I samband med att polisen och sommarprataren Nadim Ghazale hamnade i tillfälligt blåsväder kom osökt trevligheten på tapeten. Då inte trevligheten i det genuina umgänget med nära och kära en fin sommardag utan den konstruerade ”trevlighet” som parasiterar på den genuina och fyller en politisk funktion som inte ska underskattas. Båda formerna av trevlighet är svenska paradgrenar, om än den förra hör samman med den svenska kulturen och den senare med det svenska systemet. Den parasitära relationen mellan kultur och system reproduceras för övrigt även i förhållandet mellan folklig och systemisk trevlighet.
Den parasitära trevligheten förstås bäst utifrån skärningspunkten mellan kultur, system och kändisar. Den folkliga kulturen är utgångspunkten, ”basen” är de äkta relationer som binder samman det svenska. På denna bas kan aktörer i bland annat kulturindustri och stat bygga en mer eller mindre genuin ”överbyggnad”. Detta äger sällan rum utan konflikter, ett flertal av etablissemanget oönskade kändisar kan ses som uttryck för att folkligt motstånd här kan ha genomslag (allt från Joakim ”Jockiboi” Lundell till Pewdiepie). Konstruktionen av kändisar är kort sagt lika intressant som ”konstruktionen av konsensus” som Noam Chomsky studerade. Aktörer inom kulturindustri och stat verkar exempelvis för att Yasin Byn ska vara en legitim kändis men har en annan inställning till Ultima Thule. Bakom detta finns både intressen och ideologi.
Man kan givetvis ifrågasätta hela det moderna kändisfenomenet, våra förfäder hade en inställning till gycklare och liknande som kan sammanfattas i orden ”varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt”. Så även den, ofta falska, intimitetsideologi som kommer till uttryck i kombinationen av kändisar och trevlighet. ”Han var så trevlig”, ”hon sa så bra saker”, ”det var så äkta”. Men det Foucault kallade diskursens ordning sätter tydliga gränser för hur ”äkta” det kan bli, detta i samverkan med det urval av ”trevliga människor” som äger rum till exempelvis sommarpratare. För att citera Foucault, ”alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst”. Det sistnämnda är inte minst intressant, ”inte vem som helst får tala om vad som helst” och det betyder bland annat att tämligen få av sommarpratarna ens med god vilja kan upplevas som ”höger” (undantagets ideologiska och retoriska funktion lämnar vi för tillfället outforskad). Bakom dem finns aktörerna som väljer ut dem, vilket de naturligtvis är väl medvetna om både före, under och efter sina framträdanden.
Om vi imiterar Foucaults språk kan vi alltså konstatera att systemet på samma gång reproducerar och parasiterar på den folkliga trevligheten i syfte att konstruera ett imaginärt, på samma gång apolitiskt och ultrapolitiskt, rum. Vad menar vi då med detta foucauldianska sammelsurium, utöver att systemets trevlighet imiterar och parasiterar på den folkliga trevligheten? Formerna är desamma, den leende och till synes äkta kändisen som likt en god vän berättar om sitt liv och sina tankar, vill visa oss sin veranda och så vidare. Ramarna för detta lämnas dock outtalade, för om de utforskas och ideologins vakthundar dras ut i ljuset rämnar illusionen. ”Jag hatar egentligen sverigevänner och min egentliga drivkraft är en aldrig falnande eld av bitterhet gentemot svenskarna”, ”jag tänker mycket på pandemin och jag är tveksam till vaccinpass”, et cetera. Om även sådant kunde uttryckas skulle det gå från att vara ”äkta” till att vara äkta, möjligen på bekostnad av trevligheten.
Med ”konstruerandet av ett imaginärt rum” åsyftas de psykologiska effekter den falska trevligheten avses ha. Där Orwell beskrev effekten av stenhård repression och språkpolitik och Huxley beskrev hedonismens politiska funktion så är även ”trevligheten” ett möjligt inslag i en politisk ordning. Inte minst konstrueras ett mysigt, om än icke-fysiskt, rum det kan vara trevligt att vistas i under perioder. Gissningsvis finns här en generationsaspekt, hedonismens lyskraft bleknar med åldern och då kan umgänget med trevliga kändisar ta dess plats. Samt en könsaspekt, vilken vi undviker att fördjupa oss i av rädsla för otrevliga beskyllningar om misogyni.
Att detta rum är ”på samma gång apolitiskt och ultrapolitiskt” innebär att det i hög grad är till synes icke-politiskt. Kontroverserna är bannlysta från det. Men det som är apolitiskt här är resultatet av det Chomsky beskrev som ett konstruerat konsensus, det som av media, offentlighet och kulturindustri framställs som ”det alla tycker”. På så vis får det föregivet apolitiska en ultrapolitisk funktion, blir ett sätt att tysta och marginalisera andra åsikter. Även om de, som i fallet med bland annat invandringspolitiken, kan ha en tystad majoritet bakom sig. Att berätta invandringspositiva anekdoter på radio är apolitiskt, att göra motsatsen är, idag bokstavligen, helgerån.
Sammantaget finner vi alltså att de strukturella och politiska förutsättningarna för en sommarpratares spontanitet är omfattande. Där finns både aktörer i form av osynliga beslutsfattare, ett manus och en diskursiv ordning, och kännbara konsekvenser för den som följer respektive inte följer dessa. Detta kaninhål hoppar man för övrigt ner i på egen risk, det är inte omöjligt att den som funderar för mycket på saken aldrig mer kan konsumera konstruerad trevnad utan en tilltagande känsla av äckel. När man blivit varse allt det som inte kan sägas är det svårt att ta det som sägs på fullt allvar. Samtidigt blir det extra intressant när kändisar, influencers och andra trots de tydliga incitamenten bryter med den falska trevlighetens regelverk. Det antyder en både individuell och kollektiv leda vid den, känslan av äckel kan vara mer utbredd än man spontant kan tro.
Om skribenten: Joakim Andersen
