Left when it was still a pro-regulation Left”. Klasskamp ersätts samtidigt av kulturkrig. Streeck noterade även att detta fört med sig en förändring av vänsterns syn på den demokratiska staten, ”the new embrace by the Left of labor market deregulation for moral-humanitarian reasons brings it in conflict with the Left’s traditional reliance on a democratic state as a political instrument of social justice. Essentially it entails a liberal-anarchistic turn to an antistatism dressed up as anti-nationalism and anti-bureaucratism in the name of humanitarian values.” Klassaspekten på det hela identifierades i orden ”the social figure of the would-be immigrant, as construed by a liberal public, resurrects the beggar of medieval Catholicism in his function of appeasing the bad conscience, justifying the existence, and soothing the fears of the well-to-do.”
För det andra analyserade Streeck hur invandringen påverkar mottagarländerna socialt och politiskt. Han tog här upp bland annat invandringens känslomässigt-sentimentala funktion i rika länder, ”welcoming les misérable offers an opportunity, in an age of economism and technocracy, to demonstrate unconditional compassion”. Han berörde sakligt hur massinvandring leder till segregering, både avseende etnicitet och klass, ”as immigrant children crowd inner-city public schools, “white” parents, especially of the educated middle class and regardless of how welcoming they may otherwise be, will find ways to send their children to schools where they learn the national language properly.” Att segregering inte enbart beror på de vita utan kan vara en följd av att många invandrare vill leva med sina egna hade Streeck heller inga betänkligheter att skriva, inte heller att polisen ofta ingår informella avtal med lokala maktstrukturer i ”parallellsamhället”. Han tillade här att ”liberals tend to deny the existence or play down the importance of such arrangements”.
Att massinvandring leder till att samhällen ”balkaniseras”, att ”immigration societies must learn to live with less social cohesion than traditional societies; they must house more than one collective home, or Heimat” tog han också upp, liksom att det förändrar det offentliga rummet på ett sätt urinvånarna inte nödvändigtvis trivs med. Streeck tog även upp massinvandring som biopolitik från diverse eliters sida.
För det tredje intresserade sig Streeck för hur invandringsregimer konstruerar och tolkar migranters motiv. Han fann här att invandringsregimer ”till vänster” tenderar att inte skilja mellan olika migrantkategoriers motiv, och att det innebär ”accepting at face value what they say about themselves and their journey”. Att ifrågasätta dessa historier är ett moraliskt brott, även om en normalbegåvad människa förstår att det finns incitament att ibland tänja på sanningen (”even though it should not be surprising that someone having traveled from the disaster areas of Africa and Asia to seek entry in a rich European country should be ready to present any story that they could expect might help themselves getting in” som Streeck skrev). Streecks analys lät dock ”subtexten bli text”, han satte ord på det som normalt inte får uttryckas. Han noterade att den officiella synen på migranter är svår att förena med att de ofta passerar flertalet ”säkra länder”, liksom att 30% av de som påstod sig vara från Syrien sannolikt inte var det. En bild av agens framträder här tydligt, svårförenlig med den hegemona bilden av hjälplöshet. Den hegemona ideologin beskrev Streeck med orden ”the standard account constructs refugees as isolated monads on the move that have severed all social ties and left all their social capital behind in their country of origin”, han konstaterade även att den förnekar ”refugee strategic capacity” och enbart utgår från push-faktorer. ”Only by push and never by pull”, bidragssystem et cetera tas inte med i den hegemona ekvationen vilket antyder hur verklighetsfrämmande den är.
Verkligt sprängstoft fick Streecks ideologianalys av invandringsregimen när han ställde dess syn på migranten mot socialstatens syn på klienten, ”where suspicions of clients cheating abound as they are as a matter of course accorded a capacity and inclination for “opportunism with guile””. Socialsystemets klienter antas mycket kapabla att fuska, migranter betydligt mindre så. Även den ekonomiska praktiken skiljer sig åt, Streeck noterade att en ”ensamkommande” i Tyskland kunde kosta mer än fyra gånger vad en tvåbarnsfamilj fick i socialt stöd.
Sammantaget är det en kärnfull och slagkraftig text. Streeck identifierade inte minst självmotsägelser och konflikter, bland annat vad gäller eliters rätt att byta ut befolkningar och synen på olika grupper. Att den är skriven från ett äldre vänsterperspektiv som är så uppenbart oförenligt med den samtida ”vänstern” är också intressant. Det finns aspekter av den senmoderna världen som Streeck missar och den genuina högern identifierar bättre, men som helhet är han en värdefull bekantskap och bekräftar att många gånger är Tyskland ”ett Sverige för vuxna”.
Om skribenten: Joakim Andersen
