Förnedringsrån där svenska ungdomar misshandlas grovt och urineras i munnen av invandrade gärningsmän har tagit ett progressivt etablissemang på sängen. Det är alltså samma etablissemang som i decennier hånat svenskar och svensk kultur.

Sveriges statsminister Stefan Löfven menar att rånarna uppvisar ”en fullständig brist på moral”. Verkligen? Vilken moral hänvisar han till?
Det kan knappast vara regeringens eller merparten av övriga riksdagspartiers. Inte heller den moral vår kändiselit ger utlopp för med jämna mellanrum i sina karriärmässiga goodwill-upprop och framförallt inte den moral etablerad media vill propagera för.

Den moraliska utvecklingen är i linje med de moraliska ställningstaganden som gjorts av Sveriges makthavare i decennier. De har skapat en situation där svenskar är en andra klassens medborgare i Sverige. Svenskar är fritt villebråd för både politiker, åsiktsgranskande stiftelser och journalister – liksom för invandrade rånare som vet att svenskar är rättslösa. Det är ett samordnat förakt som börjar likna en upptakt till en förintelse, då flera etablerade mediaprofiler öppet uppmuntrar till folkmord på svenskar.

Våldet mot svenskar utförs dagligen. Det är både psykologiskt och fysiskt och det utdelas från olika samhällsnivåer.
Det alltmer brutala fysiska våldet, alltså det som utförs av sadistiska migranter, har sedan länge givits ett kulturellt alibi från högre ort.
Ta Paolo Roberto exempelvis. Efter att halvt slagit ihjäl flera människor i Kungsträdgården lyftes han fram av regimen och blev filmstjärna i den statsfinansierade filmen ”Stockholmsnatt”.
Med andra ord blev han helt enkelt kändis för att han sparkade sönder trista svennar. Roberto framställdes som en förebild för ungdomar och gavs en karriärmässig plattform – mycket på grund av hans påstådda utanförskap som en andra generationens invandrare. Nu är han en etablerad programledare och livsstilscoach som ingen vågar ifrågasätta. Det socialdemokratiska projektet Fryshuset, i mycket fokuserat på ungdomars kulturuttryck, har länge kapitaliserat på idén att ge kriminella förortsungdomar en ”andra chans”. Invandrade våldsbrottslingar som lovat att de avslutat sin brottsliga bana har genom Fryshuset fått möjlighet att jobba med musikproduktion och – håll i er – ordningsuppdrag i kollektivtrafiken.
För dig som inte besökt Stockholm, kan det vara värt att åka dit bara för att betrakta så kallade trygghetsvärdar i kollektivtrafiken. Du kommer finna att ett försvinnande fåtal är etniskt svenska.

Man kan därmed fråga sig vilka som bestämmer på offentliga platser i Sverige och utifrån vilka sociala sympatier och moraliska kriterier makten utövas.

För ytterligare kulturell berikning kan vi på senare år stapla drösvis med yrkeskriminella rappare. Dessa personer gråter regelbundet ut över sin påstådda utsatthet och stackars mammor i regimmedias mysprogram. Vad de än gjort så har de tydligen inte haft något val, och förresten är det ändå alltid det svenska samhällets fel. Därför bör det svenska samhället hjälpa dem till varje pris – om det så är med dyr musikutrustning eller fritidsgårdar – vilket också görs med jämna mellanrum.
Budskapet från staten är tydligt: svenskar är trista och kulturellt irrelevanta och bör förväntas bli misshandlade då invandrare känner sig utanför i Sverige.

Så helt apropå: hur betraktar då makten svenskar som förutom att de tillhör en föraktlig folkgrupp identifierat den massiva invandringen som ett samhällshot?
Milt uttryckt ungefär som skadedjur.

Vi ska krossa dem, lovade S-trion Mona Sahlin, Tomas Bodström och Göran Persson en gång i Expressen. Året var 2000 och förintelsesiktet var inställt på de människor som vi lärt oss är verkligt livsodugliga: nazisterna.
En vecka senare fick den 17-årige skinnskallen Daniel Wretström halsen avskuren av ett mångkulturellt ungdomsgäng – ett förkroppsligande av våra makthavares samhällsvision – då han i lokalsamhället pekats ut som just nazist.
Antagandet att det hatiska uttalandet från ledande politiker i en rikstäckande publikation kan ha resulterat i mordet är naturligtvis inte alls otroligt. Ungdomar läser tidningar, men framförallt gör deras föräldrar, äldre kamrater och lärare det. Utspel från ledande politiker om att delar av befolkningen bör krossas är inget som bör underskattas i termer av följdverkningar.
Det är högst troligt att flera andra våldsamheter dessförinnan, senare och fram till idag har sin grund i det etablerade hatet mot svenskar, oppositionella fler ej, i Sverige.
Våldsverkare med rätt motiv behöver varken göra avbön eller bli social paria. Tvärtom.
En som dömdes för medhjälp till mordet på Wretström lyftes så småningom fram som en begåvad musiker, både av branschmedia och av Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Mannen som skar halsen av tonåringen visade sig så sent som 2019 arbeta som trygghetsvärd för Lugna gatan i Stockholms tunnelbana. I kölvattnet av det alternativmediala avslöjandet avvecklade SL sitt samarbete med Lugna Gatan då det visade sig att organisationen var helt infiltrerad av kriminella från ”utsatta områden”. Men Lugna Gatan finns ännu kvar i flera städer i Sverige – med samma ordningsskapande klientel.
Men ett av de mest bisarra exemplen där eliten öppet slagit sig samman med migranter, var den ”kärleksmanifestation” som hölls på Sergels Torg kort efter att en illegal migrant krossat flera människor med en lastbil på Drottninggatan. Ett flertal invandrade artister och representanter från Sveriges Riksdag sörjde inte offren ett dugg – istället skulle det bli folkfest som protest mot rasism.
Skulden för dådet lades alltså indirekt på svenskar. Makten höjde ett varningens finger. Svenskar skulle sitta lugnt i båten och inte dra några logiska slutsatser om exempelvis okontrollerad invandring eller importerade hatsekter.

