Historien skrivs av segrarna, det innebär att många röster och intressanta sammanhang fallit i glömska. Ett exempel på det är sydstataren George Fitzhugh (1806-1881). Fitzhugh har beskrivits som sui generis, i en klass för sig. Han var en av de första som introducerade sociologin i USA, han var väl insatt i europeisk socialism och anglosaxisk abolitionism. Fitzhugh var provokativ och egensinnig. Han försvarade även slaveriet, med argument som känns igen från både socialistisk och konservativ idétradition. Att en av de ledande försvararna av slaveriet flitigt använde sig av argument från europeiska socialister torde tillhöra historiens mer oväntade vändningar.
Ett intressant exempel på Fitzhughs tänkande är skriften Cannibals All! från 1857. Han utvecklade där ett försvar av slaveriet som utgick från en antropologi där människan betraktas som ett i grunden socialt djur. Det kan i efterhand ha varit mindre lyckat PR-mässigt att Fitzhugh valde namnen Liberty och Slavery för att beskriva de två alternativ samhällen står inför. Han kunde lika gärna ha talat om atomisering kontra organiskt samhälle, eller Losreissung kontra Gemeinschaft. För i likhet med Polanyi såg Fitzhugh samhället som uppbyggt av band mellan människor, och sydstaternas slaveri var bara ett möjligt sådant. Feodalism var ett annat, liksom familjen.
Fitzhugh utgick från sin tids politiska ekonomi och arbetsvärdeläran, och i likhet med Marx menade han att när en klass äger produktionsmedlen och en annan inte gör det blir följden exploatering (för övrigt en term Fitzhugh hade i åtanke som titel för Cannibals All). Till skillnad från Marx lade han nästan lika stor vikt vid skill som vid capital. ”Labor, not skill, is the just and equitable measure of values” noterade han i ett resonemang om handelsutbyte som föregrep de marxistiska beroendeteoretikerna med ett sekel. Intressant är att Fitzhugh inte såg exploatering som något ont i sig, under vissa historiska omständigheter kunde det vara av godo. Detta gällde bland annat nordstaterna, där konkurrensen mellan kapitalisterna var hård och där arbetarna alltid hade möjligheten att dra västerut och bli självägande. Vad Fitzhugh skulle ha ansett om det terapeutiska eller statsindividualistiska samhället och dess ”band” mellan människor låter vi vara osagt.
Fokus för Fitzhugh låg istället på att relationen mellan arbetare och kapitalist var opersonlig och otrygg. Han beskrev i jämförelse slaveriet som paternalistiskt, och gjorde gällande att slavarna togs om hand både i sjukdom och på sin ålders höst. Oavsett hur man ser på det påståendet för Fitzhugh in en intressant distinktion mellan monetariserat samhälle och självhushållning, där den slavägande södern hade ett större inslag av egenhushållning. Han skrev bland annat att ”capital, irresponsible capital, begets, and ever will beget, the ”immedicabile vulnus” of so-called Free Society. It invades every recess of domestic life, infects its food, its clothing, its drink, its very atmosphere, and pursues the hireling, from the hovel to the poor-house, the prison and the grave. Do what he will, go where he will, capital pursues and persecutes him. ”Hæret lateri lethalis arundo!” Fitzhughs ideal var istället familjen, där penningen inte används, ”money vastly increases the number of bargains and exchanges, and thus keep society involved, if not in war, at least in unfriendly collision. Within the family, money is not employed between its members. Where the family includes slaves, the aggregate use of money is greatly restricted.” Här för Fitzhugh tankarna till de marxistiska kapitaletlogikerna liksom till kritiker av konsumtionssamhället.
Fitzhughs beskrivning av det moderna klassamhället för också tankarna till Marx, men återigen med ett tämligen aktuellt fokus på ”skill”, alltså professionerna. Han skrev att ”throwing the negro slaves out of the account, and society is divided in Christendom into four classes: The rich, or independent respectable people, who live well and labor not at all; the professional and skillful respectable people, who do a little light work, for enormous wages; the poor hard-working people, who support every body, and starve themselves; and the poor thieves, swindlers and sturdy beggars, who live like gentlemen, without labor, on the labor of other people.” Intressant är Fitzhughs koppling mellan atomisering och ”ismer” eller ideologier. Han menade att detta dels beror på att samhällsförbättrare naturligt dras att försöka lösa atomiseringens många effekter, ”the exploitation, or unjust exactions of skill and capital in free society, excite the learned and philanthropic to devise schemes of escape, and impel the laborers to adopt those schemes, however chimerical, because they feel that their situation cannot be worsted.” Men atomiseringen i sig har sociala och existentiella effekter som föder längtan efter gemenskap och återupprättande av det sociala, ”universal liberty has disintegrated and dissolved society, and placed men in isolated, selfish, and antagonistic positions—in which each man is compelled to wrong others, in order to be just to himself. But man’s nature is social, not selfish, and he longs and yearns to return to parental, fraternal and associative relations. All the isms concur in promising closer and more associative relations.” Det socio-existentiella underskottet liberalismen orsakar som grogrunden för ständigt nya radikala ismer är ett intressant resonemang, oavsett om man tror att problemet kan lösas under liberalismen eller inte.
Socialismen var en av dessa ismer, men det fanns fler. Fitzhugh nämnde bland annat ”free love, free lands, free women and free churches.” Socialismen såg han som fruktbar, ”we, too, are a Socialist, (for free society,) but we would screw up the strings of society, not further relax them”, han beskrev sig som en konservativ socialist i likhet med Carlyle. Men de andra subversiva ismerna var han mer skeptisk till. Han var väl inläst på deras litteratur och betraktade abolitionisterna som radikaler vars mål egentligen var att omvandla Nordstaterna i grunden, ”the North, not the South, the true battle-ground. Like Fanny Wright, the author of American Socialism, the agitators of the North look upon free society as a mere transition state to a better, but untried, form of society.” Intressant är även att han såg kopplingar mellan individualism och subversion, ”all modern philosophy converges to a single point—the overthrow of all government, the substitution of the untrammelled ”Sovereignty of the Individual,” for the Sovereignty of Society, and the inauguration of anarchy. First domestic slavery, next religious institutions, then separate property, then political government, and, finally, family government and family relations, are to be swept away.” Fitzhugh tycks ha sett familjen som en i grunden antiliberal institution, och varje kompromiss mellan familjen och liberalismen som instabil. ”Society will work out erroneous doctrines to their logical consequences, and detect error only by the experience of mischief.”
Oavsett hur vi ser på Fitzhughs positiva beskrivning av slaveriet eller hans olyckliga val av term för att beskriva motsatsen till atomisering var han alltså en originell tänkare, som använde socialistisk och abolitionistisk samhällskritik för att försvara slaveriet. Beskrivningen av sydstaternas plantager som decentraliserad socialism får betraktas som tämligen innovativ, även om en jämförelse med centraliserad socialism antyder att det låg något i tanken. Konflikten mellan paternalism och kapitallogik löste däremot inte Fitzhugh, även om det är en intressant kontrafaktisk fråga hur Konfederationen hade löst den om de gått segrande ur kriget. Av mer bestående värde är Fitzhughs resonemang kring hur moderna radikala ”ismer” kan förklaras med de sociala bandens upplösning. Där kompletterar han både Marx och Polanyi.
Om skribenten: Joakim Andersen
