Dagens inlägg blir en länk till en intressant artikel om den Nya Högern, samt en kommentar till Per Gudmundssons hätska krönika om Folkets Marsch.
Vi börjar med den Nya Högern, och artikeln Ny höger som också vill vara vänster. Artikeln tar upp förhållandet mellan den Nya Högern, och vänstern. Denna relation visar sig vara mångsidig. Dels har de flesta högerradikaler en bakgrund inom vänstern, men har valt att ta steget vidare till en mer djupgående analys av det moderna samhället och dess brister. ”Alla har vi väl varit marxister”, uttrycker Armin Mohler det hela. Dels anser många av dem att de står över den vanliga höger/vänsterdikotomin.
Artikeln finns att läsa här: Ny Höger som också vill vara vänster
Med hatet som drivkraft
Den radikalnationalistiska manifestationen Folkets Marsch tycks 2007 ha dragit fler deltagare än någonsin. I samband med detta har vi fått se en del exempel på riktigt pinsam journalistik, där media bland annat påstått att det var Sverigedemokrater och Nationaldemokrater som marscherade. I efterhand har vi också kunnat läsa en krönika som formligen dryper av hat. Naturligtvis är det SvD-ledaren En sorglig samling losers masar sig genom Vasastan, signerad Per Gudmundsson, som åsyftas. Vid en första läsning av Gudmundssons text är det lätt hänt att man blir aningen förskräckt. Kan svenska nationalister verkligen vara sådana otäcka små tjockisar, som växlar mellan att rulta fram på huvudstadens gator och att spränga bilar? Var verkligen Kinakommunisterna överlägsna de andfådda knubbisar som envisas med att protestera mot massinvandringen? O hemska tanke, tänk om Gudmundsson med sin hökblick identifierat den svenska nationalismen som ett inkompetent köttberg!?
När man fått lite perspektiv på texten är det dock två saker som framträder tämligen tydligt. För det första att det bakom Gudmundssons överlägsna och spefulla attityd och floskler döljer sig både vanmaktshat, frustration och rädsla. Närvaron av mer än ettusen radikala nationalister på huvudstadens gator strider mot allt han tror på, inklusive hans bild av samtidshistorien. Det är lite som om man tror att det inte finns liv efter döden, och så blir man hemsökt av ett spöke. Gudmundsson har förmodligen länge trott att det mångkulturella lyckolandet väntar bakom hörnet, eller rentav redan är här, och så har mer än tusen radikala svenskar den dåliga smaken att påminna honom om att det finns många som inte delar hans drömmar. Det är då inte direkt förvånande att han känner både hat och vanmakt, och att detta kommer till uttryck i en hätsk text. Men hätskheten får i så fall ses som ett erkännande av att svensk nationalism är så stark att den väcker starka känslor hos Gudmundsson.
För det andra gör sig Gudmundsson till talesman för det återkommande klasshat som blivit en trist rutin när det gäller överhetens syn på vanliga svenskar som tycker ”fel”. Att han med gillande citerar någon gammal Säpo-chefs positiva beskrivning av de Kinakommunistiska medelklassungdomarna på 70-talet, medan han försöker framställa arbetarklassungdomar som feta, lata, obildade och mindervärdiga blir då inte det minsta förvånande. Men Gudmundsson och hans gelikar är genomskådade. Allt fler känner igen deras klassförakt, och känner mer förakt för den överpriviligierade mediafigur som indirekt förolämpar hela den svenska arbetarklassen, än de känner för arbetarklassungdomar som står upp, och tar risker, för sitt folk.
Att Gudmundsson inte har några argument att komma med annat än det socialdarwinistiska förakt för svaghet som alltid blir legitimt när det riktas mot nationalister som har mage att störa det ”demokratiska” samtalet, kommer däremot inte som någon överraskning. Men under den process som leder till att Gudmundsson och hans likar sakta men säkert tvingas bort från sina platser vid maktens köttgrytor kommer han nog att få tugga fradga av vanmaktshat ett flertal gånger framöver. Och den processen har redan börjat.
Om skribenten: Joakim Andersen
