Frank Miller är en av vår tids mer framgångsrika serietecknare. Ett antal mycket uppmärksammade långfilmer har också baserats på hans verk, bland dem Batman och Sin City. Millers serier, och filmerna som byggt på dem, genomsyras överlag av en mörk, men realistisk, känsla, och använder beprövade arketyper ur europeisk myt (den mörke hämnaren/svarte riddaren är en sådan arketyp, liksom bärsärken Marv och Sin Citys ”amazoner”).

Nu har Millers ”300” filmatiserats, historien om kung Leonidas och hans 300 spartaner som stod mot en enorm persisk armé vid Thermopylae 480 före Kristus. Ett slag som förhindrade det persiska imperiets försök att erövra det grekiska kärnlandet.

300 är en av de mest politiskt inkorrekta filmer som gjorts på många år. Den framställer spartanernas aristokratiska etos närmast som en sorts socialdarwinism, och Spartas folk beskrivs som ett frihetsälskande, patriotiskt krigarfolk, villigt att göra de nödvändiga offren för sitt folk och dess frihet. Det är en mycket heroisk världsbild som träder fram i filmen, en världsbild som kommer att slå an en sträng hos många som ser den. Filmen fångar också den centrala roll som de spartanska kvinnorna hade i sitt samhälle, och filmmakarna har lyft fram drottning Gorgo och hennes kamp på hemmafronten för att ordna fram stöd åt de 300.

Filmen är också späckad med lakoniska citat som kort och koncist sammanfattar den spartanska livssynen, vissa av dessa citat är dessutom historiskt korrekta. Det är en livssyn som undviker det överlastade och det onödigt långdragna, precis som våra förfäders språkbruk. Det är en livssyn där man föredrar det som kan sägas kort.

”Come and get them”, som är spartanernas svar när perserna kräver att de ska överlämna sina vapen, är ett sådant historiskt citat. Detsamma gäller spartanen Dienekes’ svar när perserna hotar med att deras pilar kommer att täcka himlen och förmörka solen: ”So much the better, we shall fight in the shade”.

Ett citat som inte kommit med i filmen är däremot spartanernas svar när de persiska sändebuden krävde ”jord och vatten” (vilket var ett tecken på att man underkastade sig den persiske kejsaren). Spartanerna slängde då ner dem i en brunn med orden: ”Gräv fram det själva”.

Kung Leonidas oförglömliga ”Madness? This is Sparta!” är jag däremot osäker på om det är historiskt korrekt.

300 är inte helt historiskt korrekt (bland annat tonar den ner de icke-spartanska truppernas betydelse), utan man får snarare se den som en fantasyfilm som bygger på en historisk händelse. Den kan väcka ett historieintresse, men det är ingen dokumentär.

Däremot är det en väldigt snygg film, rent visuellt. Uppskattar man noshörningar som stormar fram över slagfältet, vanskapta präster, snygga stridsscener och halvnakna kvinnor, så kommer man att hitta många högtidsstunder i filmen. Däremot saknar den djupare psykologiska beskrivningar av huvudpersonerna (den mest psykologiskt intressanta huvudpersonen är kanske den grekiske förrädaren Ephialtes). Detta gör att den påminner om berättarstilen i fornnordiska sagor eller hos Hemingway, den beskriver vad som händer och vad personer gör, och sedan får man själv lista ut hur de tänker och känner.

Gerard Butler gör hur som helst en mycket bra skådespelarinsats som kung Leonidas, som medvetet går i döden för sitt folks frihet. Han är som klippt och skuren för rollen.

Det har förekommit en del diskussioner om de politiska baktankarna bakom 300. Det kan mycket väl vara så att det inte är en slump att det görs en film där perser är fienden, samtidigt som USA överväger att starta ett krig mot Iran. Om så är fallet är det dock en baktanke som inte lyckas särskilt väl. Idag är det snarare Iran som påminner om forna dagars trotsiga Sparta, mot ett expansivt imperium som vill tvinga alla länder till underkastelse. Det är möjligt att den amerikanska publiken identifierar sig med spartanerna mot perserna, men frågan är hur många som känner till att dagens Iran befolkas av perser. Som propagandafilm för Bushs eventuella framtida krig fungerar den alltså inte så bra. Däremot kan man störa sig lite på att ordet frihet används så flitigt i filmen, i uttryck av stilen ”en ny era av frihet”. Detta ger intryck av att det var en liberal frihet som spartanerna dog för, när det i själva verket var en aristokratisk, spartansk frihet. Detta innebär också att man som europeisk identitär kan identifiera sig väl så bra med 300:s spartaner, som någon amerikan kan.

300 får tre stora indo-europeiska trollkarlshattar. Man sitter som förhäxad medan man ser den, eftersom den är så snyggt gjord och inspirerande, men det är inte en film man bär med sig lång tid efteråt på samma sätt som till exempel Sagan om Ringen. Man blir däremot knappast besviken om man ser den.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.