I dessa tider av stundande riksdagsval kan det vara på sin plats att lära sig skilja mellan viktigt och oviktigt. Extra klädsamt vore det naturligtvis om journalister och etablerade politiker gjorde det, men mycket talar för att dessa grupper är bortom all räddning. Men nog om dem, det är inhumant att ställa krav på de etiskt och intellektuellt utmanade. Vi andra kan ta lärdom av det italienska talesättet me ne frego, ”jag bryr mig inte”, och tillämpa det på några av de pseudofrågor media vill få oss att ta på fullt allvar.
Jag bryr mig inte när media vill få mig att tro att Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”. Däremot vet jag inte om man ska skratta eller gråta när vuxna människor vill få mig att tro att all invandringskritik handlar om ”hat”. Särskilt när flera av dessa vuxna människor i övrigt tycks fungera hjälpligt i samhället.
Jag lägger ingen vikt vid att Jerzy Sarnecki påstår att ”vi aldrig kan veta” om våldtäkterna ökat eller minskat. Däremot anser jag att det utförs på tok för många våldtäkter, och att debatten ska handla om det snarare än det reflexmässiga och självgoda ”Sverigedemokraterna har fel, fel, fel”. Det här är ett samhälle, inte ett barnprogram.
Jag bryr mig inte om att 21 kandidater på sverigedemokraternas valsedlar till kommun, landsting och riksdag varit medlemmar på internetcommunityt Nordisk.nu. Däremot ser jag det som ett hot mot demokratin att media inte ifrågasätter hur stiftelsen Expo fått tillgång till sådan information. Det blir också löjeväckande när Expressen beskriver communityt som ”det nazistiska forumet”, för så beskriver sig knappast merparten av medlemmarna själva.
Jag bryr mig inte om att 17 kandidater finns ”registrerade i kundregister hos olika vit maktbolag”. Däremot är det djupt oroväckande att ingen inom media frågar sig hur Expo kan ha tillgång till privata företags kundregister. Vi har här något som i ren ruttenhet för tankarna till en ny IB-affär, men ingen i media reagerar. Det är värre än enstaka individers förekomst i gamla kundregister, och Expressens nära samarbete med Expo är ren rättsröta.
Jag har ingen åsikt om att det kanske fanns nazister i Sverigedemokraterna för snart tjugo år sedan. Däremot ser jag det som ett problem, i verkligheten, när 500 motdemonstranter stör deras demonstrationer genom att kasta sten och media i sin rapportering ändå kallar dem ”folk”. De som kastar sten på oliktänkande är knappast ”folk”, oavsett hur gärna media vill få oss att se det som en folklig yttring har vi här att göra med den radikala vänstern.
Jag bryr mig inte om att Expressen i sin ledare påstår att Jimmie Åkesson är ”en farlig man”, för jag tillerkänner inte Expressen ett uns av legitimitet på något område överhuvudtaget. Däremot ser jag det som ett hot mot demokratin när en sverigedemokrat får ett hakkors inristat i pannan utan att andra partier reagerar.
Jag bryr mig inte ifall Sverigedemokraterna är ”ett enfrågeparti” eller inte. Däremot är de andra partiernas och medias konsensus i frågan både barnsligt och skrattretande. Våra barn och barnbarn kommer att skratta hånfullt åt bilderna av en bekymrad och tillgjort statsmannaaktig Reinfeldt som varnar 2010 års svenskar för att rösta fel.
Jag skiter ärligt talat i om en kristdemokratisk bloggare länkat till en ”islamofob”. Däremot är det ett problem, i verkligheten, att invandringspolitiken leder till att vi inte har råd att ge dementa en värdig ålderdom.
Jag struntar i om Reinfeldt vill regera med stöd av SD eller MP. Så länge Lars Ohly men inte Reinfeldt tar avstånd från politiskt våld mot oliktänkande är vår statsminister ändå en föraktansvärd figur.
Jag kan leva med att Sverigedemokraterna har svårt att rekrytera kandidater i några av de kommuner där de ställer upp. Däremot tycker jag att det är fascinerande, på riktigt, att våra borgerliga partier inte inser vilka realpolitiska fördelar de skulle vinna genom att angripa vålds- och kravallvänstern.
Listan kan göras längre, men budskapet torde vid det här laget ha gått fram. Media är partiska, svenska politiker är i invandringsfrågan så naiva och moraliserande att de tycks ha rymt från ett östtyskt dagis, och i valet som kommer är det hög tid att ge dem en rejäl knäpp på näsan.
Om skribenten: Joakim Andersen
