Inget högre kan komma från något lägre. Allt vackert, mäktigt och livskraftigt i denna värld har sitt ursprung i en högre källa. Där Solen strålar med sitt livgivande ljus, där finns en gud som fyller världen med sin egen värme. Där Åskan slår med sin mäktiga vrede, där finns en gud som vigt sitt liv åt kampens ständiga prövning. Och där något vackert och oskyldigt leker, där har självaste Himlen trätt ner, och skänkt världen en skärva av Evighetens stilla frid.

Ingenting existerar i ett vakuum. Ingenting har vuxit fram av sig självt. Allt i denna värld har sitt ursprung i en högre gud, och är oskiljaktigt och kärleksfullt sammanbunden med honom, likt en kvinna till sin make.

Men där det finns något högre, där måste det också finnas en Högsta. Det finns en Gud – en yttersta makt, en främsta skönhet, en evigt flödande källa av Liv – från vilken alla gudar härstammar. Och utan Honom är alla gudar, oavsett hur vackra eller mäktiga, lika tomma och ofullständiga som världen är utan gudarna.

Allt kommer från denna Högsta. Vi människor offrar oss för det stora och vackra, och gudarna offrar sig för att upprätthålla världens ordning, men i slutändan är det Han som betalar priset för varje offer, då det är ur Honom som allt vi strävar efter flödar. Allt grundar sig i Guds eget offer – i Hans vilja att skänka sig själv till den värld han älskar – och utan Honom är allt skapande, all kunskap och all kamp bara en tom bägare. 

Det är Han som är det blodröda vinet, Han som fyller bägaren med dess sanna syfte – att utgjuta Himlens brinnande blod. Endast genom Honom, endast genom att blöda hans blod, så blir våra offer en del av Evigheten.

Men där Gud är en, där är världen splittrad. Där Gud är frid i sin orubbliga makt, där är världen en ständig kamp. Där Gud är evig, där är världen förgänglig, all dess skönhet sårbar och allt liv skört. Och där Gud är oföränderlig, där är världen i ständig rörelse, liv sammanvävt med död i en oändlig cykel, där allting går under och ersätts av något nytt.

Vår värld skiljer sig från Gud, men det är inte frågan om en motsägelse eller ett fall. Denna splittrade värld har flödat ur Gud, inte för att nekas eller förstöras, utan för att älskas. Vår värld skiljer sig från Gud, på samma sätt som kvinnan skiljer sig från mannen. Men på vilket sätt skulle kvinnan och mannen motsäga varandra? På vilket sätt skulle kvinnan vara fallen från mannen? Snarare så fulländar mannen sin manlighet genom att älska sin kvinna, och kvinnan fulländar sin kvinnlighet genom att älska sin man. Och på samma sätt är världen och Gud redan sammanvävda i en kosmisk Enhet, där Gud älskar världen, och världen älskar Gud.

Vi är inte glömda av Gud. Vi är inte bannlysta till att leva i en illusion. Vi är inte åtskilda från Honom, i syfte att längta tillbaka till en annan värld. Gud är i sin kärlek redan Ett med denna värld, och ur denna kärlek är vi människor födda, både evigheten och förgänglighetens barn.

Vår dödlighet motsäger inte Guds eviga liv – tvärtom så har Gud valt att anamma denna Död, och låta sitt liv flöda genom det kött Döden skänkt oss. Det är Hans blod som flyter i våra ådror, och det är Hans kärlek till världen vi fulländar, när våra kroppar sargas i världens grymma kamp.

Den dag ödets mörka svärd spetsar vårt hjärta, och vårt blod växer som en röd sol under våra armar, rykande på ett fruset slagfält – vet att det är Himlen själv som blöder. Vet att denna sol av blod och skymningens sol vid horisonten är En och samma, vårt tunna sår det kärleksfulla band som binder samman Himmel och Jord. Vet att det aldrig funnits någon motsättning mellan vårt korta liv här nedan, och Evighetens oändliga salar där ovan.

Om gudar och gudinnor

Guds kärlek till denna värld är ingen halvmesyr. Han nöjer sig inte med att sväva ovanför allting, oberörd i sin perfekta enhet och fulländning. Han har valt att stiga ner, och famna varje aspekt av denna värld. Och därmed har han även valt att bli splittrad. Han har valt att vara en del av allt i världen, och följa varje del i dess egen kamp, strävan och död. 

Och från detta nedstigande härstammar gudarna. De är alla Honom, fast splittrad mellan världens alla krafter, mellan de olika folken och deras kamp, och mellan alla olika kall inom ett folk. Splittrad som solen genom en ädelsten, strålande genom världens alla sidor. Allting i denna värld har en egen gud, för Gud har valt att stråla genom världens djupaste djup. 

Gudarna är denna världs himmelska härskare, som upprätthåller och värnar allt vackert, och därför bör vi dyrka dem. De är Guds kärlek till världens splittring, i vars ädla kamp Guds eget blod flödar, och därför bör vi försöka efterlikna dem i vår egen kamp. Och gudarna är de yttersta förfäderna till alla ädla män, och därför borde vi identifiera vårt innersta med deras himmelska rike där ovan.

