The Office som samhällskritik

Okategoriserade

I det moderna samhället finns det flera sätt att sälja sin själ, gemensamt för de flesta av dem är att det är en utdragen, anonym och meningslös process snarare än ett mytomspunnet, flärdfullt och laddat undertecknande av ett kontrakt. Belöningarna är heller inte särskilt imponerande. Den moderna arbetsplatsen är en av de platser där detta själsdödande är mest framträdande, oavsett om det sedan innebär att man som telefonförsäljare fejkar ett visst bemötande och vissa känslor för att sälja produkter man inte själv skulle ta i med tång, att man på en anställningsintervju ljuger ihop något som låter bra om ens syn på sexuella trakasserier på arbetsplatsen, eller om man försmäktar i någon av de sovjetrepubliker i miniatyr som är de moderna byråkratiska organisationerna (både i den offentliga och privata sfären förövrigt).

Med tanke på hur vanligt detta är, är det ett tema som tas upp relativt sällan i populärkulturen. Det finns sekvenser både i Fight Club och, annars mycket dåliga, Wanted som berör det hela, liksom den tidlösa Office Space. Gissningsvis beror detta på att de flesta Hollywoodregissörer saknar kopplingar till den moderna arbetsplats där de flesta av deras konsumenter spenderar sina dagar, alltså ett exempel på arbetsdelningens fragmenterande effekter. Ett intressant undantag är då brittiska The Office.

Office

The Office tar upp flera av de återkommande fenomenen på arbetsplatsen, från den hierarkiska uppbyggnaden som gör att outhärdliga människors beteende accepteras och till och med belönas med påklistrade leenden av den enkla anledningen att de har en chefsposition, till de olika intriger och romantiska planer som förekommer. Inte minst Ricky Gervais briljerar som chefen David Brent, på många sätt ett koncentrat av den moderna människan med hennes narcissistiska drag. Till en början skrattar man åt Brents eskapader och pinsamma klavertramp, men efter en tid fastnar skrattet allt oftare i halsen när seriens tragiska underton blir tydligare.

The Office är nämligen inte en amerikansk komediserie, och tar heller inte något större antal billiga poäng genom att likt Dilbert postulera att ”cheferna är idioter med noll koll och/eller sadister, vi kommer alla gå under”. David Brent är därför heller inte ett exempel på gårdagens skräckchef, som härskade genom terror, utan snarare en senmodern chef som inte vet vilket ben han ska stå på. Klassiska härskartekniker varvas därför med en tragisk önskan att vara älskad, att både vara en ”kompis” och en ”chef”. Det blir också tidigt uppenbart att Brents förebilder snarare är komiker än chefer, och han representerar här den senmoderna världens svårigheter att acceptera gränser (det må sedan vara gränsen mellan chef och anställd eller mellan chef och komiker). Han är på många sätt ett offer för konsumtionssamhället, med en inre tomhet som bara tillfälligt kan fyllas genom omgivningens uppskattning eller kärlek. Detta blir inte minst tydligt genom det serien inte visar, nämligen hans eventuella privatliv. Något vi anar egentligen inte finns.

Dilbert

Om man vrider sig av generad olust inför de pinsamma situationer Brent försätter sig i när han inte kan hantera konsumtionssamhällets (”be cool”) respektive arbetsgivarens (”lönsamhet”) olika förväntningar på honom, märker man snart också en annan grundläggande aspekt av den moderna arbetsplatsen, nämligen dess avsaknad av mening. Det de flesta av oss gör på vårt arbete saknar i grunden mening och utvecklar oss heller inte som personer. Detta noteras också av Brents anställda mer än en gång, och de uttrycker också drömmar om att arbeta med något helt annat. Detta är en central sida av det senmoderna samhället. På medeltiden var Kosmos i sin helhet meningsfullt, det pågick en kamp mellan Gott och Ont, och var och en deltog i den kampen i större eller mindre grad (situationisten Vaneigem talade här om deras unitära karaktär, att de sammanhölls av en gemensam myt). Så sent som under Folkhemmets dagar ingick de flesta folk i ett kollektivt projekt, där insatsen på arbetsplatsen gjorde samhället till en bättre plats, inte minst för de egna barnen och barnbarnen. Denna mening har i vår tid reducerats till väntan på ett lönebesked. Varvat med ansträngda försök att ge arbetsdagen någon sorts ”handling” genom intriger och konflikter av den typ som Tims och Gareths olika upptåg och spratt står för. En diabolisk ironi noteras förövrigt på slutet, genom att just den som tydligast distanserat sig från arbetsplatsen blir ny chef.

Intressant är också seriens behandling av de politiskt korrekta normerna, och Brents förtvivlade försök att leva upp till dessa och omtolka dem, trots att han i grunden inte förstår dem. Detta är förövrigt ett tema som återkommer i Gervais’ lika lysande och tragiska serie Extras, som följer en ”proletär” i filmbranschen.

Det är hur som helst en ofta lysande serie, som fångar flera sidor av den senmoderna arbetsplatsen och dessutom ofta är vansinnigt rolig. Detsamma gäller Extras. Den semi-dokumentära formen och de tragiska undertonerna gör att både humorn och samhällskritiken är mer subtil, men detta gör också att de blir mer tidlösa. Det är svårt att inte i någon mån sympatisera med, och rentav motvilligt känna igen sidor från sig själv hos Gervais karaktärer, något som gör dem desto mer effektiva som beskrivningar av en tidsepok och den situation stora delar av vår tids europeiska ”arbetarklass” befinner sig i.

Anställningsintervju