Nattsällskapet

Aktuellt, Debatt, Kultur, Nya högern

Trots positiva ansatser har de alternativa medierna ännu inte helt lyckats göra sig av med sitt negativa tonfall. En övergripande stämning gör gällande att apokalypsen närmar sig; den sista tidens människor skall gå ett grymt öde till mötes, allt de håller kärt skall förgöras, minnet av dem skall raderas för alltid och andra grupper ta deras plats. Enligt dessa nattmänniskor finns det inte längre något som är värt att leva för – allt pekar ju i riktning mot undergången. Ja, undergången, detta storslagna, sorgliga tema! Finns det någon som älskar melodramatiken mer än nattmänniskan? Patetiken är för henne undermedveten, den är en del av hennes personlighet och kan inte utan vidare läggas undan. Trots alla tendenser som indikerar att en livskraftig motkultur är kommen, som visar på att människor sakta men säkert börjar ta sitt förnuft till fånga och att vi mentalt befinner oss i ett bättre läge än för tio år sedan, insisterar många självutnämnda dissidenter och så kallade fritänkare på att kraxa om olyckor och elände. Deras livskraft lyser med sin frånvaro; fortfarande vill de bara konstatera eller sia, fortfarande är de fullständigt oförmögna att handla, att låta skapandet tala, att ge sin vilja att leva konkreta former. Ännu har nattmänniskorna sinsemellan inte kunnat uppbåda en enda organisk skapelse eller handlingsform – de står och stampar på samma plats som de gjorde för tio år sedan. Deras pessimism verkar ännu som ett tröstande medel, det enda som är säkert i en i övrigt osäker värld. Nattmänniskorna har inte lyckats befria sig från sin tankemässiga begränsning. Hon är helt enkelt en produkt av moderniteten som sådan, fängslad i ett självpåtaget martyrskap. För alla andra fritänkare som appelleras av motkulturen framstår nattmänniskan som en tankeparasit, en energislukare, någon som knarkat sönder sig på svartpiller.

 

1.

Att vistas omkring inspirerande människor ger väldigt mycket. Det är ett trivialt konstaterande, men även det triviala behöver betonas för nattmänniskan, som till synes frigjort sig från det mest grundläggande i tillvaron. Hon har blickat ner i sin palantir och fängslats av framtidens dystra scenarier. Alla européer kommer dö, sägs det, när katastrofernas konvergens väl ägt rum; en kommande finansiell världskris, ökande reproduktionsproblem, demografiska förändringar, idé- och värdeskiften – vilka faktorer vi än fokuserar på tycks vara negativa. Det finns inte längre något objektivt i tillvaron som talar för att det kommer bli bättre – det är nattmänniskans slutsats. Hon säger sig värna sina landsmän och sitt land, sin civilisation och kultur, men alla hennes konstateranden präglas av livsfientlighet. Tillvaron som sådan betraktas som ett enda utdraget helvete; likt äldre tiders gnostiska sekter växer hos henne ett förakt mot allt materiellt, samtidigt som idéerna om hur det borde vara i motsvarande utsträckning blir klarare. Gapet mellan vakenhet och tillvaro vidgas, det blir svårare och svårare att förlika sig med sådant i vardagen som går emot hennes egna uppfattningar, vilket bidrar till att fullständigt politisera existensen. Allt vi kommer i kontakt med: människor som inte tycker som oss själva, förhoppningar som inte uppfylls, idrottslag som inte vinner, arbeten vi inte blir erbjudna, utbildningar vi inte kommer in på, kärlek som inte besvaras, politiska partier som inte håller vad de lovar – alltsammans förstärker den negativa världsuppfattning som, trots allt, håller henne samman i kaoset. Även ett negativt sammanhang är likväl ett sammanhang, en kontext varifrån vi kan utvinna mening – och även nattmänniskan behöver mening. Ingen bör glömma att nattmänniskan är en fallen idealist, som trots sin dysterhet och högljudda kraxande ändå bär inom sig högriktade idéer. Inte sällan är hon en romantiker, nostalgisk i sin längtan till givna historiska skeden, drömsk i sin iver att realisera ett idealiskt rike. Hon är patetisk i ordets rätta bemärkelse: sårbar, längtande, desillusionerad. Hennes poserande utåt, vissheten om den stundande undergången, utgör det enda säkra i tillvaron – den enda konstanten. Utan undergången är nattmänniskan ingenting; det dystra skänker henne näring, pessimismen är för henne ett slags dropp, det enda alternativet för någon som inte längre vill, eller ens kan, förtära.

