C.S. Lewis är idag mest känd för böckerna om Narnia. Det var inget man nödvändigtvis reflekterade närmare över som barn men de förmedlar, utöver att vara gedigen fantasy och världsskapande, den syntes av kristet och hedniskt stoft som utmärker Lewis världsbild och livssyn. Vid sidan av Narnia var han en flitig författare, han skrev bland annat den fascinerande rymdtrilogin och böckerna om den demoniske ”farbror Tumskruv”. Tillsammans med Tolkien var han en del av det sällskap som kallade sig Inklingarna, i sig en inspirerande påminnelse om den bestående och omfattande kulturella inverkan en liten grupp begåvade och medvetna konstnärer eller författare kan ha (andra exempel på detta kan vara surrealisterna eller den brevväxlande kretsen runt Lovecraft och Howard).
Ett träffsäkert begrepp som förknippas med Lewis är ”the abolition of man”, människans avskaffande, utvecklat i boken med samma namn. Han åsyftade föga förvånande inte hotet mot människans rent biologiska existens utan avvecklingen av de andra egenskaper som gör oss till människor. Intressant är att Lewis inledde resonemanget med att analysera den världsbild som förmedlades genom en skolbok i engelska. Sådana böcker antas ibland vara ideologiskt neutrala eller i varje fall irrelevanta, Lewis visade att så inte är fallet. De förmedlar en ideologi och i fallet med den bok han här anonymiserade dessutom en negativ sådan. Ingången till den djupare civilisationskritiken i Abolition of Man är kort sagt fruktbar, ofta lämnas skolböcker, barnböcker och annat därhän när samtiden ska analyseras. Undantagsvis bemöts de som ideologi, jämför de folkliga reaktionerna på att CRT, ”kritisk rasteori”, diskret introducerats i amerikansk skola.
Lewis visade att det normala för människor är att ta värden på allvar. Det finns till exempel rätt och fel, ”St Augustine defines virtue as ordo amoris, the ordinate condition of the affections in which every object is accorded that kind of degree of love which is appropriate to it.” Man kan sakna förmågan till ordo amoris i vissa sammanhang utan att för den skull förneka dess existens. Lewis noterade exempelvis att han inte uppskattade barn trots att det enligt tao är så att gamla människor är vördnadsvärda och barn förtjusande men att det var en brist hos honom.
Denna normalitet återkommer hos flertalet traditioner, Lewis valde tao som namn för den. I ett appendix gav han exempel från bland annat norröna och babyloniska texter på sådant som synen på ärlighet, rättvisa, skvaller, girighet och våra skyldigheter gentemot barn och ättlingar. Fokus ligger här på mellanmänskliga relationer, till skillnad från det guenonska, men det är en intressant genomgång och en påminnelse om hur stora likheterna varit historiskt i synen på hur människor ska bete sig. Man kan jämföra med Orwells ”common decency”.
Men det Lewis mötte i den anonymiserade engelskaboken var ett brott med den historiska normaliteten. Han summerade dess värderelativism och subjektivism i orden ”the schoolboy who reads this passage.. will believe two propositions: firstly, that all sentences containing a predicate of value are statements about the emotional state of the speaker, and secondly, that all such statements are unimportant.” Det är ett perspektiv som flyttat fram sina positioner sedan Lewis tid, ofta tas det numera för givet. Men det behövs sällan mycket för att påminna oss om tao och dess sanningar om världen och livet. Lewis beskrev processen av, om uttrycket kan ursäktas, avtaoisering som ett svek mot de unga som läste diverse skolböcker. Han skrev att ”another little portion of the human heritage has been quietly taken from them before they were old enough to understand.” Traditionellt var syftet med fostran och bildning att föra vidare vissa kvaliteter, ”men transmitting manhood to men”, men det nya handlade om kontroll och propaganda, formandet av praktiska undersåtar.
Lewis förutspådde den postmoderna ”dekonstruktionen” och ”normkritiken” med orden ”a great many of those who ”debunk” traditional or (as they would say) ”sentimental” values have in the background values of their own which they believe to be immune from the debunking process.” Han identifierade också hur många skadliga ideologier kan vinna anhängare genom att de lyfter fram en aspekt av tao, men förnekar andra. Ett exempel han ger är nationalchauvinism, där det enligt tao är normalt att värna om sina egna (men inte genom att förneka de andras mänsklighet). Något liknande kan sägas om dagens ”woke” ideologier, där en viss artighet i umgänget med andra är en önskvärd egenskap (men inte på bekostnad av frihet, sanning eller ansvaret för de egna). Lewis ordval är här kärnfullt, ”the rebellion of new ideologies against the Tao is a rebellion of the branches against the tree.”
Resultatet av att människor formas av andra människors ideologier och intressen var enligt Lewis att de förlorade mycket av det som gör oss till människor. Han beskrev de drivande med orden ”it is not that they are bad men. They are not men at all. Stepping outside the Tao, they have stepped into the void. Nor are their subjects necessarily unhappy men. They are not men at all: they are artefacts. Man’s final conquest has proved to be the abolition of Man.” Den som så önskar kan här tillämpa Lewis resonemang på både konsumtionssamhället och WEF. För Lewis var mod en avgörande mänsklig dygd och egenskap, utan mod är det svårt att kunna förverkliga några andra dygder. Men skolböcker som spred värderelativism istället för tao ledde inte till att göra läsarna modiga. Tvärtom bidrog läsningen till att skapa det Lewis kallade ”Men without Chests”, besläktade med Conrads ”Mista Kurtz” och Eliots ”Hollow Men”. Intressant är att Lewis tycks ha identifierat denna tendens som starkast hos de intellektuella (jämför Burnhams och Francis analyser av den manageriella revolutionen).
Sammantaget är Abolition of Man en tidlös liten samling essäer, där Lewis fångade ett par av den moderna världens mer tveksamma tendenser. Genom intresset för tao kunde han också visa läsaren en möjlig del av lösningen.
Om skribenten: Joakim Andersen
