I dagarna riktades en aktion mot en märklig ”konst”-utställning i vårt land. Det var Andres Serrano, mannen som tidigare gjort sig ett namn genom att sänka ner ett krucifix i sin egen urin och kalla det ett konstverk, som låg bakom utställningen ifråga. Denna gång hade hans konst tydligen inslag av vita män som idkade oralsex med svarta herrar, och vita kvinnor som tillfredsställde hästar. AUTONOM har redan skrivit den slutgiltiga artikeln om Serranos konst, som är den mest ynkliga form av provokation. Det finns ingen tanke bakom Serranos konst, ingen mening, om man inte ser det som ett stort och viktigt avslöjande om förtrycket i vårt samhälle att det ännu finns människor som tar illa vid sig av djursex. Skulle man som konstnär vilja avslöja lite mindre uppenbara saker, vore det istället intressant att arbeta med teman som nationalromantik eller blonda barn som motiv. Detta orsakar nämligen ett stort ramaskri från den genomborgerliga ”kultureliten”, vilket i sig säger en hel del om vårt samhälles tabun (tabun som dessutom är mer aktuella och mer relevanta än att det finns ett tabu mot oralsex med hästar i det offentliga rummet). Det är alltså intressant att Serranos verk ställs ut i skattefinansierade rum, medan nyskapad nationalromantisk konst sällan har denna möjlighet. Detta faktum är samhälleligt intressant, att människor blir upprörda av att deras skattepengar går till sådant de ser som perverst är det faktiskt inte. Den mest svidande kritik man kan rikta mot Serrano är därför att hans konst är ointressant, snarare än att den är ”pervers” eller ”dekadent” (då de senare sannolikt är epitet han bär med stolthet).
I ett större perspektiv leder dock aktionen mot Serranos utställning till en rad följdfrågor. Det är fullt möjligt att aktionen var PR-mässigt taktisk, och alltså i sig lyckad. Frågan är dock vad som är nästa steg. Man kan nämligen slå sönder sin motståndares skapelser hur många gånger som helst, så länge man inte också skapar något eget rör det sig om en defensiv försvarskamp. Dagens inlägg kommer därför att ta upp frågan om kulturen, och hur man skapar en egen sådan. Inlägget har inga anspråk på att vara det slutgiltiga i frågan, utan kommer snarare att presentera några frågor och några lösa trådar som den hugade sedan själv kan spinna vidare på.
Kultur och metapolitik
Ett faktum som den Nya Högerns identitärer sedan länge insett är att en politisk kamp förutsätter att folket man riktar sig till delar vissa inslag i ens egen världsbild. Det skulle till exempel vara politiskt omöjligt att få människor som betraktar sig själva som liberianer att rösta på ett parti som förklarar för dem att de är mongoler. På samma vis är det svårt att få ateister att identifiera sig med ett parti som utmålar sig som hinduiskt. Detta är självklarheter, men detsamma gäller i vårt samhälle. Individer som är så genomsyrade av den liberala världsbilden att de identifierar sig själva som ”individer” eller ”världsmedborgare” kommer bara att stödja nationalistiska partier om de ser rent praktiska fördelar med detta (såsom ekonomi eller minskad brottslighet). På samma sätt är det avgörande om de ser sig som sociala atomer som lever här och nu, eller som länkar i en lång kedja av generationer, med skyldigheter både mot förfäder och efterkommande.
Att påverka dessa grundläggande värderingar, som är pre-politiska eftersom de kommer före de rent politiska valen, och avgör dessa, kallar den Nya Högern metapolitik. Metapolitik kan bedrivas på flera olika sätt, man kan rikta sig mot olika former av trendsättare som akademiker eller journalister, man kan skapa alternativa strukturer i samhället (”ett samhälle i samhället”), och så vidare. Västmarxisterna och 68-orna genomförde sin metapolitiska omvandling av Europa genom att göra ”den långa marschen genom institutionerna”, något som slutade med att de satt i mängder av tidningsredaktioner, akademiska institutioner, och så vidare, och den vägen kunde påverka folkets värderingar.
Målet för en etniskt medveten metapolitik är först och främst att få människor att återupptäcka sin etniska identitet, att inse det de egentligen vetat hela tiden, nämligen att de är svenskar. Möjligheten till detta ökar paradoxalt nog i takt med att andra etniska grupper växer i antal, för det är lätt att inbilla sig att man är en ”individ” när man är i trygg majoritet, men det är inte lika självklart när man är i minoritet. Till detta kan kopplas ett flertal sekundära mål, såsom att få dem att inse släktskapet med andra nordiska och europeiska folk, att få dem att återupptäcka värderingar som heroism och den stora kärnfamiljen som ideal (dessa värderingar är nämligen viktiga redskap för att trygga den etniska identiteten). Man kan även verka för att få dem att upptäcka sitt rika historiska arv, och känna stolthet över detta (som ett immunförsvar mot den ständiga etnomasochistiska propaganda som riktas mot dem), andlighet och traditioner.
Ett effektivt inslag i en sådan metapolitik är konsten och kulturen, särskilt i ett samhälle där konsumtion av diverse kulturprodukter upptar så stor del av vår vakna tid. Genom att konsumera den gängse Hollywoodkulturen vänjer man sig vid en liberal världsbild, så även Hollywood är en del av det metapolitiska slagfältet. Ska man kunna sprida en sundare världsbild blir alltså kulturen en viktig arena, och kulturkamp blir något centralt.
