Oswald Spengler är genom sitt historiska och realistiska perspektiv en av de mest värdefulla bekantskaperna för oss ”aftonlänningar”, i ett åldrat och hårt ansatt Västerland. De styrande förstår och uppskattar inte längre vår högkultur men Spengler ger flera inblickar i dess väsen. Inblickar som använts konstruktivt av bland annat Ricardo Duchesne och David Engels.
Det finns flera likheter mellan Spengler och Marx, inte minst genom deras historiska fokus. Spengler beskrev också den lämpliga socio-politiska modellen för vår tid som socialism, men etisk socialism av ett slag som snarast för tankarna till kontinental blandekonomi. Samtidigt finns det stora skillnader mellan Marx och Spengler, bland annat i synen på klass. Spengler stod där närmare en äldre analys baserad på samhälleliga ständer, det finns också likheter med den neoreaktionära kastanalysen.
I likhet med Marx beskrev Spengler hur den äldre blodsgemenskapen, ”Stamm, Clan, Sippe” bröts sönder under historien. Spengler beskrev det som övergången från c- till d-kultur, Marx talade om Losreissung, men likheterna är betydande. Spengler tog här upp stadens och statens roll, ”staden förstör klanen genom ståndet. Samhället är summan av familjer med ”släktingar” som inte längre betyder något.” I detta avseende finns likheter mellan de ofärdiga fragment den äldre Marx och den äldre Spengler lämnade efter sig, Ethnological Notebooks respektive Frühzeit der Weltgeschichte.
Där slutar emellertid likheterna, eftersom de båda definierade sina kategorier på skilda vis. Spengler betraktade ständer på samma sätt som raser, ”de finare skillnaderna är av själslig karaktär… det finns tusentals typer (människoslag)… adeln har en annan ras än underklassen.” Det handlade alltså om helgjutna typer även avseende ständerna (som kuriosa nämnde han här arbetets betydelse för typen och noterade att den ”sittande stadsbon” är en ”urartning”). Spengler tog upp hur ständerna skilde sig åt vad gällde allt från språk till poesi. ”Det finns ett prästerligt ständerspråk och ett adligt – Rigveda, Homer – ofta fasthållet som skriftspråk” skrev han bland annat och berörde spelet mellan ständer och dialekter. Även religionen var kopplad till olika ständer, ”det måste tas upp att i alla d-kulturer fortlever c-religionerna i stilla mak bland bönderna, det finns en ståndsreligion för präster och bildade där uppe, och mellan dem en borgerlig-urban religiositet”. En både inre och yttre ordning baserad på ständer framstår som den idealiska för Spengler, ”statsidé, folk, stånd, ledarskap, rättsidé, kriget som politikens urform” (jämför Hegel). För Spengler var det också avgörande om en nation kunde fostra en aristokrati eller elit.
Men den ständerbaserade ordningen faller sönder i storstaden. I Spenglers beskrivning av denna process känner man igen vissa teman från Marx, inte minst ”allt fast förflyktigas” och den föraktfulla beskrivningen av trasproletariatet. Spengler skrev i Aftonlandets undergång om hur ”drägg, kanaljer, mobben, pöbeln… en massa av rotlösa befolkningsfragment står utanför alla samhälleliga band. De upplever sig inte kopplade vare sig till ett stånd eller någon yrkesgrupp, inte ens till den verkliga arbetarklassen trots att de är tvungna att arbeta”. Därefter låter Spengler som en något kortfattad Marx, ”element från alla klasser och tillstånd tillhör den instinktivt – uppryckta bönder, literater, ruinerade affärsmän och, framför allt, urspårad adel.” Marx menade att trasproletariatet gärna ”säljer sig till reaktionen”, Spengler betonade mer allmänt dessa aggressiva gruppers politiska betydelse i storstaden. Han betonade också att de var ras- och ståndslösa, och att deras världsbild var diametralt motsatt den äldre adelns pliktkänsla. Återigen finner vi här en likhet mellan Marx och Spengler, där Marx berörde intressegemenskapen mellan kosmopolitiskt plundrarkapital och trasproletariat skrev Spengler i Frühzeit om hur ”storstadspöbeln från rika uppkomlingar till arbetslösa” delade världsbild.
I likhet med Marx tog Spengler också upp bourgeoisiens revolutionära roll. Han formulerade det som att denna grupp, ”icke-ståndet”, ofta drog in pöbeln i händelserna, mer eller mindre medvetet. Inte sällan gick pöbeln segrande ur det kaos som följde, han beskrev en relation mellan borgare och radikaler som känns igen även idag. Spengler menade också att bourgeoisiens mål är ”en klass herravälde, ett herravälde som inte erkänner någon stats överhöghet”. Detta kopplat till penningens och förnuftets starka ställning under den historiska fasen. Att ”proletära rörelser” skulle vara någon lösning eller ens oberoende av penningen menade Spengler däremot inte, istället följs denna fas och dess herrar på sikt av caesarismen. Här är skillnaderna mellan Marx och Spengler återigen avgörande, även om det marxska klasslösa samhället framstår som en utopi och en Stalin kanske förklaras något bättre med Spenglers caesarismbegrepp.
Sammantaget finner vi i varje fall ett intressant perspektiv på historia och sociala grupper hos Spengler, ständer är inget oanvändbart begrepp oavsett vilken idétradition, om någon, man försvär sig till. Alla läsare kommer inte att se helgjutna ständer som ett värdefullt inslag i ett samhälle, men som analysverktyg för de tankarna till senare begrepp som habitus, professioner och neoreaktionens kaster. Spenglers fokus på högfinans och penningmakt kompletterar även Marx, även om synen på trasproletariat och bourgeoisiens historiska roll i hög grad överlappar. I vårt samhälle kan man till exempel använda Spenglers perspektiv för att skissera en ”ny klass” av statusosäkra managers och liknande som ersatt det borgerskap Spengler var bekant med. Hans ständerbegrepp kompletterar det marxska fokus på relation till produktionsmedlen och för in betydelsen av ”de finare skillnaderna av själslig karaktär”, språk, religiositet och liknande.
Om skribenten: Joakim Andersen
