Chuck Palahniuk är mest känd för att ha skrivit boken som filmatiserades med Brad Pitt och Edward Norton i huvudrollerna, och som blev en stor succe under namnet Fight Club. Fight Club var på sin tid en ganska banbrytande film, med ett samhällskritiskt budskap, och Palahniuk är i sina böcker bra på att beskriva hur ”det personliga är politiskt”, alltså hur ett sjukt samhälle skapar sjuka människor. Detta kan även sägas om en bok som American Psycho, eller JPods, som visar hur det samhälleliga och kulturella förfallet yttrar sig i en enskild människas liv. För 200, 100 eller 50 år sedan kanske de senaste unga massmördarna i en amerikansk skolmassaker hade varit värdefulla och högpresterande samhällsmedlemmar och folkfränder, och många alkoholister hade varit stolta bönder. Men i ett sjukt samhälle kanaliseras deras talanger och behov på mindre sunda sätt, och individer som i en sundare era skulle ha varit ledare, mystiker och krigare blir istället sjukskrivna för depression. Skönlitteratur är ofta väldigt bra för att ge konkreta exempel på detta, och göra det mer begripligt. Fight Club var också ovanlig för att vara en amerikansk roman, då det fanns ett så starkt inslag av klasshat i boken. Tyler Durden urinerar i de mycket rikas mat, chefer utsätts för utpressning, och liknande. Hatet mot löneslaveriet och konsumtionssamhället, och vad dessa två siamesiska tvillingar förvandlat den västerländske mannen till, var också så starkt att det var frätande. Men också mycket uppfriskande.
All a gun does is focus an explosion in one direction. You have a class of young strong men and women, and they want to give their lives to something. Advertising has these people chasing cars and clothes they don’t need. Generations have been working in jobs they hate, just so they can buy what they don’t really need.
– Fight Club
Fight Club skulle också vara obegriplig om man bortsåg från den etniska dimensionen. För oavsett om Palahniuk själv var medveten om det eller inte när han skrev den, så är det den vita genomsnittsmannens tillvaro och problem i den senmoderna eran som han beskriver. Svarta har en annan historia, en annan kultur, och andra problem. Den som vill fundera mer kring detta rekommenderas att läsa en artikel om det som kallas ”implicit whiteness” av professor Kevin MacDonald betitlad Psychology and White Ethnocentrism. Om man bortser från de amerikanskt antisemitiska inslagen är också följande text om White Cowardice läsvärd när man sett/läst Fight Club: Cowardice is the White Man’s Survival Strategy.
Fight Club kan kanske sammanfattas som en berättelse om den senmoderna världens meningslöshet och overklighet, och hur den placerar ättlingarna till jägare, krigare och stora konstnärer i djupt onaturliga och icke-manliga livssituationer. Ur det perspektivet kan den nästan jämföras med Jungs studie Wotan, som beskriver hur glömda arketyper på ett explosivt sätt återuppstod och tog över det tyska folket. Tyler Durden blir då jämförbar med arketyper ur det västerländska kollektiva undermedvetna, närmast Satan eller kanske Loke. Palahniuk är uppenbarligen fascinerad av denna arketyp, som ständigt väntar under ytan på det moderna samhället, redo att bryta fram med brutal styrka när det senmoderna samhällets kontrollsystem inte fungerar. Det är dock i beskrivningen av det senmoderna samhällets onaturliga sidor, och arketypen Tyler Durden, som Palahniuks bok är som bäst. Det går inte att dra särskilt många konstruktiva politiska slutsatser av den, vare sig vad gäller taktik eller mål. Den beskriver vad som är fel med vårt samhälle, och något om vilka reaktioner detta väcker, men är tillräckligt diffus i sin beskrivning av vad som kan göras för att kunna tilltala både anarkister och fascister, nihilister och primitivister. Det är dock en synnerligen bra liten bok, och även en mycket lyckad film.
Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war… our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.
– Fight Club
The urge for destruction is also a creative urge.
– Mikhail Bakunin, tidig anarkist
Äldre inlägg om filmer som tar upp det senmoderna samhällets mindre smickrande sidor:
Om skribenten: Joakim Andersen