Kultur som autonom sfär
Att enbart se kulturen som ett medel för att nå ett politiskt mål är dock en inställning som i sig kommer att leda till att man misslyckas. Redan Karl Marx vände sig mot ”konstnärer” som inte insåg att konsten har egna lagar som man måste följa för att den ska bli sann konst, och som försökte underordna den de lagar som gäller i politikens sfär. Kan man inte se att konsten har ett värde i sig, kommer man alltså att skapa tendentiös och ineffektiv konst. Detta innebär att kulturproduktion som i grunden är propaganda kan ha en viktig funktion när den riktas mot de redan övertygade, men vill man nå nya grupper måste man skapa verklig konst.
Konsten är en autonom sfär, med egna lagar och egen ”fenomenologi”. Detta har tagits upp i ett äldre inlägg om konstens kris och traditionell konst. Ett par punkter kan här vara värda att notera. För det första är rent politisk konst sällan av värde, så om man vill att ens huvudpersoner ska bryta ut i långa brandtal med jämna mellanrum där man förklarar diverse sammanhang om det ena och det andra genom dem, så är det kanske brandtal man ska skriva snarare än skönlitteratur. Det finns effektivare och mer subtila sätt att låta sin konst genomsyras av en viss världsåskådning, ett verk som Sagan om Ringen har till exempel inspirerat många individer till heroism och kamp för Europa trots att varken Aragorn eller Gandalf en enda gång tar bladet från munnen när det gäller den moderna kapitalismen. Det kan också vara värt att notera att konsten ofta måste ta upp svåra och tabubelagda ämnen för att vara sann mot sig själv, och kritiserar man den då ur rent moralistiska eller politiska perspektiv är det möjligt att man gör mer skada än nytta.
Subversion och kooptering som strategi
För tillfället skapas det inte särskilt mycket konst i etniskt medvetna kretsar i Europa. Det finns då ett par strategier som kan användas som reservplaner. För det första bör man lyfta fram de tidlösa klassiker som ingår i vårt historiska arv. Dessa klassiker skapades inte sällan av människor som delade vår världsbild. Det kan röra sig om Strindberg, Rydberg, Jünger, Breker, Celine, Tolkien, Morris, Mishima, Pound, och ett stort antal andra. Genom att lyfta fram dessa halvt bortglömda, och inte sällan av ”kultureliten” förvanskade, påminner man dels om vår traditions rika arv, för fram anti-moderna ståndpunkter, och dels kan man förhoppningsvis hos en eller annan väcka en slumrande vilja att skapa nya klassiker. För nya klassiker är ett stort behov i vår tid, om våra kulturella traditioner ska leva vidare räcker det inte att vi bara dyrkar forna mästare utan vi måste också lära känna traditionen så väl att vi kan skapa nytt med den som utgångspunkt. Så har det alltid varit, en tradition som stelnar i dogmer kommer att dö.
Den andra reservplanen innebär att man letar upp de verk som skapas idag som har ett värde, och som kan belysa olika sidor av det arv och de värderingar vi står för. Detta kan handla om musikgenrer som tar upp teman ur vårt arv och vår historia med ett ärligt menat intresse, som neofolk eller goth. Det kan handla om filmer som tar upp teman ur vår historia, som genomsyras av sunda värderingar, eller som är filmatiseringar av ovan nämnda klassiker, och detta kan alltså röra sig om så skilda filmer som Sagan om Ringen och Batman Returns. Det kan röra sig om serietidningar, det kan röra sig om böcker, datorspel, målningar eller arkitektur. Just eftersom sann konst är sann genom att följa sina egna lagar, så innebär detta att även en människa som privat är anti-nationalistisk kan råka skapa stor konst. Man kan ta den vänsterinriktade skaparen av en serie som Nemesis the Warlock, som inleder serien som ren propaganda. Men eftersom han måste vara sann mot huvudpersonerna, och eftersom handlingen då lever sitt eget liv, så är det inte som ren propaganda den avslutas.
Detta är en form av subversion, då det innebär att man plockar produkter från konsumtionssamhällets Skådespel, och ger dem en annan mening, och låter dem utgöra ett alternativ till de mindre sunda sidorna av samma Skådespel. Återigen är det dock så att antingen leder det på sikt till skapandet av nya klassiker, eller så är det förgäves.
Konstens kritiska potential
Konstens främsta funktion är alltså positiv, att visa världen som den kunde vara, som en vacker, magisk och meningsfull plats. Detta är den positiva funktionen, men i den ligger också en negativ/kritisk funktion. För i samma andetag som vi säger att världen kunde vara en vacker plats, så slås vi av att så är inte riktigt fallet idag. Många stora konstnärer har därför historiskt varit anti-modernister, anti-industrialister, anti-kapitalister. Detta gäller både Strindberg och Morris, och många fler.
I vår era är krisen, och bristen på skönhet, mening, magi och sanning, betydligt mer akut än på dessa herrars tid. Detta innebär att mycket konst som skapas tar upp olika sidor av denna kris. Det kan röra sig om science fictiongenrens dystopier, det kan röra sig om H.R. Gigers mardrömsvisioner där det biologiska kombineras med maskiner och demonlika väsen (ser man Giger ur ett moralistiskt perspektiv kommer man sannolikt fram till att han är ”dålig”, men då missar man hans egentliga potential), et cetera. En funktion bland flera för en metapolitiker blir då att recensera dessa verk, och att belysa den moderna världens kris med hjälp av dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