 

2.

Sannolikt är nattmänniskan som personlighetstyp ett kontinuerligt inslag i alla samhällen. Det har alltid funnits dysterkvistar, de som betraktar glaset halvfullt och som inte kan tygla sitt missnöje. Vakenheten har för henne alltid varit plågsam; till skillnad från växter har hon aldrig stilla existerat, utan varit tvungen att förhålla sig till omgivningen genom sina sinnen och sin rörlighet – blodet som pulserar i ådrorna, tankarna som studsar runt i huvudet, omgivningens skiftande förutsättningar och skeden, alltsammans bidrar hos henne till en känsla av upplösning och osäkerhet. Det finns inget fast i tillvaron, ingenting som inte underkastar sig förändring; där en person som uppbär balans mellan vakenhet och tillvaro finner trygghet i sin riktning, i sin strävan, söker nattmänniskan istället den absoluta vissheten. En person som strävar känner trygghet i vardagen, det är få händelser som kan rubba hennes vitalism. Nattmänniskan, å andra sidan, som inte strävar och som inte har någon trygghet, som saknar en konstant i tillvaron, vittrar långsamt sönder av alla negativa inslag. Det är denna personlighetstyp som knarkar nyheter på Fria tider, Live Leak och Avpixlat; hon måste läsa om varje brutal händelse, varje våldtäkt och bestialiskt mord; det senaste terrorattentatets efterföljande bilder måste hon se, även om det inte är bra för henne och bara ytterligare bidrar till att utarma hennes redan urholkade själ. Varje nyhet som bekräftar de dystra framtidsscenariernas ikraftträdande läser hon med stor iver, vilket bara ger ytterligare näring åt hennes dysterhet. Alla förstämda nyheter blir som en fix för henne, utan de är hon inget; det finns inget övrigt i hennes tillvaro som ger mening, annat än insamlandet av empiri för att bekräfta teserna om den förestående undergången.

 

3.

Många skulle invända mot detta porträtt av nattmänniskan. Är det inte snarare så att hon faktiskt är realistisk, att hennes uppfattning av verkligheten är jordnära? Att verkligheten faktiskt är dyster? Nattmänniskans främsta hatobjekt är optimisterna, de verklighetsfrånvända människor som alldeles oavsett omgivningens händelser tror på en löftesrik framtid. De står inte ut med den förhatliga optimistens livsglädje, dennes förmåga att bejaka samtidens möjligheter. Dessa människor uppfattas av omgivningen som ytterst roliga att umgås med, de ger väldigt mycket energi och de inspirerar; nattmänniskan å sin sida tenderar ofta vara en ensamvarg, en butter varelse som saknar förmåga för det sociala spelet. Istället för att bredda sin personlighet och göra något med sitt liv, ja, att lära sig behärska de mest grundläggande sociala förutsättningarna, finner nattmänniskan det mer trivsamt att dra sig undan och söka bekräftelse från annat håll – sig själv.

 

4.

