Den etniska frågan är vår tids ödesfråga. Vi har sett det genom kampen mellan etniska grupper i allt från Jugoslavien och det forna Sovjet till Kina och det ”indigenistiska” Sydamerika. Vi ser det genom kampen mellan de makthavare som genom invandring vill förändra Europas och Nordamerikas etno-demografiska sammansättning och de såkallade populistiska rörelser som vänder sig mot detta.
En klar diskussion om vår tids ödesfråga förs sällan i den officiella debatten, bland annat på grund av begreppsförvirring. Eftersom man ogärna ens erkänner etnicitetens existens sammanblandas därför integration och assimilering, liksom gränsen mellan kultur, etnicitet och medborgarskap blir onödigt diffus. Skräckexempel på detta är bland annat talet om att ”det finns inga svenskar” och ”vad är egentligen svenskt”. Man talar också hellre om det mångkulturella samhället än det mångetniska, sannolikt för att den senare termen lättare för tankarna till ovan nämnda stater som Jugoslavien.
Med Marx ord kan man säga att ett spöke går genom Europa. Ingen vill öppet tala om det, men dess existens genomsyrar ändå mycket av det som sägs. Europas spöke är dock inte den marxska kommunismen, utan den etniska frågan. Man kan som exempel på detta ta tre nyheter man finner när man hastigt ögnar igenom nyhetsflödet.
SD synar massinvandringen
Så rapporteras att Sverigedemokraterna planerar att använda sig av Riksdagens utredningstjänst för att få reda på massinvandringens kostnader. Försök till detta har gjorts tidigare (se de tidigare inläggen Ekonomiska perspektiv på invandringen och Antiliberala perspektiv på bostadskrisen). En aspekt av detta är den rent ekonomiska – vad kostar massinvandringen? Men en underliggande aspekt är den etniska funderingen – hur mycket pengar betalar jag i skatt varje månad för att försörja andra etniska grupper? Den senare frågan har reell sprängkraft, och det är därför inte förvånande att nyhetsartikeln försöker tona ner den (bland annat genom att tala om ”massinvandringen” i citationstecken trots att det rör sig om motsvarande 1% av befolkningen om året, samt genom att låta utredningschefen Gunnar Fors och centerpartisten Fredrick Federley uttala sig). I förbigående sagt är det just misstanken att ens skattepengar går till grupper som man inte har särskilt mycket gemensamt med, som gjort att flera välfärdsstater genomlider en legitimitetskris. Detta är inte minst en förklaring till socialdemokratins kris, och värt att betänka för de individer som tror att man kan försvara både välfärdsstaten och massinvandringen.
Det etniska Bilbao
Relationen mellan idrott och etnicitet är både komplex och intressant (se det tidigare inlägget Lästips: Caste Football). Idrott väcker ofta starka känslor, många människor har känslor av lojalitet för sitt lag. Samtidigt genomgår många av dessa lag en process av etnisk rensning, som gör att spelarna får allt mindre gemensamt med de lokalsamhällen de ska representera. En naiv föreställning är att detta leder till ökad ”tolerans”. En närmare studie av det brittiska nationalistpartiet BNP:s valresultat antyder dock att förhållandet är det omvända.
Oavsett vilket är den nyhetsartikel som tar upp det baskiska fotbollslaget Athletic Bilbao och deras policy att enbart ha inhemska spelare, intressant. Den visar dels att det går att föra en sådan policy med framgång, samtidigt som den illustrerar den komplexa ideologi etnomasochismen är. Å ena sidan skulle det anses fasansfullt om ett svenskt lag enbart hade etniskt svenska spelare. Å andra sidan anses basker vara en förtryckt minoritet, vilket gör att det inte ses som ett problem på samma vis. Överhuvudtaget är de små eller perifera folkens nationalism inte lika problematisk för den officiella ideologin.
Dags att skrota integrationspolitiken
Ola Karlman och Anton Landehag från Ungdom mot rasism har också fått in en debattartikel. Deras världsåskådning är såpass främmande från vad människor i gemen anser att detta i sig har ett visst nyhetsvärde. Konspirationsteoretiker torde ha lika många sympatisörer som Karlman och Landehag, men får aldrig in debattartiklar i media. Detta beror på att de båda ungdomarnas åsikter ligger i linje med den politiska korrektheten. I förbigående sagt är detta en av den politiska korrekthetens svagheter, oförmågan att sätta ner foten när det gäller de mest verklighets- och opinionsfrämmande utspelen.
Debattartikeln innehåller också rena sakfel. Man försöker rida på det officiella Sveriges reaktioner på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, något som tycks vara den enskilt viktigaste frågan just nu (som utomstående kan man tycka att pensionärernas situation, arbetslösheten eller sjukvårdens kris är viktigare, men så är man också en av de ”intoleranta” och förstår sig kanske inte på dessa ting). Karlman och Landehag menar att Sverigedemokraternas framgångar beror på ”att inget av de etablerade partierna lyckades presentera en trovärdig världsbild som motsätter sig SD:s strävan efter ett homogent enfaldssamhälle”. De båda ungdomarna tycks här inte ha förstått politikens väsen. Oavsett hur ”trovärdig världsbild” man skulle kunna presentera på exempelvis bensinskattens område skulle inte alla väljare plötsligt ha samma åsikt. Människor har olika intressen, och egentligen har betydligt fler än de väljare som röstat på SD ett intresse av att massinvandringen upphör. Det är här Karlman och Landehag som präglas av ”enfald”, då de tror att med rätt presentation kan alla fås att tycka likadant. I förbigående sagt illustrerar detta att den moderna ”antirasismen” är en idealism.
De båda herrarna lyckas inte definiera ”integration”, men gör klart att de vänder sig mot den. De blandar också samman ”rasism” och invandringskritik, och överhuvudtaget är det en erbarmlig produkt de levererat. Som invandringskritiker ler man ändå i mjugg när man läser deras inlägg. Deras förslag är så verklighetsfrämmande att ytterst få som läser det kommer sympatisera med det. Genom att publicera denna typ av utspel skjuter det officiella Sverige därför sig självt i foten.
Avslutningsvis kan noteras att de bistra herrarna bakom Webblogg Oskorei instämmer i herrarna Karlmans och Landehags motstånd mot assimilering och integrationspolitik. Om den somaliska kulturen innehåller slöja är det inget vi som svenskar ska lägga oss i, om vissa kulturer vill nyttja substanser som ganja och khat är det också upp till dem. Men det förutsätter att olika folkgrupper har sina egna länder.
Om skribenten: Joakim Andersen
