Under tiden runt 1200 före vår tideräkning brändes ett stort antal av de gamla städerna och palatsen i den civiliserade världen ner. Hittiternas stora stad Hattusas plundrades och brändes. Troja brändes, återbefolkades, och brändes igen. På Cypern brändes också städerna Enkomi, Kition och Sinda. Ugarit, Megiddo, Emar, Norsuntpe, ett flertal grekiska städer; förödelsen drabbade många högtstående kulturer, och detta under en ganska begränsad tidsperiod historiskt och arkeologiskt sett. På många sätt gick världen in i en ”mörk” era efter Katastrofen, från vilken de historiska dokumenten är betydligt färre.
Vad var det då som hände i regionen runt östra Medelhavet och Mesopotamien runt år 1200 f.Kr? Om detta tvistar de lärde, men professor Robert Drews lägger fram sin teori i boken The End of the Bronze Age – Changes in Warfare and the Catastrophe ca. 1200 B.C. Den är intressant dels eftersom den ger information om forna tiders indo-européer, och dels eftersom vår tid på flera sätt tycks riskera att gå mot en liknande Katastrof.
Militära förändringar som förklaring
Professor Drews menar att förklaringen till att ett så stort antal städer plötsligt plundrades och brändes står att finna i militärhistoriska faktorer. Han beskriver hur det innan Katastrofen varit så att slagfälten under en tid behärskats av stridsvagnar. Dessa stridsvagnar var en militär uppfinning av stor betydelse, de var ganska lätta och kunde därför röra sig snabbt. De drogs av hästar och på dem stod det en bågskytt med en sammansatt båge. En sådan båge hade lång räckvidd, och när denna nya form av krigare först uppträtt hade de därför kunnat massakrera tidigare tiders infanteristyrkor genom att överösa dem med pilar, och hela tiden hålla sig utom räckhåll. Det var dyrt att hålla sådana styrkor, eftersom både vagnen, hästarna och den sammansatta bågen var dyrbara, men deras överlägsenhet jämfört med infanterister gjorde att man inte hade något val när de väl fanns. Alla härskare var tvungna att skaffa sådana stridsvagnar, och fältslagen stod under denna era ofta mellan härar av stridsvagnar, med infanterister i en underordnad ställning. Ofta var de som körde dessa vagnar, och bågskyttarna, nära knutna till härskarna, och bildade en sorts aristokrati (lite som medeltidens riddare kan man tänka sig). Intressant är att C.W. Ceram i boken Secret of the Hittites menar att den lätta stridsvagnen, och hästkonsten, importerades från öster, av sanskrittalande experter. Inte minst riket Mitanni, som styrdes av en indo-arisk elit, ska ha varit tidiga med denna revolutionerande militära innovation.
Infanterister var alltså av mindre betydelse under denna stridsvagnarnas era. Stridsvagnarna hade begränsad rörlighet i bergsområden, så där var man fortfarande tvungen att använda infanteri till bestraffningsexpeditioner mot barbarer och liknande. Men på slätterna hade barbarerna ingen chans.
Men infanterister kom att återfå en roll även i stridsvagnarnas era, som elitinfanterister knutna till en stridsvagn. Drews kallar dem ”runners”, eftersom de sprang efter vagnen och gjorde processen kort med fallna och skadade fiender, omkullvälta stridsvagnar, och liknande. Dessa ”runners” rekryterades ofta från barbariska folk, både ariska, semitiska och hurritiska (en rolig detalj är att Drews ”glömmer sig” på minst ett ställe i boken och använder det förbjudna A-ordet, Aryan). Inte minst var shardana, från Sardinien, populära som sådana legosoldater i Egypten.
