I den framtid då vår tids historia skrivs kommer fransmannen Guillaume Faye att tilldelas en central roll. När cancern tragiskt tog hans liv 2019 hade han en mångsidig och händelserik bana bakom sig, en bana som lämnat ett växande avtryck i stora delar av den mer genuina högern. Faye var med i den tidiga franska nya högern, som ung var han aktiv i GRECE, Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, och dess publikationer. GRECE var ett värdefullt initiativ, där en imponerande uppsättning akademiker, författare, konstnärer och andra samlades för att bjuda ”vänsterns” marsch genom institutionerna och kulturen motstånd. I dess kärna finner vi namn som Alain de Benoist, Guillaume Faye, Dominique Venner, Robert Steuckers, Pierre Vial, Jean-Yves Le Gallou, Jean Mabire, Yvan Blot, Jean Haudry med flera. Personer som på olika sätt haft med GRECE att göra inkluderar Armin Mohler, Julien Freund, Tariq Ramadan, Michel Onfray, Richard Millet, Arthur Koestler, Anthony Burgess, Guy Hocquenghem, Régis Debray, Baudrillard, Costanzo Preve, Paul Piccone, Edward Goldsmith, Georges Dumézil, Marija Gimbutas, Mircea Eliade, Konrad Lorenz, Hans Eysenck och den svenska antropologen Bertil Lundman. Den nya högern, som i förbigående sagt inte nödvändigtvis betraktade sig som en höger utan fick namnet av media, bröt med strategier som visat sig otillräckliga i vår tid. Man vände sig mot liberalismen och utvecklade istället begrepp och perspektiv som etnopluralism, metapolitik och långa minnen. Den grundläggande insikten för tankarna till Breitbarts ”politiken är nedströms från kulturen”, även om fokus legat lika mycket på idéer som på kultur. Oavsett vilket har den nya högerns inflytande varit betydande, bland annat på alternativhögern och identitärerna. Begrepp som arkeofuturism, katastrofernas konvergens och etnomasochism har fått vid spridning, liksom insikten att ”Väst” och Europa inte nödvändigtvis är samma sak. En helgjuten kritik av liberalism, mångkulturalism och konsumtionssamhälle har utvecklats.
Faye var en viktig del av den tidiga nya högern. Hur viktig framgår av nyligen utgivna Guillaume Faye – Truths & Tributes. Vapenbröderna Robert Steuckers, Pierre Krebs och Pierre-Emile Blairon beskriver där Fayes roll och bana. Han har ofta kallats en visionär och idéspruta, samt något av en provokatör, men i artiklarna framträder även bilden av en tänkare av rang. Faye hade ett imponerande minne, jämförbart med de ”minnespalats” vi möter i populärkulturen. Han kunde återge långa resonemang utan förberedelser. Men han visar sig också ha format viktiga delar av den nya högerns världsbild, Steuckers kallar honom den verkliga drivkraften i GRECE under 1980-talet. Intressant här är att Faye, trots de tröttsamma beskyllningarna om ”högerextremism”, teoretiskt utgick från självständiga tolkningar av bland annat Habermas, Simmel, Lefebvre, Monnerot, Locchi, Schmitt, heterodoxa ekonomer och Debord. Han hade inga band till ”de gamla högrarna” (Vichy, monarkister med flera) utan skapade en ny syntes. Här kan nämnas konflikten mellan ”Väst” och Europa, mellan Systemet och Livet. Liksom en i hög grad nietzscheansk syn på sådant som historia och kultur.
Faye kallas av Steuckers för en företrädare för en ”regalian Right”, ”that cast upon all events a sovereign and detached eye, which was not, however, devoid of ardour and ”plastic” will, sorting out in some way the wheat from the chaff, the political from the impolitic”. Fram träder bilden av en örnlik betraktare eller metapolitisk strateg, ointresserad av sterila debatter, fokuserad på att vända de europeiska folkens undergång. Inflytandet från Schmitt och Freund var här tydligt. Blairon ser honom som en ”uppvaknare”, en man med ett uppdrag snarare än enbart en intellektuell, filosof eller rebell. För att parafrasera Marx utgick Faye från att målet inte enbart var att förstå samtiden, vi måste också förändra den. Krebs beskriver hans skarpa penna som en revolver och kallar hans blick ”kall och nykter”. Hans förmåga att identifiera centrala aspekter av samtiden och ge dem träffsäkra namn märks till exempel i begrepp som etnomasochism.
Samtidigt får vi i boken en bild av människan Guillaume Faye. Han hade ett speciellt sinne för humor, bland annat låtsades han en gång vara utsänd av Bill Clinton för att välja ut en europeisk representant åt denne och kunde då driva furstligt med flera potentater. Faye beskrivs som en munter och lojal vän. Men han var också en idealist som lade mycket tid och energi på Europas framtid och sårades på djupet när han stöttes ut ur GRECE. Det senare framstår i artiklarna som ett mörkt kapitel, en viss ledare för GRECE framställs diplomatiskt uttryckt inte i positiv dager. I texterna berörs rent personliga faktorer men även de strategier som GRECE kom att vägledas av analyseras och kritiseras. Här kan noteras att båda strategierna hade värden, både en långsiktig relation till ”institutionerna” och Fayes mer offensiva taktik. I den bästa av världar hade dessa kunnat samexistera och uppnå någon form av synergi.
Oavsett vilket, artiklarna av Steuckers, Krebs, Blairon, Jared Taylor med flera ger en god helhetsbild av Guillaume Fayes bana och tänkande. Vi får bland annat en insikt i hans tre biografiska ”faser”, från den energiska, tidiga fasen i GRECE, via perioden i politisk exil då han bland annat arbetade med serier och som radiopratare, till återkomsten för att kämpa för ett Europa vars belägenhet då var värre än någonsin. För den som inte är bekant med Faye sedan tidigare är Truths & Tributes sannolikt inte en optimal introduktion, då kan verk som Sex & Deviance, Why We Fight, Guillaume Faye and the Battle of Europe, eller Archeofuturism 2.0 vara att föredra. Oavsett var man står politiskt kan man ha nytta av att bekanta sig med Fayes perspektiv, i synnerhet gäller detta om man är engagerad för de europeiska folkens framtid.
Om skribenten: Joakim Andersen
