I ett försök att bringa klarhet i EU-frågan har vi ånyo kontaktat den marxistiske vismannen Inge Svensk för en intervju. Herr Svensk tar emot oss i en sopcontainer han ockuperat och utropat till ”ungdomshus”, och täckt med en presenning. Vi ser inte till några ungdomar när vi vadar genom sopor upp till midjan, däremot tycker vi oss ana ett par femtioåriga narkomaner gömda bakom en gammal frysbox. De är misstänkt orörliga, och omges av en suspekt odör som tårar våra ögonspeglar. Vi inser dock att detta i herr Svensks ögon är ett borgerligt beteende, och försöker härda oss. Plötsligt börjar soporna att röra sig, och någon grymtar filmmusiken från Hajenfilmerna med hes röst ur djupet. Tankar om stelkrampssprutor far genom våra hjärnor, och något nafsar i våra hälar. En fasansfull stank slår emot oss och ett okammat huvud tittar upp ur en hög med gamla mjölkkartonger, ett huvud vars röda ögon lyser likt helveteseldar i mörkret. Det är den fruktade Inge Svensk. Han är en lång och smal figur med väldig och hotfull näsa, plirande och rödsprängda ögon, vildvuxet hår, och iklädd endast en nätbrynja och ett par musse piggtrosor han erövrat i kampen. Han spottar likgiltigt ut en tuggleksak och gör jovialiskt tecken åt oss att slå oss ner i den mörka containerns inre.

– Ja, herr Svensk, börjar vi, om det nu är ert riktiga namn…
– Kärt barn har många namn, bräker herr Svensk hätskt, i Kalmar ä jag känd som 34-åringen, och i Götebabylon kallar man mej vanligen kapten Kolik.
– Öhm, ja, herr Kolik, vi har några frågor till er… Om vi börjar med EU-frågan…
– Ja fyfan, ja minns EG-omröstningen. Dä här va la runt 98, å nåra uta mina dåvarande fiender i Ông Vänster hade la töckt illa vara av att ja inte ville hänga på dom å starta upp Pedopedia…
– Wikipedia menar ni, herr Kolik?
– Nä. Svenska Wikipedia starta dom senare, de va deras andrahandsval. Dom gnata nåt om att om ja också töckte om barn så va ja ett givet val te deras lilla redaktion… Men på den tiden hade ja just fattat att dom där små fula âpera som folk drar runt i små vagnar på gater å torg alltså ä en sorts människer… Ja trodde först att de va nån sorts husdjur… en statussymbol för den sösslolösa överklassen… ”titta på mej, ja ä så jäla riker att ja har en liten funxionshindrader apa i en vagn”… fan va ja hata dom… själv har ja aldri vart barn, ja föddes som en håri å garsk gobbe… mammsen sa ja så ut som Karl Marx… Ja rezitera hela Kommunistiska Manifestet för en förfärad BB-personal.
– Ni tycker alltså illa om barn, herr Kolik?
– Ja hatar dom på så många plan att en inte vet var en ska börja, men inte minst estetiskt… barn kan inte heller ta skämt, å en kan inte föra en vetti diskussion mä en sån liten äckli nazist…
– Nazist?
– Nu sa du ta å passa dej jävlit noga… ja har läst vetenskaplia studier som bevisar att barn ä rasister, å de har ja dratt slutsatserna uta i min politiska praxis… läs här…

Herr Kolik håller fram ett brunfläckat papper som han skrivit ut från internet och viftar hotfullt med det framför oss. Vi hinner läsa ”de båda treåringarna fick lära sig den hårda vägen att nazister inte är välkomna i Lidköping när de konfronterades av en numerärt överlägsen grupp aktivister”, innan pappret försvinner tillbaka dit där det kom ifrån.

– I kan hälsa dom små flenhåria babyskinsen att dom ska få lära känna mej, väser herr Kolik hotfullt i dunklet… ”I sa få lära känna migh… i sa jävlar i min själ få lära känna migh”, mässar han hätskt medan han stirrar hatiskt på en bild av prinsessan Victoria som tvååring som han klippt ut från någon gammal damtidning.

Vi känner att det är dags att föra in samtalet på ett nytt spår, då herr Koliks vener i pannan börjat pulsera betänkligt. Stammande påpekar vi att han tapetserat sin container med gamla nummer av Svenskt Hemdatornytt.

– Ja så ä de, myser herr Kolik, för ja har allti hatat dagstiningarna… se här för ett exempel på deras fördummande dônga…

Han viftar suggestivt med omslag till dags- och damtidningar framför oss tills vi blir yra, men det har det goda med sig att molnen av flugor i containern en stund lämnar oss ifred.

– ”Lär dig knepen som gör dina vänner sjuka”… ”Ulricehamnsmannen i tårar: de va dom feta kosserna som tvinga mej”… ”Så här mycket bättre än dig bor miljöpartiets riskdagsgrupp”… ”gå ner 25 kilo på tio minuter med den nya Black and Deckermetoden”… ja menar, ä de sånt vi vill att dom små ska läsa? Å detta… åh, vid Göpan, en saknar ord…

Han trycker upp ett nummer av Svensk Damtidning i våra dåligt förberedda nunor. Vi hinner läsa rubriken, ”Lasse Bandhagen delar med sig av sina semesterminnen”, och en liten del av artikeln, som märkligt nog är skriven på dialekt, ”ja tröckte ner hans höve i komposten medans de gick för mäj, å ja ropa så högt så hela restarangen hörde mej: who de man? who de man now, bitch?”

– Asså, ä detta nöttit för kidsen? Kan detta skapa en, ja ziterar, ”brutal å pennalistisk ôngdom”? Ja ä skeptisk, ja ä asså jälit skeptisk… å ja tror att Trottskij hade funnit de hela rätt saktelit han mä… å han va ändå jälit räli…

Vi lämnar herr Kolik i tårar över massmedias fortlöpande fördumning av det svenska folket, skakade över den visdom han delat med sig av.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.