Nietzsche föreslog att varje människa borde hämta inspiration från sitt inre, att vi alla utgör erfarenhetskällor för våra egna upplevelser. Med det avsåg han dock inte att vi fullständigt skulle fjärma oss från inflytande från omgivningen. Det är trots allt i skärningspunkten mellan oss själva och omgivningen som vi stöter och blöter våra uppfattningar, som ger upphov till idéer och erfarenheter som påverkar oss. Detta nekar nattmänniskan sig själv genom att förvägra sig möjligheten att ha fel, vilket är samma sak som att förneka förekomsten av en brist. Den som aldrig kan pröva sina ståndpunkter, som aldrig möter några invändningar och som aldrig behöver argumentera för sin sak, stagnerar alltid i tanken. En stark personlighet kännetecknas av en självständig hållning gentemot motsatta åsikter och skeenden, mot sådant som vi inte uppskattar. Det är när vi möter invändningar och olikheter i uppfattningar som vi inser att vår ståndpunkt faktiskt måste motiveras. Alltför många ”känner” och ”tycker”, men saknar förmåga att verkligen motivera sin övertygelse. Det är kanske främst mindre begåvade människor som saknar denna förmåga, men nattmänniskan är inte obegåvad. Hon är inte sällan väl bevandrad i olika ämnen, både beläst och kunnig. Hon har tillgång till en stor referensram. Därför blir det ännu märkligare när hon selektivt fogar ut sådant ur hennes världsbild som inte stämmer överens med domedagsprofetiorna.

 

5.

Eller så är det inte särskilt märkligt. Kanske är det nattmänniskans dysterhet, hennes grundläggande leitmotiv, som ytterst sett avgör vilken information hon absorberar och vad hon ignorerar. Uppfattningen att civilisationen går åt helvete, att nationen står inför sin stundande undergång och att folket är så degenererat och förtappat att det står bortom all räddning, att alla män ändå snart är sterila (vilket är ett populärt tema i dessa dagar), att radikalfeminismen slutgiltigt tagit död på kvinnligheten, alltsammans formuleras ständigt i nya, sinnrika ordalag. Allehanda krönikörer och tyckare debuterar med sin egen form av undergångsprofetia, vilket den kraxande skocken av övriga nattmänniskor tacksamt tar som intäkt för den egna världsbildens rimlighet. Samma människor ojar sig konstant över att inte det övriga folket vill ”vakna”, att det stora flertalet minsann inte är värda deras medömkan och att de i slutändan förtjänar det grymma öde som nalkas. De människor man säger sig känna kärlek och omsorg för, kastar man i andra stunden skit på och förbannar; nattmänniskans patetiska kärlek för sitt idealiserade subjekt är ett uttryck som har sin diametrala motsats i ett brinnande hat på samma subjekt som inte vill lyssna på hennes uppmaningar. I någon mån rör det sig om en obesvarad form av kärlek och precis som i det mindre, mer vardagliga formatet, är det tvära kast mellan känslan av att hata och att älska sitt subjekt. Nattmänniskan är alltså bipolär i sin idealism, en status som kan härledas till hennes avsky för tillvaron som sådan. Den trygghet som nattmänniskan behöver, en konstant som kan verka som ett ankare för henne på modernitetens stormande hav, har hon själv exkluderat genom att önska undergången som enda visshet. Det säkra tröstar – det osäkra skrämmer.

 

6.

