När Ebba Busch (KD) gick ut med förslag om kemisk kastrering som ett möjligt inslag i behandlingen av våldtäktsmän var reaktionerna starka från delar av etablissemanget. Förslaget var ”populism” och ett oförsvarbart ingrepp i den kroppsliga integriteten. För den som minns den gamla feminismen och dess inställning till våldtäktsmäns ”kroppsliga integritet” var reaktionerna oväntade. Samtidigt påminde de om ett idéhistoriskt fenomen som berördes i Ur ruinerna, ”idéer har en tendens att historiskt flytta fram och åter mellan politiska läger, det gäller bland annat eugenik, ekologi, civilisationskritik, mångfald, kolonialism, droger, antisemitism och pacifism.” Mekanismerna som leder till dessa förflyttningar av idéer är intressanta och erbjuder oss en inblick i vår samtid.

I fallet kemisk kastrering handlar det om realpolitik och psykologi. Den gamla feminismen såg våldtäkten som det kanske mest avskyvärda uttrycket för kvinnors underordning, och förövaren som sin fiende i koncentrat. Starka känslor kunde mobiliseras mot detta, inte minst från kvinnor som utsatts, direkt eller indirekt (Sloterdijk kallar det en ”raseri-bank”). Vi hade kort sagt att göra med ett samspel mellan psykologi och realpolitik. Det gällde i ett relativt homogent samhälle, där förövaren ofta var en vit man. Raseribankens kapital kunde då kombinera sådana drivkrafter som hat mot våldtäktsmän och konkurrens med vita män.

I ett mångetniskt samhälle är situationen betydligt mer komplex, inte minst då den etablerade feminismen ingått allianser mot gruppen vita män och med på köpet fått bland annat vissa ideologier. Reaktionerna på Buschs utspel förstås bäst mot bakgrund av detta. För det första bekräftar det att få i etablissemanget numera associerar ”våldtäktsmän” med ”vita män”, även om diskursens ordning förbjuder dem att säga det högt. ”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst” för att citera Foucault. Men när utspel om kastrering, för övrigt som inslag i behandling, bemöts med raseri, spelat eller inte, tyder det starkt på att etablissemangets förståelse av fenomenet våldtäkter numera är identisk med ”rasisternas”. De gör bara andra prioriteringar.

Ilskan mot Busch har flera orsaker. En är frustration, Busch ”fuskar” genom att inte följa diskursens regler. ”Populism” är inte sällan en omskrivning för ”fusk”. Här rör vi oss i gränslandet mellan realpolitik och psykologi, frustrationen över att Busch koopterat en gammal vänsterfråga bottnar ytterst i ett missnöje med de diskursiva regler som man klätt sig i likt kedjor men känslorna riktas mot Busch. Samtidigt handlar det om det Orwell kallade crime-stop, den inlärda förmågan att låta bli att tänka vissa tankar. Bakom crime-stop finns både piska och morot, både repressalier för den som tänker fel tankar och föreställda belöningar i form av karriär och möjlighet att identifiera sig med diverse politiska och populärkulturella kändisar för den som undviker sådana tankar. Den gnagande misstanken att ”rasisterna” har alldeles rätt om våldtäktsmännens etniska bakgrund gör numera frågan om våldtäkter till ett moras av crime-stop, ett moras man helst inte beträder överhuvudtaget. Ett första steg leder lätt till ett steg till, och innan man vet ordet av är man rasist. Att föredra är att området i sin helhet blir tabu att prata om. Då det är omöjligt att beskylla Busch för att vara ”rasist” när hon föreslår kastrering av våldtäktsmän, utan att det blir tydligt att man själv associerar ”våldtäktsmän-invandrarmän” får det för tillfället duga med beskyllningar om ”populism”.

Ovan skisserade psykologiska och realpolitiska mekanismer kan framstå som både komplexa och osunda, ett resultat av dem är att Sverige numera ofta beskrivs som Europas ”rape capital” och att inget i praktiken kan göras åt detta. Mycket tyder också på att sfären av tabubelagda frågor och kognitiv kollaps över tid växer så länge inget görs åt det hela, ett psykopatologiskt komplex tar gradvis över större och större delar av samhället. Ett paradigmskifte är nödvändigt, och mer sannolikt under de mer instabila tider vi just nu på gott och ont rör oss in i. Redan nu kan man notera att kvinnofrid är en fråga som de facto övergetts av ”vänstern”.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.