Att förstöra ett språk

Okategoriserade

Många känner en instinktiv olust inför det svenska språkets förändringar, med bland annat lånord från engelska och rinkebysvenska. Inte sällan är denna olust svår att förklara rationellt. Dagens inlägg kommer därför att ge några infallsvinklar på det hela, och förhoppningsvis ge några argument utöver de rent smakbaserade (”jag tycker inte om”-argumenten).

Språk och identitet

Språket är en av de mer framträdande aspekterna av den egna identiteten. Något vi sett historiskt är att koloniserade folk inte sällan överger sitt språk till förmån för kolonialmaktens språk, något som sedan med en viss förskjutning leder till en reaktion där man försöker återskapa sitt språk. I Europa har baskiskan, den irländska gaeliskan, och inte minst isländskan, sådana viktiga roller. Identitet och språk hänger kort sagt ihop.

Med det perspektivet i bakhuvudet får man en något annan syn på fenomenet med ”lånord”. De blir då nämligen en potentiell form av symbolisk underkastelse under främmande kulturer. När exempelvis en ung svensk slänger sig med diverse uttryck från afro-amerikansk hiphop, eller från Rinkeby, och anser att dessa uttryck ger honom/henne en aura av ”coolhet” som den vanliga svenskan inte kan ge, så är han/hon precis lika mentalt koloniserad som de afrikanska stamfolken på 1800-talet, och den symboliska underkastelsen är lika stark.

Man kan misstänka att detta är ett starkt skäl till att många instinktivt reagerar mot denna typ av lånord. Värt att notera är även att denna symboliska underkastelse inte är en naturlig utveckling. Om den svenska kulturen inte belagts med artificiella hinder hade den kunnat utveckla subkulturer och liknande som setts som minst lika eftersträvansvärda som hiphopen (ett exempel på detta är de politiska beslut som på diverse nivåer, från skola till radio, kvävde både vikingarockens och skinnskallekulturens tillväxt).

Lånord från engelska har här en delvis annan funktion, då det där snarare är det internationella systemet som man genom en akt av språklig assimilering blir en del av.

Språk och mentalitet

Språk förmedlar samtidigt olika mentaliteter. Detta blir inte minst tydligt avseende lånorden från Rinkeby och Hollywoodhiphopen, som nästan utan undantag förmedlar en materialistisk, mer eller mindre brutaliserad, och sexualiserad världsbild. Bass, para, blingbling, amjuk, dissa, softa och tjabo är uttryck som kanske inte i första hand är användbara om man vill beskriva tillvarons ädlare aspekter.

Detta för oss naturligt in på nästa sida av den språkliga ”utvecklingen”.

Språk och komplexitet

I många traditionella samhällen ansågs det egna språket vara en gåva från gudarna, eller på annat vis ha en koppling till det sakrala. Vi ser detta bland annat med katolicismens relation till latin, och arabiskans ställning i islam. Detta innebär att även språkets grammatiska komplexitet ses som något heligt, något värt att bevara.

För en liberal är istället språkets komplexitet av ondo. Den innebär att det blir svårare att lära sig nya språk, en kostnad i tid som annars kunde investerats i den ändlösa kapitalackumulationen. ”Dat how I be” är kort sagt ett väl så kostnadseffektivt sätt att uttrycka sig som ”To be, or not to be”. Språkets rent grammatiska förenkling är alltså inte en förlust ur liberalens perspektiv. Däremot är det en förlust ur en annan människotyps perspektiv.

För en mer aristokratisk och poetisk människotyp är nämligen denna komplexitet av godo i sig. Dels ger den oss möjligheter att uttrycka oss poetiskt, att briljera i hårfina nyanser och liknande. Dels ger den oss ännu en möjlighet att bemästra utmaningar. För den liberala människotypen är utmaningar generellt av ondo, vilket innebär att språkets innehåll och former, dess ord och grammatik, gärna får förenklas till en mycket låg nivå. Man bör dock vara medveten om att det är en mycket specifik världsbild som ser dessa förenklingar som en ”naturlig utveckling”. För antingen vill vi ha ett samhälle som strävar uppåt, mot excellens och komplexitet, eller så vill vi ha ett samhälle som strävar nedåt mot det formlösa amöbastadiet. Båda valen har konsekvenser, och båda valen kommer även till uttryck på språkets område.