Men med nya vapen kom dessa ”runners” att bli överlägsna stridsvagnarna. Drews tar särskilt upp ”javelins”, som var korta spjut som kastades. Med sådana kastvapen kunde man slå ut stora mängder hästar. Vidare tar han upp en ny sorts svärd, som uppstått i centrala Europa, det så kallade Naue Type II. Det var ett längre huggvapen, med vilket man kunde hugga huvudet eller armarna av sin motståndare. Jämfört med exempelvis tidigare egyptiska ”svärd”, som antingen var mer att betrakta som klubbor eller som skäror, så var det ett fruktansvärt vapen. Kombinerat med det dödsförakt och stridsvana som måste ha krävts för att befinna sig som ”runner” på ett slagfält med stridsvagnar, så är det givet att detta var vapen som kunde förändra styrkeförhållandena i grunden.
Barbarerna insåg snart sin överlägsenhet på slagfältet, och legosoldaterna återvände till sina gamla arbetsgivare, men nu i spetsen av plundrande och skövlande härar. Detta var Katastrofen. Barbarerna kallades ofta ”the Sea Peoples”, och kom från Europa, Italien, Sicilien, Sardinien, Libyen, Israel, Turkiet, Iran och så vidare. Där fanns indo-europeiska gutis, dorer, kaskaner, shardanas, shekhelesh, där fanns hurriter, araméer, hebréer, libyer och många andra som ville ta del av de gamla högkulturernas rikedom. Egypten överlevde med nöd och näppe, och enligt Drews genom att snabbt skapa en infanteristyrka som kunde göra det som stridsvagnarna inte längre förmådde.
Drews menar att den militära förändringen påverkade hela samhället. De folk som bestod av beväpnade fria män, och som hade en ”nationalistisk” ideologi, kom nu att få ett övertag. ”Israels 40,000” gick från att ha varit irriterande barbarer till att bli en styrka att räkna med, till exempel.
Lärdomar för vår tid
Drews bok påminner oss om att civilisationer kan gå under, av yttre hot eller inre svaghet, eller en kombination. Den första delen, där han går igenom olika gamla förklaringar till varför städerna brann och kulturerna föll, är där av intresse (han avfärdar alla dessa gamla förklaringar). Bland dessa förklaringar hittar vi jordbävningar, migrationsströmmar, järnsmide, torka och
”systemkollaps” (avfolkning, revolutioner, skuldslaveri och liknande). Påminnelsen om den egna civilisationens dödlighet skulle inte skada vår tids Europa, för vi har mycket idag som påminner om Drews lista med förklaringar. Istället för torka och jordbävningar rör det sig visserligen om en global miljö- och klimatkris, och istället för migrationsströmmar av erövrare så är det låglönearbetare som flyttar på sig, men likheter finns det definitivt.
Något som återkommer i forna tider är relationen mellan ”civilisationen” och ”barbarerna”. Relationen är inte sällan ganska konfliktfylld. Under civilisationers ålderdomsfas är det inte ovanligt att de bjuder in barbarkrigare som legosoldater, eftersom deras egna invånare blivit slappa och pacifistiska, och för att den gamla, stolta bondeklassen slagits ut av slavägare. Dessa barbarkrigare gör till en början nytta som militärer för ”civilisationen”, men gradvis inser de hur rik och svag den är, och vänder sina vapen mot den. Det finns människor i vänstern som hoppas att vår tids ”barbarer” ska krossa kapitalismen och liknande fantasier, men ser man till vad som hände efter att barbarerna krossade ”förtryckarsystemen” 1200 f.Kr. och 400 e.Kr. så är det snarare att en härskande kast och ras byttes ut mot en annan. Och varför det skulle vara så mycket roligare att vara dhimmi än att vara löneslav har vänstern normalt ganska svårt att förklara.
Med folkvandringstiden och Katastrofen 1200 i minnet är det då väldigt märkligt att våra politiker just nu aktivt anstränger sig för att öka antalet icke-européer i polis och militär.
Som helhet är det i varje fall en spännande och läsvärd bok Drews skrivit, men om man inte har ett specialintresse kanske det är mer lämpligt att låna den på biblioteket än att köpa den.
Ett par gamla inlägg om indo-européerna under denna tidiga era:
Om skribenten: Joakim Andersen
