Glenn Danzig har länge tillhört mina musikaliska favoriter, både i sina tidiga band Misfits och Samhain och i det egna projektet Danzig. Under sin långa karriär har han gång på gång utforskat den mörkare sidan av den europeiska folksjälen, och musikaliskt fångat och levandegjort teman som varulvsmyten, Lucifers fall, Kainfiguren, och mycket annat. En stark underström av melankoli och känslan av allts meningslöshet, som också det är en sida av vår folksjäl, löper också genom hans produktion, med eviga klassiker som How the Gods Kill, Tired of being Alive och Cantspeak. Han har också skrivit låtar åt Johnny Cash och Roy Orbison, och på senare år förverkligat sin livslånga dröm att skapa tecknade serier (genom bolaget Verotik).

På de senaste skivorna har Danzig i mångas ögon utvecklats åt fel håll, då han gått ifrån sin tidigare stil och istället experimenterat med industri och liknande musik, med mindre lyckat resultat. Även dessa skivor innehåller odödliga klassiker, men inte i samma omfattning som tidigare.

Det var därför med viss tveksamhet man fick veta att han släppt The Lost Tracks of Danzig, en samling med outgivet och svåråtkomligt material. Men efter ett antal genomlyssningar släpper tveksamheten, eftersom det till största delen är ”den gamle” Danzig som ligger bakom låtarna, och inslaget av industri och liknande är begränsat. Det finns en del ren ”utfyllnad”, meningslösa covers och remixar och liknande, men också starkare låtar som bär upp samlingen. Så är till exempel den akustiska versionen av Come to silver, och Cold, cold rain, synnerligen goda exempel på hans mer melankoliska låtar. You should be dying påminner om de svängiga riffen i tidiga låtar som Twist of Cain och Killer wolf, och Warlok är också en liten pärla. I sin helhet är det alltså en skiva som är av definitivt intresse för Danzigfantasten, men som ny lyssnare av honom bör man istället köpa någon av hans fyra första skivor eller någon gammal Misfitskompilation.

Av lite extra intresse är Danzigs White Devil Rise, som utgår från det namn som den afro-amerikanska religionen Nation of Islam har för sådana som honom och oss (ihop med annat charmigt som ”snakes” och ”doglovers”). Det är musikaliskt inte någon av skivans starkaste låtar, men texten har onekligen ett kuriosavärde. Om man sammanfattar dess innehåll, så är det väl att varje gång man kallar oss för ”vita djävlar” så ökar man risken att sovande, och aningen diaboliska, sidor av vår folksjäl vaknar till liv. Hur allvarligt Danzig egentligen menar detta är svårt att veta, men som kuriosa är det i alla fall lite intressant.

White
Devil
Rise

White
Devil
Rise

Ytterligare kuriosaintresse har Glenns boksamling, som han berättar mer om här: On the topic of books.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.