James LaFond är en av samtidens mer givande amerikanska författare. Han har många strängar på sin lyra, från löneslav, kampsportare och psykogeograf till initierad kännare av Robert E Howard och författare av både historiska studier och skönlitteratur. Den åldrande kämpen är ingen typisk författare, hans koppling till den amerikanska arbetar- och underklassen är starkare och hans motvilja mot samtida totalitarism och kollektivism är närmast förmodern. LaFond har skrivit hela böcker om usla postmoderna arbeten och hur man överlever i ghettot. Han har också skrivit ingående om historiska personligheter som Liver-Eater Johnson. I LaFonds mycket produktiva och bitvis spretiga författarskap finns flera värdefulla teman, bland dem en skildring av ”the end of masculine time” och den tilltagande senmoderna ofriheten. Hans är en kultur- och civilisationskritik som torde tilltala både både krigare och poeter.
En av hans mest givande historiska studier berör den tidiga amerikanska historien. I dessa dagar av BLM och ständiga påståenden om att USA bygger på ”vit rasism” är det en viktig påminnelse att dessa påståenden är både förenklade och felaktiga. USA:s förhistoria är en historia om brutala plantageekonomier, där ofria vita tidvis hölls i schack av både, tillfälligt, beväpnade svarta och, lika tillfälligt, allierade indianstammar. Det är svårt att ta förfäktarna av den ”vithetskritiska” historieskrivningen på allvar efter att ha läst LaFonds böcker, bland dem America in Chains, Into Wicked Company, Stillbirth of a Nation och The Lies That Bind Us. Efter en sådan läsning framträder det symbiotiska förhållandet mellan ”vithetskritik” och Hollywood med pinsam tydlighet. LaFond noterar bland annat att ”America was founded as internment camps for orphans who were systematically raped, beaten, worked to death and murdered.”
Oavsett vilket, The Lies That Bind Us är en av LaFonds mer idéhistoriska och -kritiska exkursioner. Han analyserar där de lögner USA bygger på, ”den ideologiska överbyggnaden” för att tala marxistiska. I likhet med Orwell menar han att kontrollen över vår kunskap om och bild av historien är central här, ”the greatest lie is trust in an omitted past, trust that we have been told everything”. Dagens amerikanska ”konservativa” och ”liberaler” ser han närmast som tvillingar vars lögner kompletterar varandra. Den konservativa bilden av det blivande USA som en fristad för religiösa minoriteter bemöter han med att ”religion as practiced in the colonies was largely predatory, with Congregationalist, Quaker and Anglican slave masters owning catholic Rhinelanders and Irish, and secondarily ethnic, with Scottish, Cornish, Irish and Welsh enslaved by English, and thirdly, purely materialistic”. Den liberala bilden av det blivande USA som en plats för vita att fördriva indianer och förslava svarta ser han som lika naiv. Svarta ägde vita i Virginia under en hel generation, indianer ägde vita under två. Kolonier som inte hade stöd från indianska stammar överlevde inte under den tidiga perioden.
Kärnan i The Lies That Bind Us är LaFonds noggranna läsning av Magna Charta. Han finner att den inte var ett tidigt försök att garantera folkliga friheter mot kungen, tvärtom ett framgångsrikt försök av olika eliter att begränsa både kung, kyrka och folk. Här tar han bland annat upp formuleringar som fanns med i tidiga versioner men sedan försvann. LaFond studerar bland annat Magna Chartas betydande fokus på skulder. Det finns släktskap mellan hans studier av Magna Charta, barnslaveriet och plantagerna å ena sidan och den mer genuina högerns tal om ”det perfida Albion” å den andra. Något framstår som avvikande i den anglosaxiska erfarenheten, något som även sätter centrala aspekter av den moderna världen i rullning.
LaFonds perspektiv är i boken ovanligt tydligt, bitvis traditionellt. I likhet med Jouvenel identifierar han en i varje fall eftersträvad intressegemenskap mellan vanligt folk och kung, mot de penningbaserade eliter som slet sönder det gamla Europa. En intressant iakttagelse LaFond gör är även att drottningar var sämre för vanliga människors frihet än kungar, de lierade sig oftare med elitintressen. Han tar här bland annat upp kopplingen mellan drottning Elisabet och slavjägare i England, Skottland, Wales och Irland, liksom plantagerna i Nordamerika. Ofta var det kungar som stiftade lagar för att skydda ofria landsmän, och koloniserade undersåtar, mot stormän. Högst impopulära lagar många gånger.
LaFond vänder sig mot materialismen, ”worshipful of the body economic, the body politic and the fleshly container of the human soul”. Han beskriver Lothrop Stoddard som en ”moraliskt blind” modernist eftersom Stoddard missade ”the festering evil” som ledde till slavupproret på Haiti. LaFond beskriver materialismen som det ondas kropp, kapitalismen bara som dess farkost. Endast en långt gången materialism kunde ha effekter som opiumkrigen enligt LaFond.
Ett intressant tema i boken är släktskapet mellan slavägare och dagens eliter. Föraktet för fattiga vita förenar dem över tidsgränserna, men när det gäller synen på icke-vita har slavägarens schizofrena inställning delats itu och förts vidare av liberaler och konservativa. Liberalen som bärare av slavägarens paternalistiska sida, båda dessa ser sina icke-vita skyddslingar som barn som måste fostras och skyddas mot olämpliga vita. Den konservative för istället vidare slavägarens bestraffande sida. LaFond är här en brutal psykolog och summerar att ”höger” och ”vänster” för vidare två sidor av samma helhet, ”fracturing the evil, schizofrenic mentality of the slave master – who had sex with his slavegirl and then beat and sold her children as if they were not of his own bloodline.” Kopplat till detta är hans diskussion kring ”one drop rule”, den nordamerikanska klassificeringen av alla med minsta spår av svart härkomst som svarta. Internationellt är detta ovanligt, oftare förekommande har varit att dessa klassificerats som egna grupper (jämför sydafrikanska ”coloreds” och ”basters”). LaFonds teori är att både svarta och vita som grupper haft intresse av endroppsregeln i USA, de svarta genom att det ökat deras antal, de vita genom att det säkrat deras status som en elitkast. Något liknande avseende minnesförlusten vad gäller de många ofria vita i amerikansk historia.
Sammantaget är The Lies That Bind en läsvärd samling artiklar av LaFond. Helheten blir delvis skämd av det spretiga innehållet, här samsas ingående läsningar av Magna Charta med kortare blogginlägg som snarast är länktips. Men de värdefulla artiklarna är tillräckligt många för att väga upp utfyllnadstexterna. LaFonds perspektiv är originellt och givande, hans språk är träffsäkert. Många stycken innehåller kärnfulla formuleringar i stil med ”has the reader ever wondered why modern people in the west are failing to replace themselves with children and working hard to replace their non-existent offspring with human pets gathered from around the world – pets that turn on them”. Den LaFond vi här möter är också ovanligt traditionell i sin kritik av materialism, feminisering, system och slaveri. Att han lyfter fram ofria vitas öde utan att förfalla till hat mot svarta kan också framstå som svårhanterligt för politiskt korrekta läsare, LaFonds krigarsjäl innebär att han respekterar indiankrigare och förrymda hel- och halvsvarta slavar. Liksom vita krigare med en hederskod som Liver-Eater Johnson och vita rebeller som Nathaniel Bacon. Han är alltid en givande bekantskap, även om inslaget av utfyllnad i The Lies That Bind är större än i en del andra av hans böcker.
Om skribenten: Joakim Andersen
