Upptäckten av Atlantis

Kultur, Litteratur

Över oss sorlar, 
över oss gungar
folk av en främmande stam.
Gustaf Fröding, Atlantis

Tyst och grönskande
grönskande tyst
i trädens djupa, hemlighetsfulla
skuggor som drömmer gräset fram ur jorden
djupgrönt och saftigt, doftande
starkt av Underjord
Om morgnarna kallt och pärlande
obönhörligt avslöjande varje brott
mot de gemensamma överenskommelserna
om eftermiddagarna varmt och torrt
och skönt att ligga på rygg i
tillsammans, vända
mot jorden som orden mot tystnaden
medan drakarna, tanklöst gäspande
sträcker ur sina långa svansar på den blåa himlen
Fotstegen genom det
som ingenting betyder, lätta och snabba
ett namnlöst ljusare som snabbt förtonar
som smög sig under grenarna och runt, runt
den tjocka Trollstammen
som fick först den ena att försvinna, sedan den andra
och sedan vidare, springande och skrattande
långt ut på den stora Solön, där syrsorna spelade i gräset
och fjärilarna förberedde sina hemlighetsfulla förvandlingar
den gula klänningen som lyste i solen på långt håll, den vita
med de små blåa blommorna som de aldrig lyckades räkna
fortfarande skrikande och skrattande
redan långt borta i en annan värld
och sedan åter i en annan utan ett ögonblicks tvekan
inför bråddjupen mellan dem
Häpenheten, den andlösa lyckan, ivern och nästanskräcken
när de nästan trampade på de små igelkottungarna vid det gamla uthuset
som oförsiktigt krupit fram från boet under golvet
den andäktiga tystnaden, viskningarna
den försiktiga väntan på huk
och spåren som dröjde i sig själva
världen som gick in i världen
och förblev där
som för alltid…


*


När de av en slump träffades igen på en sensommarödslig badstrand nästan trettio år senare och skyggt och försiktigt, i tron att det var vad den andra förväntade sig, började tala med varandra om den gemensamma barndomens somrar ute på landet, kände de plötsligt hur skuggorna från träden i den gamla lunden åter föll över dem, men djupare och gåtfullare än förut och med ett mörker som nästan var kylig och som tvingade dem att försöka dölja en plötslig rysning mitt i den heta augustisolen. Även gräset på ängen föreföll dem plötsligt högre och mera glänsande än förr, böljande i en främmande vind. Den doft det utsöndrade var på en gång välbekant och oroande stark, och stegen genom det var tystare än någonsin och ledde i en annan riktning än de brukade. Men skrämda av något som rörde sig otydligt långt inne bland de djupa skuggorna, smygande och spanande, viskande som på ett annat språk, på en gång underbart och förfärligt, lockande och skrämmande, vänder de sig hastigt om och ser åt ett annat håll, där solen ännu gnistrar över ett vykortsblått hav med vykortsvita moln och där barnen skrikande och skrattande kommer springande över den vita sanden i sin våta baddräkter med sina pappor snubblande efter, skrattande och hojtande även de.