För ett tag sedan utlovades det en genomgång av boken New Culture, New Right, kapitel för kapitel. Detta då det är den kanske viktigaste introduktionen till den Nya Högern som finns idag (något som inte blivit mindre sant sedan Nordiska Förlaget fått in den). Den Nya Högern är en värdefull antiliberal riktning, och även om man inte håller med om allt de står för så kan man finna många argument mot liberalism och kommunism i deras skrifter. Det är en skrift som varje antiliberal bör äga, då den beskriver ett flertal av de centrala inslagen i vår världsåskådning.
Det traditionella Europas undergång
För att förstå en situation eller en företeelse, är det ofta nödvändigt att förstå hur den uppstått, man måste alltså studera dess historia. Detta synsätt vägleder också Michael O’Meara, författaren till New Culture, New Right, och han inleder därför sin bok med en sammanfattning av den Nya Högerns syn på Europas moderna historia.
Den Nya Högern spårar normalt fröna till vår tids katastrofala situation i kristendomen, som de ser som en utom-europeisk och främmande religion, ur vilken den egalitära världsbilden vuxit fram. O’Meara går dock inte så mycket in på detta (och han är själv kritisk mot den antikristna betoning som Nya Högern utvecklat). Istället inleder han historiekapitlet med att spåra den anti-traditionella allians som blev det feodala Europas undergång. Det är delvis en förskönad bild, men det feodala, medeltida Europa hade varit en plats där lokala grupper och samhällen hade betydande autonomi, där lokala traditioner, sedvänjor och solidaritet kunde frodas, och där ett nätverk av olika grupper och makthavare balanserade varandra. Det var ett intrikat nätverk av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter mellan olika grupper, och kungarnas makt var inte absolut. Samtidigt hade det varit en enhet, med gemensamma ”överideologier”, förenad under påve och kejsare. Många traditionalister och antiliberaler ser medeltiden som en bra förening av personlig och lokal frihet med europeisk ordning och hierarki, av antiegalitarism och solidaritet, kristendom och germanskt arv, heroism och organiskt samhälle.
O’Meara påpekar att det var den uppåtstigande borgarklassen i allians med en centraliserande, absolutistisk kungamakt som inledde angreppet på denna balans. Detta kom att innebära att aristokratin ”vingklipptes”, och på sikt förvandlades till en maktlös hovadel och del av jordägarklassen. Det kom att innebära att kyrkan förlorade sin makt och underordnades staten. Det innebar att hantverkargillen upplöstes och förlorade sina privilegier. Det innebar att lokala samhällen av bönder, kosacker, minoriteter, förlorade sina unika rättigheter och privilegier. Istället seglade borgarklassen, kapitalister och byråkrater, upp som nya makthavare. Inledningsvis underordnade, och beskyddade av, absolutistiska kungar, men på sikt skulle borgarklassen komma att göra sig av med dessa beskyddare också.
O’Mearas historiebeskrivning har här likheter med marxister som Perry Anderson eller Wallerstein, eller anarkisten Kropotkin. Det finns också tydliga likheter med traditionalister som Guenon och Evola, även om Evola spårar det hela längre tillbaka i tiden (till kyrkans försök att sätta sig över kejsaren, under konflikterna mellan guelpher och ghibelliner). Han skiljer sig dock från dessa genom att påpeka att det var i motståndet mot denna centralisering och borgar-kungliga allians som den verkliga Högern började att formera sig. Det uppstod flera bondeuppror under denna tid, där bönderna kämpade för staraja pravda, ”den gamla rätten”. Mindre känt är kanske att adelsmän och präster inte sällan ledde deras härar, från Florian Geyer och hans Svarta Band i de tyska bondekrigen till adliga ledare för de ”vita” kontrarevolutionärerna i de franska och ryska revolutionerna (Vendée och Ukraina, bland annat).
Reformationen
O’Meara beskriver reformationen som de anti-traditionella gruppernas första revolutionära uttryck. Han karaktäriserar protestanterna som drivna av Gamla Testamentets radikala hebreiska innehåll, renässansens humanism, och finansierade av anti-spanska judar. Protestanterna tillhörde ofta borgarklassen, och deras anti-katolska ideal passade kungamakten som hand i handske. Deras individualism passade också borgarklassen väl (Max Weber har skrivit en studie av kopplingen mellan protestantisk etik och kapitalistismens anda). Reformationen var ett första angrepp på de ”överideologier” som förenat Europas folk, och den innebar ofta också att man avskaffade lokala traditioner och institutioner (såsom kloster och helgondyrkan).
Samtidigt ledde reformationen till de stora och blodiga religionskrigen, under 1500- och särskilt 1600-talet. Dessa slutade med att man tvingades att acceptera varandra, vilket i sin tur ledde till att man kom att ta religionen på mindre allvar. Detta ledde i sin tur till sekularisering, alltså att religionen spelade mindre roll och sågs som något privat. Religionskrigen ledde också till att nationalstaten började ersätta kejsardömet med dess många småstater och län. Nationalstaten kom att monopolisera våldsanvändandet, och gradvis förlorade både feodalherrar och privatpersoner rätten att föra krig och bära vapen (denna nyordning kallas ibland den Westfaliska ordningen).
