Vill vi leva i en värld utan isbjörnar, geparder, blåvalar, bergsgorillor, och oräkneliga arter av grodor, fåglar, fiskar och insekter? Om vi inte vill det är vi tvungna att betrakta det moderna samhället med kritiska ögon, en kritisk betraktelse som måste följas av politisk handling.
Klimatförändringarna har den senaste tiden tagits upp många gånger i etablerade media, och det har börjat föras en debatt kring det hela. Denna debatt rör sig dock inom en liberal världsåskådning, samma världsåskådning som orsakat krisen. Det kan därför vara av värde att ta upp några antiliberala och traditionalistiska infallsvinklar på klimathotet, och inte minst på det system och den världsbild som skapat det.
Likriktningens civilisation
Man kan fråga sig om det är en slump att vår globala ”civilisation” ständigt reducerar allt till den lägsta gemensamma nämnaren, och inte lämnar någon plats över för det som är vackert, ädelt eller stort. Denna ”civilisation” består av enorma, ansiktslösa teknostrukturer som omättligt slukar allt som kommer i deras väg; teknostrukturer som kapitalism och byråkrati.
Allt det som är för ädelt, som tar för mycket plats, utplånas i praktiken av dessa teknostrukturer och de som frodas i deras skugga. Det är inte så att det skickas ut jägare som skjuter ihjäl alla isbjörnar eller alla blonda barn, utan det hela sker mer diskret och indirekt, mer omärkligt. Man utplånar nämligen deras livsmiljö, de förutsättningar som krävs för att de ska kunna överleva i framtiden.
Vi lever därför i vad som kan kallas en likriktningens civilisation. Trots allt tal om att vi är fria individer som får göra vad vi vill i denna härliga konsumtionskapitalism och demokrati, så utplånas systematiskt förutsättningarna för detta. Istället har denna likriktande mekanism sina egna urvalsmekanismer, sin egen ”survival of the fittest”.
Det kan vara svårt att urskilja de exakta orsaksmekanismerna, men det är ingen slump att den egalitära världsbildens teknostrukturer leder till likriktning och utplånande av mångfald på alla områden, både det kulturella, det humanbiologiska, och det ekologiska.
Irrationalitetens system
Klimathotet är nära kopplat till den moderna ekonomins irrationalitet. Varje enskild ekonomisk aktör (kapitalister, nationalstater och konsumenter) gör normalt rationella/förnuftiga val. Men summan av dessa val kan leda till irrationella följder som ingen av de enskilda aktörerna önskat eller väntat sig. En sådan följd är överproduktionskrisen, där alla producenter önskar sig vinst och därför producerar så mycket att ingen köper det. En annan sådan följd är den ekologiska katastrofen. Alla aktörer kan tycka att miljön är viktig, men den aktör som tar aktiva steg för att minska miljöpåverkan av sin produktion kommer att sälja dyrare varor och kanske gå i konkurs.
Detta är ett inbyggt problem i vårt ekonomiska system, och bör jämföras med det traditionellt indo-europeiska samhället där det ekonomiska livet ska underordnas präster, härskare och krigare (kort sagt den indo-europeiska ideologin med de tre funktionerna, där ekonomin ses som den lägsta). I vår välfärdskapitalism ses däremot det ekonomiska livet, produktionen och numera även konsumtionen, som det centrala och, mer eller mindre, det enda viktiga.
För att kunna vända den ekologiska katastrofen kommer det därför att krävas politisk handling. Med vår tids enorma ekonomiska resurser skulle det inte vara några större problem att skydda den biologiska mångfalden från tjuvjägare i Afrika, eller att kyla ner Arktis temporärt medan vi lägger om produktionsmetoderna till mindre klimatskadliga sådana. Men vare sig företag eller regeringar kommer frivilligt att göra särskilt mycket, därför måste man tvinga dem. Hur man rent konkret gör detta är upp till var och en, jag tror personligen mer på kollektiv kamp än individuell ekoterrorism i denna fråga.
Förakt eller vördnad för naturen
En viktig fråga är om vi ska bevara biologisk mångfald eftersom isbjörnsungar är söta och därför gör människor glada, eller för att biologisk mångfald är något som är gott i sig. Här skiljer sig den liberala världsbilden från den traditionella (därmed inte sagt att traditionalister inte tycker att djurungar är söta, det gör åtminstone jag).
Den traditionella synen på naturen är att den representerar det gudomliga. Olika traditioner har haft olika infallsvinklar på detta, som animism, shamanism, och mer poetiska sådana som kinesisk naturpoesi eller keltisk djurkonst. I alla dessa fall ses olika djur som representanter för det gudomliga, och är värda vördnad i sig. Gudarna har sina ”egna” djur, och att utrota korpen skulle vara en skymf mot Oden. Den traditionella synen på biologisk mångfald påminner här mycket om den djupekologiska.
Denna syn på naturen skiljer sig från den liberala, där naturen anses vara till för människan. Den har inget värde i sig, utan endast ett värde för människan. Djurarter som inte är ”söta” nog eller ger ekonomisk avkastning, har därför inget egentligt existensberättigande. Detta är i praktiken en form av förakt, där man reducerar naturen till en resurs. Och detta förakt är själva kärnan i miljökrisen, och i vår civilisation. Vi måste därför ersätta denna materialistiska, människocentrerade och liberala syn på naturen och dess olika djurarter med en traditionell respekt och vördnad för naturen.
Det enda som verkligen förtjänar vårt förakt är det moderna systemet, som håller på att utrota våra folk, reducera oss till hjärndöda slavar, och förstöra hela planeten. Ett sådant system förtjänar vårt förakt, och vårt väl riktade hat.
Äldre inlägg om en traditionell vördnad för naturen:
Mircea Eliade – The Sacred and the Profane
Om skribenten: Joakim Andersen