Det är egentligen onödigt att raljera över nattmänniskan. Hon kan väl lämnas ensam, med sina gelikar och sitt outsinliga utbud av undergångsprofetior? Varför inte bara låta alla dysterkvistar skriva sin egen fan fiction på Turner diaries? Det vore självfallet att föredra, men nattmänniskans inflytande, särskilt i en tidsålder som domineras av sociala medier, bidrar till att hämma framväxten av en livskraftig motkultur, vars formgivning och successivt ökande inflytande är avgörande för att skapa ett nytt livskraftig släkte som någon gång skall ta sig ur moderniteten och i dess ställe etablera ett vitalistiskt livsklimat. Alla de människor som ännu betraktar den rådande ordningen som meningsfull, som accepterar att leva med en tung säck av tabun över ryggen (underblåst självhat; upprapande av sekulära katekeser som inte har något värde; skattefinansierade angrepp på den egna identiteten och sederna, ökande social och ekonomisk otrygghet, etc), vilken inverkar på deras själsliga välmående, kommer knappast vilja bli del av en motkultur som inte är livskraftig och som mer liknar en undergångssekt. De flesta människor önskar välbehag, de behöver riktning i sina liv, någonting som skänker de glädje och som får deras existens att kännas meningsfull. Opolitiska personer, som i grunden bara önskar leva ett gott liv, som vill ha barn, som vill resa, som vill uppleva saker och leva i trygga miljöer, kommer knappast appelleras till grupper som säger att deras fortsatta existens är kontingent mot att de blir medlemmar. Det är fel sätt att närma sig frågan. Om en alternativ grupp önskar avskilja sig från det moderna samhället måste det ske utifrån utgångspunkten att i första hand erbjuda medlemmarna däri ett så gott liv som möjligt, ett liv där de kan utveckla sina personligheter, bilda familjer och leva i en löftesrik riktning. Först i andra hand bör den ambitionen kanaliseras ut. Personer som är nyfikna på gruppen måste övertygas om att livet där är bättre än det som det nuvarande samhället erbjuder. Varför skulle de annars vilja bli medlemmar?

 

7.

Nattmänniskorna har sina nattsällskap, där den ursprungliga, enskilda negativa känslan inför tillvaron slagit rot och konvergerat med andra nattmänniskors känslor, för att till slut anta formen av en gruppmentalitet. I tider av relativt ekonomiskt välstånd är massanslutning till olika dissidentgrupper en orimlighet. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt. Utgångspunkten för en livskraftig motkultur måste vara framalstrandet av en affirmativ livssyn, som inte präglas av undergångsstämningar, lika lite som den präglas av naiv framtidsoptimism. Vad den på ett eller annat sätt måste uppbära är en riktning av något slag, en tendens, något som andra finner inspirerande och som kan locka de driftigaste och mest livsbejakande. Så som fallet är idag existerar ingen riktning. Den som läser alternativa medier får leta med ljus och lykta för att hitta någon tendens till verklig riktning. Förvisso finns tankar om arkeofuturism, men det är ett koncept som är alldeles för akademiskt för att tilltala många. Vad som tilltalar människor är sådant de kan relatera till. Idéerna om arkeofuturism borde paras med ett narrativ om autarki, om tankar på självtillräcklighet och självständighet; istället för att kraxa om undergången bör tidens desillusionerade erbjudas idéer om hur de kan ta sig ur den rådande ordningen och röra sig mot självständighet. Inte genom att rösta på ett politiskt parti, inte genom att gå med i en särskild organisation, utan genom att fästa själva tanken på självständighet hos sig själva och att på olika sätt, med olika medel, inspireras att verkligen sträva efter detta.

 

8.

Motkulturen behöver en kvalitativ dimension. Många kan inte relatera till dess mer kvantitativa element, som i det närmaste påminner om vilsna prepubertala varelser. Dessa kan inte vara det enda alternativet till att kraxa ikapp med de enskilda nattmänniskorna och deras nattsällskap. Det finns en föreställning om att motkulturen måste betraktas holistiskt, att den behöver enas och hållas samman, till varje pris. Strävan efter enighet framstår som behjärtansvärd, men resultatet blir ett annat. När många intelligenta, driftiga och affirmativa människor först skådar in i motkulturens pluralistiska klimat möter inte sällan smaklöshet och puerilitet. Inte sällan finns där också nattmänniskor, som istället för att inspirera och bidra till ett utbredande av livsviljan, snarare förmedlar defaitism. Följden blir att alternativa åsiktssfärer avskräcker många som annars hade varit nyfikna.

Frågan som måste ställas är vad medier som Fria tider, Avpixlat, Samtiden, Nya tider och Nyheter idag egentligen är till för. Är de ljusglimtar i ett offentligt mörker som ger hopp och livskraft, som inspirerar fritänkare och dissidenter att faktiskt skapa sig en meningsfull tillvaro i vårt märkliga samtida samhälle, eller är de menade som domedagsbasuner för nattmänniskorna, vilka därigenom kan knarka i sig eländiga nyheter som bara eskalerar deras hysteriska tonläge?