Gudinnor å andra sidan är inget man borde dyrka, efterlikna eller identifiera sig med. För de är inte aspekter av den Gud som älskar, utan aspekter av det som Gud älskar. Gudinnorna är Guds gemål – de är den unga, lekfulla flickan, den skrämmande och grymma älskarinnan, och slutligen den stora modern, som bär den Himmelska kärlekens frukter, och föder Himlens söner till världen. Gudinnorna är denna världens djupaste älskvärdhet, och därför bör de inte dyrkas, utan älskas.

En man borde aldrig identifiera sitt innersta med den moder som födde honom – han borde veta att det är från sin far han härstammar, och att det är fadern han är menad att efterträda. Men ändå finns det många som ser sitt ursprung i Moder Natur eller Folk, och ser det som sitt yttersta mål att tjäna henne, och bli en del av Henne igen. Men Modern är inte vår härskare. Näst efter Fadern står den äldste sonen som familjens herre, och på samma sätt härskar en himmelsk man över den Moder som födde honom till världen – samtidigt som han älskar och respekterar henne.

Vi måste tydligt och bestämt endast dyrka de manliga gudarna. Men samtidigt kan vi inte rädas gudinnorna. Vi måste anamma och älska varje mörk och köttslig kraft, för det valde Gud själv att göra, när han fyllde världen med sitt Liv. I vår själ måste det finnas samma harmoni och enhet som i giftermålet mellan gud och gudinna, där den första dyrkas av oss, och den andra älskas.

Om folkets gudar

Gud valde att stiga ner till världen, och därmed valde han att anamma de olika folken och deras kamp. Gud skiner genom folkets egna färger, och alla gudar är intimt sammanbundna med det folk som de vakar över. Vårt blod kommer från himmelska gudar, och är menat att vara Ett med samma gudar. Att skilja folket och folkets gudar åt är som att röva en ung flicka från hennes trolovade – man kan egentligen inte klandra rövaren om han är stark nog för att lyckas, men det är fortfarande en tragedi.

Det är inget konstigt att varje folk har sina egna gudar, lika lite som att varje stjärnbild har sina egna stjärnor. Men Gud är även den enda Himlen ovan alla folk, och man måste vara medveten om att det är samma ljus som strålar genom alla himmelska folkslag. En världsåskådning som stannar vid folkets gudar – eller ännu värre, bara ser gudar som en skapelse av folkets kollektiva undermedvetna – kommer döda sina egna gudar, eftersom de fråntar dem det enda Ljus som de skiner med.

Man måste i en ädel fiende även kunna se en broder. Man måste inse att det är samma Gud som strålar genom hans och ens egna gudar, och att det är samma Himmel som blöder genom olika blod. Men för det ska man inte neka den kamp som naturen satt en i. Tvärtom så kan jag inte komma på något mäktigare bejakande av Guds kärlek till världen, än att i strid dräpa en gudomlig broder, därför att han stod på fiendens sida i Naturens kamp.

Att dräpa en sådan fiende – en sådan like – är ett offer som är både glädjefyllt och ledsamt, ett offer som i kroppen hör till Jorden, och i anden till den enda Himlen därovan. Ett offer som bejakar den ljuva smärtan Gud själv måste känt när han famnade den älskade världen, och i sin kärlek dömde sitt eget Liv till att splittras, kämpa och dö, om och om igen i Naturens stora cykel.

Om morgondagens gudar

Gud valde att famna världen till fullo – att bli ett med Naturens stora cykel – och därmed valde han att ständigt födas och dö på nytt. Döden är världens innersta essens, det som verkligen skiljer oss från Gud, och genom att anamma världen har Gud även valt att dö.

Alla gudar är dödliga. De föds, kämpar, dör och efterträds av sina söner. Gudar kan segra eller besegras, de kan vara en del av en uråldrig tradition, eller komma från ingenstans, likt en blixt från en klar himmel. Det är inget konstigt att Gud träder fram på nytt i tradition efter tradition, på samma sätt som sonen för vidare faderns blod, generation efter generation.

Det finns ingen anledning att sörja traditioner som redan dött, inget användning av att samla ihop och försöka återskapa det våra förfäder visste om sina gudar. För vi vet inte vilka gudar som dött eller fötts sedan dess, och än mindre vilken gud som kommer härska över nästa tidsålder i Faderns namn. Det som krävs är män som lyfter sina ögon från gamla texter, och börjar skåda med egna ögon.

Det krävs män som skådar efter levande gudar, män som bara skapar, talar, älskar och kämpar utifrån sanningar de erfarit i sitt eget hjärta. Sanna präster, som kan känna den levande spänningen av kommande gudars åska, och höja sin andes spjut på den plats där blixten kommer slå ner. Män som inte räds blixtens ofantliga kraft, utan som längtar efter brinnande ljus, som ska rensa världen från alla fallna trädstammar, och med aska göda marken för morgondagens kungliga ekar.

Gud har inte lämnat oss. Han väntar bara på att få blomma igen, i slutet på denna långa vinter. Han väntar på ungdomens sorglösa kärlek, på dess oskyldiga grymhet, på dess strålande drömmar. Han väntar på nyfikna, blåa ögon, som förväntansfullt blickar mot Morgondagens skimrande horisont.

Han väntar på att få blomma, flöda ur våra ådror. Brinnande blomster över frusna slagfält, en röd sol som sköljer över vårt hemland och våra älskade, och döper dem i Evighetens kärleksfulla ljus. Han väntar på att få blomma, i ett nytt rike och en ny kamp, som famnar denna stolta Nord, där solen aldrig går ner.

Henrik Jonasson