Upplysningen och naturvetenskapen
Med naturvetenskapen kom också synen på världen att bli alltmer materialistisk och kvantitativ. Detta synsätt kom på sikt att även tillämpas på samhället. I naturen mäter man i kilogram, centimeter och liknande, men i samhället kom måttstocken att bli den ansiktslösa individen. Individens egenskaper som inte kan mätas, såsom ras, religion eller kön, var mindre intressanta för denna nya ideologi. Detta hänger också ihop med universalismen. Eftersom man ignorerade kvalitativa skillnader mellan människor, så kom man att tro att samma sociala ”lagar” gällde för alla människor, överallt, alltid. Skillnader mellan samhällen, som kunde ha vuxit fram över tusentals år, sågs alltså som något som borde avskaffas och ersättas med en liberal ordning.
Upplysningen såg därför traditionella institutioner och seder (som familjen och kyrkan) som fördomsfulla och föråldrade, och inledde ett ”korståg” mot dem. Inledningsvis ett fredligt korståg, men gradvis allt mer våldsamt. Upplysningsmännen var så övertygade om sina egna idéers vetenskapliga natur att de var beredda att använda våld och terror för att tvinga samhället att fungera efter deras modeller. Detta kom att ta extrema former i kommunismen, vi är väl medvetna om hur många ”reaktionära” klasser, individer och hela folk som kommunistiska ledare varit beredda att offra för att världen ska nå det klasslösa paradiset. Men denna vilja att tvinga fram ett paradis finns också i liberalismen, och miljontals människor har också offrats i liberala makthavares praktik (från kolonialismen och rörelsen för ”enclosures” till Vietnam, Dresden och Irak).
Socialismen
Liberalismen, och särskilt då kapitalismen, ledde till en reaktion från de som drabbades av den i form av fattigdom, alienation/känslor av främlingskap och meningslöshet, och otrygghet. Men O’Meara påpekar att denna reaktion ofta var kluven. Eftersom den i grunden delade liberalismens världsbild och människosyn. Detta var socialismen, ständigt kluven mellan längtan efter en meningsfull värld å ena sidan, och universalism, ekonomism och materialism å den andra. Ett exempel som tas upp är Karl Marx, som i likhet med liberalerna menade att materiell rikedom är viktigare än identitet och traditioner, och att ekonomin är samhällets kärna. Den Nya Högern har däremot ett visst intresse för de frihetliga socialisterna.
O’Meara tar också upp USA, som redan från sitt grundande varit genomsyrat av den anti-traditionella världsbilden. Detta innebär att USA aldrig haft en egentlig konservatism i ordets egentliga mening, och heller ingen aristokrati. Landet har därför kommit att fungera som liberalismens centrum, och har spridit dessa idéer över världen. Att det idag är från USA som mångkulturalismen, radikalfeminismen och den ”nya” vänstern sprids över världen, borde därför inte vara någon överraskning. Inte heller att ideologin med det missvisande namnet, ”neo-konservatismen”, som egentligen är ännu en militant liberalism, kommer därifrån, eller att det är USA som bombar fram ”demokrati och marknadsekonomi” i fattiga länder.
O’Meara tar också upp hur USA såg till att kolonisera Europa efter Andra Världskriget, och aktivt bekämpa alla identitära och traditionella grupper. Han nämner bland annat att kommunisterna mördade närmare hundratusen ”nazikollaboratörer” i Frankrike efter världskriget, och att många av dessa var vanliga konservativa som aldrig samarbetat med tyskarna, och i många fall rentav var konservativa patrioter som tagit aktiv del i ”la resistance”. Men under amerikanskt överinseende ”denazifierades” de flesta europeiska länder. De få verkliga konservativa som överlevde dessa utrensningar kom ofta att inordna sig under USA i ”kampen mot kommunismen”. O’Meara och den Nya Högern påpekar att detta var ett val mellan pest och kolera, eftersom det var USA som nedmonterade det traditionella Västeuropa, inte Sovjet.
Identitär pånyttfödelse
Men O’Mearas bok andas inte uppgivenhet, trots den deprimerande historieskrivning den inleds med. Han ser nämligen att Europas inrikespolitiska situation idag återigen börjar skilja sig från USA:s. Den klassiska europeiska ”högern” har nämligen återuppstått i form av tämligen borgerliga rörelser och partier som bland annat är motståndare till att européerna ska bli minoriteter i sina egna urhem (Front National, SD, och liknande partier). O’Meara urskiljer dock även rörelser och partier som idag är ganska små, men som växer snabbt och som har en ideologi som på allvar bryter med den borgerliga världsåskådningen (vilket det är mycket tveksamt om Front National och SD gör). Det rör sig om de identitära och nationalrevolutionära rörelserna.
O’Meara går därefter över till nästa kapitel, som är en historisk genomgång av den Nya Högern, från 1960-talet och framåt.
Avslutningsvis kan det vara värt att påpeka att Nya Högern naturligtvis inte drömmer om en återgång till medeltiden rakt av. Istället handlar det om att de värden som då dominerade (heroism, organiskt samhällsideal, identitet, och liknande), ska kunna uttryckas på nya sätt i en ny situation. Motståndet mot de anti-traditionella grupperna var inte bara reaktionära drömmar om att vrida klockan tillbaka, utan det fanns hela tiden verkliga alternativ till den utveckling som lett fram till vår tids liberala samhälle (från Florian Geyers vision av ett tyskt rike och renässansens hedniska möjligheter, till mellankrigstidens pro-europeiska rörelser och vår tids identitärer).
Ett äldre inlägg om Nya Högern: Den Nya Högern – En introduktion
Om skribenten: Joakim Andersen