Det handlar inte om att ignorera vad som faktiskt händer och sker runtomkring oss. Det handlar heller inte om att kasta realismen åt sidan och bli en naiv optimist, vilket är lika illa som att vara en fundamentalistisk pessimist. Det handlar om att anamma en realistisk, affirmativ hållning inför samtiden, som inte präglas av överdriven optimism eller pessimism, en hållning som innebär att vi agerar utifrån de sakförhållanden som råder. Många håller säkert inte med, men vi behöver upprätta gränsdragningar, även inom motkulturen. Det finns ingen anledning att nattmänniskan skall betraktas som del i en alternativ gemenskap bara för att denne delar uppfattning om den förda invandringspolitiken. Dennes livsfientlighet går emot vår livsvilja, ett förhållande som inte kan överbryggas. Motkulturen skulle må bra av en kvalitativ dimension, även om den därigenom blir än mer spretig. Som den är idag, sprängfylld av dystra nattmänniskor, kommer den alltjämt fortsätta avskräcka övriga fritänkare som annars kunde blivit en del av motkulturen.

Pin It
  • Jag är bokstavligen en nattmänniska, född som jag är 25 minuter över midnatt en kall vinternatt i februari för allt för många år sedan. Att detta öde har format mig är ovedersägligt. Icke desto mindre reagerar jag över påståendet att jag skulle vara en dysterkvist. Nog för att jag har haft mina dystra stunder jag med. Vem har för övrigt inte haft det? Alla har vi två sidor, yin och yang, ljus och mörker. Så jag kan vara en trevlig jävel också när jag lägger den manken till. Men en sak är sann. Jag har alltid föredragit det nocturna livet som en vampyr. Minus drickandet av cruor förstås. Men det är så lugnt och skönt på nattkvisten. Det gör mig inte det allra minsta dyster. Snarare tvärtom. En sista undran. Reagerade på ditt namn. Är du månne släkt med den store OA?

  • stevenstills

    Jag är också en nattmänniska född som jag är strax efter 12 en vinternatt i månaden januari. Jag sitter gärna med en öl framför datorn och blir förbannad på det ena eller det andra. Samhället håller på och brakar ihop. Visst, jag vill också tänka positivt och hellre se möjligheter i stället för problem. Men jag orkar inte känner jag. Är det spleen? Tur att det finns gamla poeter att läsa som de gamla 30-talisterna. Och fördjupa sig i Weimartiden. Jag tror vår tid liknar den. Allt devalveras och försvagas. Nobelpriset i litteratur är inte vad det varit efter det trendriktiga valet av Bob Dylan. Signalvärden i stället för litteraturvärden. Sverige klarar inte att hålla nivå och klass på just någonting. Allt ska ner. Kanske var det likadant i Tyskland på Weimartiden. Finns det ingen här på Motpol som kan skriva om den tiden?

    • zeno

      en bok jag fann ytterst upplysande om den tidsepok du nämner är den bok som musikalen ”cabaret” bygger på(läste ett tag böcker som kända storfilmer haft som grund enligt teorin att en bra story borde ge en bra film)

      var en engelsman som på brittiska UDs uppdrag levde i berlin och rapporterade till london hur vanliga tyskar resonerade kring politik och hur deras vardag gestaltade sig

      han skrev hemkommen senare en bok om dessa år och det är den jag varmt kan rekommendera

  • Writer 123

    Lägg av med det där universalistiska tonfallet. Det får mig att bli magsjuk. Ord är inte så pass verkliga för att kunna para ihop hursomhelst och koncept bör beskrivas med nypor av salt.

