Ett intryck man ofta får är att den svenska generationsromanen lidit sotdöden. Gissningsvis är en bidragande orsak till detta att det är praktiskt omöjligt att skriva om mångkulturen annat än väldigt tendentiöst, och mångkulturens olika sidor och effekter är en tämligen central del av de upplevelser som definierar vad det innebär att vara en ung svensk idag.
Frågan man dock måste ställa sig är om generationsromanen som sådan verkligen bitit i gräset för gott, eller om den bara funnit nya former, såsom bloggar eller tecknade serier. Länge framstod den tecknade serien om Arne Anka som en sådan generationsroman i ett nytt medium, och tog upp olika sidor av hur det var att leva som en mer eller mindre ung och mer eller mindre pretentiös medlem av det konstnärliga avantgardet. Samhället har dock förfallit sedan Arnes dagar, och idag är det tämligen få som på fullt allvar diskuterar Strindberg eller Jünger med sina vänner och bekanta. Istället har samhället ”afrikaniserats” för att använda ett amerikanskt uttryck, och detta innebär att dess naturliga bakgrundsmusik kommit att bli hiphopen, och dess främsta intresseområden blivit ”bitches and money”. Vår tids generationsroman utgörs därför snarare av Martin Kellermans serie om den ohängda hunden Rocky.
När serien startades 1998 hade den flera förutsättningar för stor konst; nämligen fattigdom, misär och bitterhet. Kellerman skriver själv om serien med följande ord:
Rocky föddes våren 1998 i min familjs villa i Stockholmsförorten Stuvsta. Jag hade flyttat in där eftersom jag just blivit dumpad av min tjej, sparkad från mitt jobb som skämttecknare på en porrtidning, och utslängd ur min femtioelfte tredjehandslägenhet. Eftersom vi lever i ett land som aldrig blivit bombat kan även såna här världsliga bekymmer ibland kännas riktigt jobbiga, så jag behövde hitta ett sätt att bearbeta min depression på (och som dessutom gärna skulle göra mig kolossalt rik och attraktiv för tjejer).
Ofta innebär framgång att en konstnär blir förnöjd, mån om samhällets acceptans, och tråkig i största allmänhet, och det fanns också vissa tecken på detta efter att Rocky på allvar slagit igenom. Kellerman lyckades dock styra upp sin serie, och idag innehåller den ofta roliga och mer eller mindre genomtänkta reflektioner kring vad det innebär att vara en 34-årig man som inte kan/vill bli vuxen, och det samhälle i vilket denna 34-åring lever.
En extra bonus med Rocky är att Kellerman inte sällan tar upp den specifikt svenska erfarenheten, visserligen utan politiska övertoner men ändå insiktsfullt många gånger. Han har bland annat gjort roliga strippar om sådant som den svenske mannens påstådda tråkighet, de olika etniska stereotyper som finns bland annat om svenskar men även andra folk, och hur fel det kan kännas att lyssna på hiphoptexter när man passerat 25 (eller så är detta min övertolkning av det hela). Man kan störa sig på att Rockytidningen innehåller mycket intervjuer och artiklar om just hiphop, men en lösning i så fall är antingen att följa serien på Dn.se eller att bara läsa albumen. En rolig och läsvärd ”generationsroman” är det i varje fall, och förhoppningsvis kan den inspirera någon av ”de våra” att skapa något liknande. För görs det bara på rätt sätt (om man alltså undviker det tendentiösa och rent politiska) skulle vi ha unika förutsättningar att göra vår tids generationsroman.
Äldre inlägg om serier och generationsromaner:
Nordsol: Ulf Lundell, en frispråkig nationalromantiker
Nordsol: Halim – en tickande multikultimaskot
Om skribenten: Joakim Andersen
