Häromdagen gick Miljöpartiet ut med att ”det finns ett tredje kön”. Det är i många sammanhang ett hatbrott att invända att det bara finns två kön, så det avstår vi naturligtvis från. En annan möjlig invändning är att det är exkluderande att bara räkna med tre kön, när det i själva verket enligt initierade källor finns sex biologiska kön, flera andliga kön och dussintals genus. Den verkligt intressanta invändningen är emellertid att det inte finns några kön, dekonstruktionen riktad mot föreställningen att vissa biologiska skillnader skulle vara mer relevanta än andra. Det är på många sätt den logiska slutstationen för det moderna tanketåget, men det är inte där det hamnar. Detta är intressant och tarvar en förklaring, något liknande gäller debatten om rasskillnader. ”Det finns bara individer” vore den logiska slutsatsen för postmoderniteten, men den skjuts hela tiden på framtiden.
Vi finner då att frågan om inkommensurabiliteter är central för hur skillnader kodas i det senmoderna samhället. Det inkommensurabla är det som inte kan jämföras med något annat. ”Män” och ”kvinnor” är ett exempel, ”vita” och ”svarta” ett annat. I jämförelse med dessa kategorier är ”fattig” och ”rik” något annat, där är skillnaden enbart kvantitativ (och mer eller mindre godtycklig). Delvis gäller detta även ålder och funktionshinder, dock inte generationer och funktionsvariationer. En generation är i grunden något kvalitativt unikt, olik varje annan generation. Men åter till ämnet. Biologiska skillnader är svåra för det moderna, liberala samhället att hantera. Douglas Murray talar i The Madness of Crowds om hård- respektive mjukvara, skillnader grundade i det förra är svårhanterliga. För att tala med Marx rör vi oss här i dialektiken mellan biologisk bas och politisk och ideologisk överbyggnad (givetvis med det lilla förbehållet att Marx aldrig uttryckte detta explicit).
Här frestas man för övrigt ge vithetskritiker och liknande rätt. Biologiska skillnader är något människor lägger märke till och något de drar olika slutsatser kring. Det innebär att när vi påstår oss inte ens se dem så ljuger vi för oss själva eller för andra. Det torde också betyda att när den hegemona ideologin utgår från en sådan lögn byggs det med tiden upp en bank av obehag. Det är den banken vithetskritikerna påstår sig kunna hantera, genom löftet om att på lång sikt upphäva skillnaderna och på kort sikt låta oss tala om ett samtida tabu (jämför den viktorianska erans förhållande till sex). Om än inom väldigt snäva, och infantila, ramar. Dialektiken mellan biologiska skillnader och egalitär ideologi förklarar mycket av det som sker idag (jämför Rothbards tankar om egalitarismen).
Systemets logik tycks i varje fall vara att inkommensurabla kategorier upphävs inte, istället uppstår spiraler av bruten dialektik som aldrig når en syntes. ”Det finns inga raser/vita är sämre”, ”det finns inga biologiska skillnader/transmän är män”. Et cetera. Bakom detta dubbeltänk anar man en i grunden politisk logik. Inkommensurabla kategorier kan ligga till grund för privilegier och hierarkier på ett sätt som ”inkomster” inte kan. Systemet kan skifta sina lojaliteter från män till kvinnor till transkvinnor till någon annan grupp. I synnerhet är denna logik politiskt lyckosam om grupperna ifråga är små, i eran av manageriell parasitism är den breda massan den fiende som ska neutraliseras och exploateras och då är det fördelaktigt för makten att alliera minoriteter. Georg Simmel var inne på den logiken när han beskrev hur den engelske kungens makt ökade som följd av att två nationer levde under honom, infödda och normander, med delvis olika lagar. Simmel skrev här att ”the discord of these nations resulted (and in similar cases results) not only from their actual conflicts but also from their actual differences that made a common legal enforcement difficult.” Weber beskrev ett specifikt uttryck för samma logik, makthavare som använde främlingar som militär. Centralt här är Hegels erkännande. Vissa grupper erkänns och tillåts agera kollektivt, andra erkänns inte (annat än negativt, som förövare). Skillnaderna mellan grupperna ger upphov till en stadigt ökande mängd av politik. Det hela kan närmast liknas vid en energialstrande process. När stat och system erkänner ett tredje kön är det ett uppenbart exempel på den hegelska logikens betydelse, det alstrar också mängder av politisk energi och nya ansvarsområden och allierade för staten.
Detta ”weaponizing of difference” antyder också varför systemet inte anammar liberal universalism annat än som retoriskt kamouflage bakom vilket särlagstiftning och privilegier döljer sig. Universalism kan användas för att bryta ner och dekonstruera en majoritet, men därefter vidtar det ”identitetspolitiska” spelet med de inkommensurabla pjäserna. Och givet att ”identiteterna” är reella och eliterna har intresse av en lagom nivå av konflikt mellan dem, så är det inte troligt att det upphör i närtid. Samtidigt som det hela kan liknas vid att leka med elden, konflikterna som uppmuntras blir förr eller senare ohanterliga. I synnerhet gäller detta de etniska konflikterna. Högmodernitetens relativa allians mellan elit och majoritet framstår i jämförelse med sen- eller postmodernitetens parasitära elit som säkrare, även om den bar på fröna till dagens situation.
Om skribenten: Joakim Andersen