  • MICKEYM0USE

    Tack för denna förnäma artikel med dess brännheta innehåll riktat mot oss Nattmänniskor!
    Du har så rätt kring knarkandet av dystra nyheter och risken för att det blir det livsuppehållande elixir som Nattmänniskan behöver och söker.
    Jag suger i mig allt du beskriver – kan nog lära mig en hel del av det.

    Fäster mig särskilt på ”handling” som en stor brist hos s.k dysterkvister. Deras handlingar består av att upplysa andra människor om annalkande fara eller alltings jävlighet. Eller så förmanar de unga hetsporrar som rusar fram med ”den enda lösningen” i huvudet.

    Vill bara nyansera min egen uppfattning om mig själv som Nattmänniska och möjligen passar det in på flera av Motpols läsare och följare ?.

    1. Jag känner inga Nattmänniskor under 40 – jag tror det kommer med åldern. Själv var jag realistisk optimist i unga år och den ådran finns fortfarande kvar i all tjära som flyter i min kropp. Det finns en grupp av unga Nattmänniskor och det är Gotare eller BlackMetal&Co som jag ser som uppgivna undergångsmänniskor med världsfrånvänd syn.

    2. Jag ser också Nattmänniskor som tidigare Nattväktare som ropat för länge till det sovande folket. De såg faran tidigt eller varnade för kommande skeenden som sen faktiskt inträfffade. Efter snart tre decennier av Nattväkteri har jag också blivit Nattmänniska och mer en mentor till nya Nattväktare. Problemet är väl bara att samhället inte längre behöver Nattväktare – de behöver radikaler eller reformatorer men i organiserat tillstånd. Idag kan ingen ensam människa ändra historiens gång. Vi lever i kollektivets tidevarv.

    3. Det alt.media gjort på ett förtjänstfullt sätt är att skapa en medvetenhet om att MSM nyhetsrapportering är propaganda och ett gift för folket. MSM har också alltid fokuserat på det negativa men med en tvist att använda det för andra, uppfostrande, syften.
    Fria Tider m.fl har effektivt slagit sönder propagandafönstret så den som vill se den nakna, brutala sanningen, kan nu se den varje dag.

    Det som svärtar världen svärtar tyvärr också alternativmedia. De skulle behöva skriva om ”segrar”, goda exempel, fantastiska motstånd hos enskilda människor. Och det med en ton av bravur, självrespekt och framtidstro.

    4. Man ska inte underskatta kraften hos de krafter som vill göra oss ”fria” med sin liberalism och globalism. De som vill skapa en världstat full av jämlika medborgare där ingen jobbar utan bara fullgör sitt eget liv. Och det i perfekt balans med Moder jord.
    Man behöver ju inte vara realist för att förstå att målet är ett helt annat.

    Internet, alternativ media, bloggar och ett exponentiellt ökande kollektivt medvetande om vilka krafter det är som verkligen styr stater utgör själva grunden för Handlingar framöver.
    Rustbelt-amerikaner röstade på Trump som skulle rensa träsket med lobbyister och korrupta politiker, hålla trupperna hemma och sätta USA först. De upptäcker nu efter 10 månader hur MSM dagligen krypskjuter genom info från just politiker och militärer som effektivt driver Trump framför sig. De enda de håller med honom om är Amerika först.

    Soros avslöjas som den nationella manipulatör han är. De kan skrika anti-semitism hur mycket de vill. Han kan inte längre gömma sig bakom draperiet. I Hoolywood skiter folk ikapp av rädsla för att bli intervjuade om vad de tycker om Weinstein.
    Hoolywood är sen längre detroniserat som den stora propagandaapparaten. Alternativa narrativ står att finna överallt. Och mycket kan vi tacka Nattmänniskorna för det!

    Slutligen. Motpol är den sajt som bäst balanserat Nattväkteri med skildringar av alternativa ljusblå verkligheter. En perfekt mix av realism och optimism.
    Det jag skulle önska är att vi läsare listar här nedan vad vi konkret kan göra som Handlingar för komma ur ett förstelnande till Dysterkvist.