Christopher Lasch (1932-1994) var en av 1900-talets mest givande amerikanska tänkare. Hans Eliternas revolt spelade en inte obetydlig roll när jag själv rörde mig bort från ”vänstern”, han presenterade där en samhälls- och kulturkritik som hade drag av både konservatism och socialism. Den var samtidigt intelligent formulerad, det var inte för inte som en yngre Lasch hade beskrivits som en av den amerikanska vänsterns skarpaste hjärnor. Hans språk var också en njutning att ta del av.
Lasch är fortfarande en värdefull bekantskap, med verk som The Culture of Narcissism och The True and Only Heaven på samma gång fullbordade han den nya vänstern och överskred den (för övrigt ett återkommande fenomen, jämför Piccones och Hoppes relation till den kritiska teorin). Vad jag som ung läsare av Lasch kanske inte till fullo var medveten om, eftersom mina kategorier var begränsade, var att han förde vidare en ”tredje väg” bortom marxism och liberalism. Marx hade på sin tid nedlåtande talat om ”småborgerlig socialism”, tänkare och aktivister som försökte bevara familjens och de gamla småborgarnas oberoende i det annalkande storskaliga och massbaserade samhället. Den förhatlige Proudhon var givetvis en av dessa småborgare, men man kan även stoppa in allt från Röpke och egnahemsprojektet till distributisterna och sydstatsagrarianerna i kategorin. Den amerikanska populismen, här förstådd som något mer än bara folkets och demokratins företrädare i en konflikt med självupplevda ”upplysta eliter”, var en del av den traditionen. Lasch knöt an till dem, och visade hur de kunde användas i en samhällsanalys väl så givande som ”vänstern”.
En intressant artikel av Jon Lauck tar upp sambandet mellan Lasch populism och hans rötter i Nebraska. Hans familj hade kopplingar till populismen, om än i progressiv och ateistisk dräkt. Redan tidigt kunde populistiska tendenser identifieras hos Lasch, han skrev bland annat att ”allegedly backward, ’nostalgic,’ and ’petty bourgeois’ movements like populism actually had a much stronger commitment to democracy than more ’progressive’ forces.” Överhuvudtaget var demokratins förutsättningar ett område Lasch återkom till, han var medveten om att demokrati är något som ständigt hotas av både kulturella, psykologiska och sociala förändringar. Ett sådant hot var ekonomiska klyftor som ersatte oberoende familjer med proletärer och klienter, ett annat var ”vänsterns” förfall i narcissistisk, primitiv och etatistisk riktning. Lasch uttryckte sig negativt om studentradikalernas ”hedonism, self-expression, doing your own thing, dancing in the streets, drugs, and sex” och menade att de ”traded self-government for self-expression”. Det fanns en koppling mellan socio-ekonomiska och psykologiska förändringar här, politik som teater, Lasch vände sig mot aktivister som valde att ”play symbolic parts, to pretend to be poor people or to pretend to be Negroes”. Han var en skarp kritiker av konsumism, narcissism och hedonism.
Lasch kom att bli en försvarare av familjen, av religionen, av den amerikanska kulturen och av rötter. Han såg liberaler som kollaboratörer i vänsterns angrepp på den amerikanska kulturen och dess värden, resultatet var en nation ”utan rötter”. Kopplat till detta var en insikt i behovet av historiskt perspektiv, jämförbar med Debords. Här förde han bitvis tankarna till Marx, med reflektioner som ”the only way to understand the contemporary crisis is to understand it historically”, bitvis lät han som den nya högern, kritisk till samtidens ”ever-present sense of historical discontinuity” och medveten om behovet av en ”sense of belonging to a succession of generations originating in the past and stretching into the future.” Utan rötter och utan historisk kontinuitet var demokratin svår att upprätthålla, den nya klassen var därför ett hot mot demokratin både realpolitiskt, genom de institutioner de byggde upp utan möjlighet för folket att påverka, och ideologiskt, genom den ”deracinated, disoriented outlook that is so often confused, nowadays, with intellectual liberation” de spred genom kultur och akademi. Överhuvudtaget var en bestående behållning med Lasch hans helhetsperspektiv, där varken ekonomi, kultur eller psykologi lämnades därhän. Långt före Houellebecq och talet om ”Tinderekonomi” kunde han beröra hur marknaden invaderar tidigare autonoma sfärer som relationerna, i antika historikers efterföljd kunde han ta upp hur det oberoende folket av familjer ersattes av en massa av fattiga, et cetera. Hans perspektiv var historiskt i ordets bästa betydelse.
Sammantaget finner vi hos Lasch en värdefull analys av det moderna samhället och ett sympatiskt alternativ, i hög grad bortom höger-vänsterdikotomin. Han kan läsas med behållning oavsett om man är anarkist, socialkonservativ, vänsternationalist, libertarian eller något helt annat. Få kommer dela hans ståndpunkter fullt ut, men de flesta kommer fortfarande ha nytta av honom.
Laucks artikel hittar vi här: Christopher Lasch and Prairie Populism
Om skribenten: Joakim Andersen
