Det är numera svårt att undgå känslan att makthavarna har något emot en inte bara när man tankar utan även när man betalar bilskatt, när man studsar fram på dåligt underhållna vägar och över närmast kubiskt formade farthinder. I jämförelse med flera andra grupper i samhället är bilägare inte privilegierade, varken narrativt eller reellt. Det gäller i synnerhet gruppen där bilägandet inte överlappar betydande ekonomiska medel, där leasingbilar och Teslor inte är självklara alternativ. Men om bilägandets vedermödor skrivs få krönikor på kultursidorna, den motorburna medborgaren får plats i den etablerade monologen på sin höjd som ekokritiskt problem.
En intressant text i sammanhanget är The End of Private Car Ownership av Daniel Greenfield. Greenfield är ofta läsvärd, texten om det utbredda privata bilägandet som en historisk parentes är inget undantag. Han noterar inledningsvis att ”pedestrian”, alltså fotgängare, på engelska har en negativ klang eftersom det historiskt var de ofrälse som gick medan de högre ständerna red. Den industriella revolutionen kom på sikt att förändra detta, genom ett utbrett bilägande.
Greenfield tolkar den demokratiska administrationens försök att få amerikanerna att övergå till elbilar som ett försök att få många av dem att överge bilägande som sådant. Detta inte minst på grund av de höga kostnaderna för både elbilar och bränsle. Greenfield summerar politiken med orden ”taxpayers and working class car-owners pick up the bill for the entire luxury electric vehicle market. A market that they are shut out from by design.” Det finns flera citat från bland annat GM och Google som bekräftar hans teori, GM:s tidigare VD har karaktäriserat ”the human-driven, gasoline-powered, single-passenger car” som huvudproblemet. Alternativet är kollektivtrafik och bildelning, i linje med The Great Resets ”you will own nothing”. Greenfield tar här upp planerna på att förbjuda försäljning av icke-elektriska bilar 2035 i både EU och Kalifornien. Målet enligt Greenfield är att vanliga människor ska återgå till att vara fotgängare.
Greenfields text är relativt kort men den identifierar pudelns kärna. Det är uppenbart en form av klasskamp, det rör sig också om två skilda civilisationer. Vi har här att göra med motsatta samhällsformer, var och en med olika värderingar, människosyn et cetera. Den ena kan karaktäriseras som den västerländska civilisationen, Oswald Spenglers faustiska Aftonland. Samuel Francis beskrev i Leviathan & Its Enemies hur denna civilisation ännu i vår tid bar på arvet både från indo-europeiska aristokrater och från borgerlig modernitet. Frihet var ett viktigt värde för den faustiska människan. Mot denna civilisation och dess människotyper står en hybrid av ”socialism” och ”kapitalism”, mer träffsäkert av Francis beskriven som manageriell oavsett om de yttre formerna kallas ”offentliga” eller ”privata”. Historiska förespråkare av socialism och kapitalism skulle bara delvis känna igen sig i detta system. Frihet är här ett nedprioriterat värde, ägande i ordets historiska mening likaså.
Konflikten mellan dessa två system berör också samhällets klasstruktur. Där det historiska Västerlandet hade en betydande medelklass, inklusive många arbetare, som hade egna hem, egna bilar och visst politiskt inflytande, så är strukturen i det idealtypiska managersamhället en annan. Francis beskrev konflikten mellan managerskikten och ett ”post-borgerligt proletariat”, Joel Kotkin talar om oligarker och kleriker och hur allmoge förvandlas till livegna. Ett led i reduceringen av allmoge, eller medelklass, till livegna är förlusten inte bara av politiskt inflytande och friheter utan även av den egna bilen. Konfliktlinjerna mellan den västerländska civilisationen och den byråkratiska monstrositet som avser ta dess plats skär genom allt från vapenägande och kontanter till skatter och friskolor. Även bilen står i centrum för konflikten.
Bilen är på många sätt en symbol för det västerländska frihetsidealet. Oswald Spengler skrev i Frühzeit der Weltgeschichte om hästen som central för den faustiska människan. Han skrev om två sätt att bryta banden till jorden, ”att befria sig från henne genom havet (idag flyget) och behärska henne genom rörlighet (häst, bil)”. Styckena om hästen är poetiska, Spengler skrev bland annat om ”den demoniska stäppen, förkroppsligad i hjordarna av vilda hästar, som i sin snabbhet symboliserar det oändliga.” Han kopplade uttryckligen bilen till hästen, på många sätt kan man se bilen som hästens ättling i den faustiska civilisationen. Den som så önskar kan spåra visst släktskap mellan indo-europeiska ryttar- och stridsvagnsfolk och samtida älskare av amerikanare, fart et cetera. Fnordspotting har skrivit om den tidiga efterkrigstidens bil att den ”vid denna tid är ett faustiskt konstverk som utstrålar självförtroende och livsglädje. I en Ford Thunderbird från 1957 syns inga spår av tvivel, neuroser, självhat eller asketism, utan bara kärlek till livet”. Art deco-periodens bilar var många gånger verkliga konstverk, den som så önskar kan följa den moderna världens utarmning genom kylarprydnadens öde under 1900-talet.
Oavsett hur vi ställer oss i kylarprydnadsfrågan är det uppenbart att en viktig konfliktlinje löper genom det folkliga bilägandet, där två skilda samhällsformer och världsåskådningar står mot varandra. Den manageriella har för tillfället ett både ideologiskt och politiskt övertag, vilket bland annat yttrar sig genom att det principiella försvaret av det folkliga bilägandet sällan ens formuleras. Men under en historisk period av inflation, kris och skenande bränslepriser är detta inte hugget i sten. Konfliktens två dimensioner måste då lyftas fram, det handlar om klasskamp och det handlar om olika syn på frihet.