Den franske samhällsfilosofen Alain de Benoist tillhör de mest kända företrädarna för den antiliberala idéströmning som går under namnet den Nya Högern. Den antiliberala idétraditionen har i Europa lagt tonvikt på studier av det politiska, som sfär och som hantverk. Det är därför intressant att de Benoist analyserar det politiska i en artikel benämnd On Politics. Artikeln finns tillgänglig på internet här: On Politics
Det politiska
As a practice, politics can be defined as the art of decision-making concerning the common good. It is an art, rather than a science, because it implies a plurality of choices, and its objectives depend on ever changing, but concrete situations.
– de Benoist
de Benoist börjar med att definiera det politiska. Till skillnad från liberaler och socialister ser han det som en naturlig del av att vara människa. Han ser det heller inte som ett nödvändigt ont, till för att exempelvis skydda äganderätten, utan för de Benoist är medverkan i en politisk gemenskap en självklar del av ett meningsfullt liv. Med utgångspunkt i Aristoteles och Hanna Arendt vänder han här på de invanda perspektiven. För en liberal finns friheten i den privata sfären, frihet är alltså frihet från, eller frånvaro av, politik. Men för den antika världen var den privata sfären istället nödvändighetens sfär, den sfär som präglas av det vi har gemensamt med andra djur (äta, sova, et cetera). Frihetens sfär är här den politiska sfären.
Till skillnad från liberalen ser de Benoist inte ”the common good” som det vi får när vi adderar våra egenintressen. Det är något kvalitativt annorlunda. När vi adderar våra egenintressen kommer vi att skövla naturen och högre kultur kommer inte att vara lönsamt, men ”the common good” innebär att vi stiftar lagar som skyddar både naturen och kulturarvet. de Benoist skriver:
Evidently, as far as the common good is concerned, it is not the aggregation of particular interests, but what is missing in every single individual taken separately.
de Benoist kopplar också det politiska till distinktionen mellan privat och offentligt, där det politiska är hemmahörande i den offentliga sfären. Detta innebär att när totalitära system upphäver distinktionen mellan privat och offentligt, upphäver de enligt de Benoist också det politiska och blir paradoxalt nog apolitiska samhällen. En fundamental del av det politiska är medborgaren som social roll. Detta innebär också att när medborgarskapets betydelse urvattnas, bland annat genom att rättigheter av olika slag utsträcks till att även gälla icke-medborgare och rentav illegala immigranter, urvattnas också det politiska, förutsättningen för en reell demokrati. En sådan urvattning är alltså ett tydligt tecken på att de styrande förlorat intresset för ett genuint folkstyre, och framöver nöjer sig med formalia. de Benoist skriver:
The political field is a space of reciprocity, where people do not meet as private individuals but as citizens, in order to act and decide in common. The fundamental role of politics is to organize communities by holding them together.
Det torde redan nu ha framgått att de Benoist ser demokratin som idealet. Hans demokrati har dock dels en koppling till reella gemenskaper snarare än ansamlingar av ”individer”, dels bygger den på att medborgarna i så hög grad som möjligt är delaktiga i det politiska livet. Detta gör att de Benoist alltså är mer demokratisk än dagens styrande, oavsett om han sedan stämplas som ”högerextrem” av de senare. Detta då han inte bara ser till formalia/legalitet, utan även till realiteter/legitimitet.
Hoten mot det politiska
The apolitical also means to do politics without understanding what is being done. Thus, today politics is being understood apolitically, not only because its exact nature is no longer understood, but also because it is increasingly threatened by the hegemonic tendencies of economy, law, morality and technology.
– de Benoist
Om det politiska är förutsättningen för demokrati och ett meningsfullt liv, blir hoten mot det politiska allvarliga och värda att identifiera. Med utgångspunkt i bland annat Julien Freund och D’Allonnes finner de Benoist att det finns flera sådana hot. Marknadens växande omfattning innebär att gränserna för det politiska trängs tillbaka, alltmer blir föremål för individuella val på en marknad istället för gemensamt handlande. Medborgaren trängs undan av konsumenten, vi rör oss mot ett ”marknadssamhälle”. de Benoist berör här hur varken de liberala tänkarna eller Marx förstått det politiska. Han nämner dock även att om det politiska är en naturlig del av det mänskliga, så kommer även ett marknadssamhälle att ha politiska konflikter. Här dock mellan företag snarare än mellan stater.
På samma sätt inkräktar den juridiska sfären på det politiska. Detta hänger samman med den liberala världsbild som är knuten till marknaden, där samhället ses som ett kontrakt mellan individer med ett antal rättigheter snarare än som en politisk gemenskap. de Benoist noterar här att detta juridiska fokus ofta döljer realpolitiska intressen, som när USA under hänvisning till folkrätten bombade Serbien.
Moralizing idealism overcomes the last resistance of a realism, described as cynical or perverse. In this praise for an abstract ”humanity”, the contrary happens: there is a complete indifference to particular beings.
– de Benoist
Den moraliska sfären inkräktar också på den politiska. Vi ser detta i oförmågan att upprätthålla medborgarskapet som kategori, vi ser det också när moraliska och känslomässiga fördömanden snarare än politiska insikter tillåts styra sådant som invandringspolitiken och synen på politiskt engagemang i ”fel” partier. de Benoist citerar Taguieffs kritik av denna moralistiska och emotionella syn på det politiska, denna känslobaserade politik ”…which sees humanity only in the victim, today is the worst enemy of public life… which sees man as a political animal, and assumes that man’s humanity can only be achieved in and through civic life, within particular political communities.”
Oförmågan att särskilja det moraliska (eller i detta fall det ideologiska och känslomässiga) och det politiska identifierar de Benoist också i kraven på att politiker i sitt privatliv ska vara fläckfria. För de Benoist är det intressanta vad de gör i den politiska sfären. Genom ”experternas” inflytande ser han också den politiska sfären trängas tillbaka. Detta kan sedan röra icke folkvalda riksbankschefer, övernationella institutioner med ett ”demokratiskt underskott”, eller något annat. För de Benoist finns det i varje given situation flera olika lösningar och flera olika intressen, att tro att en expert kan identifiera den ”bästa” av dem är att missförstå det politiska.
Av intresse i texten är också de Benoists beskrivning av hur ”vänster” och ”höger” närmat sig varandra, hur en Ny Klass av professionella politiker monopoliserat politiken, och hur populistiska rörelser av olika slag utmanar denna Nya Klass. Detta hänger intimt samman med att media och journalistkollektivet allt tydligare blivit en politisk aktör, synligt under och efter det svenska riksdagsvalet 2010. Denna aspekt går de Benoist dock inte in närmare på.
Om man ska kritisera något i texten är det dels de Benoists tendens att anamma de idéer som dominerar samhällsvetenskapen vid varje given tidpunkt, och utgå från intra-akademiska trender som sanningar. Dels hans nedtoning av konfliktperspektivet (och i flera skrifter det etniska perspektivet till förmån för en mycket saklig beskrivning av det senmoderna Europa). Men detta är i sammanhanget bagateller, varje läsare anpassar som bekant det som är av värde till sin egen situation. Ur ett sådant perspektiv är de Benoists nyktra analys av den politiska sfären, förutsättningen för demokrati och ett meningsfullt liv, och hoten mot den, av stort värde.
Relaterat
de Benoist om representativ demokrati
de Benoist och den nya sociala frågan
de Benoist om demokrati
Alain de Benoist och totalitarismen
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
Det politiska som subversivt begrepp
Om skribenten: Joakim Andersen