Tydligare kan det inte sägas.

Det brukar talas om signalpolitik. Sträck ut en självhatisk sådan i en period av ungefär fyrtio år så hamnar vi i dagens situation. Kommunikationen har konsekvent varit avhumaniserande och nedlåtande: svenskar är dåliga, mesiga, rasistiska och trista – och om vi verkligen tänker efter så finns de inte ens. Hån och relativisering har länge varit vardagsmat, men på senare tid har också rena dödshot basuneras ut från maktens megafoner.
Journalisten Cecilia Hagen filosoferade öppet 2016 i den notoriska kvällstidningen Expressen runt huruvida råttgift kanske skulle fungera för att ta död på de mänskliga brunråttorna, och den gamle SVT-profilen Erik Fichtelius dagdrömde 2019 på Youtube från sin trädgård i fashionabla Saltsjöbaden om att tortyrmörda människor som till skillnad från honom inte feltolkat Odysséen som en propagandaskrift för migration.
Hagen och Fichtelius är bara två exempel på etablissemangsföreträdare som öppet vill befästa idén att människor bör mördas för sina åsikters skull.
Och självklart har det visat sig ha effekt hos den del av opinionen som delar förintelsedrömmen. Några månader efter att Hagen publicerat sina funderingar om hur man bäst avrättar de mänskliga brunråttorna, deklarerade en Stockholmskrögare att man borde lägga ut råttgift i kvarteren för att bli av med SD-sympatisörer som ville besöka hans krog. Hagens förklaring om att hennes giftmordsdrömmande egentligen varit ett skämt faller på att hon givits plats att i första hand uttrycka sina ståndpunkter i krönikor och inte bedriva tafflig förintelsekomik.

Naturligtvis visste hon vad hon gjorde och detsamma gäller såklart Fichtelius.

Svenskars nationella friheter har tjuvkopplats. Yttrandefrihet må gälla för andra grupper, men inte för oss. För vi ska inte glömma att bakom det etablerade mediamaskineriet finns aktörer på ännu högre ort som även de hetsar mot svenskar.
Hagens råttgiftsfantasier föregicks nämligen av att Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg i ett blogginlägg benämnt invandringskritiker som bruna råttor.
En högt uppsatt jurist väljer alltså att uttrycka sig på det sättet. Väg hennes retorik mot de humanistiska och toleranta ideal som hon menar sig företräda – och sätt det i proportion till hennes inflytande. Det borde ge vem som helst kalla kårar.
Både som jurist och som journalist är man väl medveten om vad fördömande retorik kan leda till – och särskilt när den förmedlas från en maktposition.

Vi bör alltså hånas, torteras och giftmördas. Så varför upprörs då vår vördade maktelit nu när detta verkligen sätts i verket?
Rimligtvis för att de nu börjat bevittna att deras egna barn utsätts för det de själva uppmuntrat till. De har aldrig kunnat föreställa sig att det skulle hända. Migranternas hatiska hobbyverksamheter har sökt sig in till de finare förorterna och innerstäderna.
Men vi kan enkelt gissa oss till hur juridiken ännu kommer hantera invandrarkillar som urinerar sina svenska rånoffer i munnen till glåpord som ”svennehora”.
Minderårigas pojkstreck kommer ge lite böter och några samtal med en socialtant. Några timmar bara. Under tiden kan den ”dömde” säkert snegla på kompisarnas förnedringsrån på snapchat på en nyligen snodd mobil. De socioekonomiskt utsatta stackars barnen kommer fortsätta med förnedringen av svenska priviligierade barn.
Migranternas förnedringsvåld har haft tydliga rasistiska inslag riktade mot de svenska offren. Men vi ska tydligen ha överseende med det.
Ponera om svenska ungdomar skulle misshandla och råna en svart pojke på hans kläder och mobil och kalla honom för smutsig negerjävel. De skulle dömas för hatbrott, springa gatlopp i systemmedia med namn och bild och därmed bli en måltavla för hatiska migranter och vänsterextrema gatumiliser.
Men SVT vill att vi ska förstå genom ett inkännande reportage. Eritreanska föräldrar till en förnedringsrånare visar sig ha bott sex år i Sverige. De kan ännu inte tala svenska.

Snyft.

Stockholmssyndromet 3.0: vi ska tvingas sympatisera med folk som bor här men tar avstånd från vårt samhälle, ges ändlösa bidrag av oss och som tack torterar oss. Allas lika värde heter det visst, men egentligen är det ett riktat rasförtryck från en hatisk maktapparat som allierat sig med importerade lycksökare och terrorister. Vi rånas av våra styrande dagligen genom högre skatter, medan kriminella migranter skjuter fram sina positioner och rånar oss på den återstående värdighet vi besitter i vardagen.

Alla dessa människor vill oss illa. Gränslöst illa. Och allt detta är ett uttryck för deras gemensamma moral.

Så Stefan Löfven och en majoritet i Sveriges Riksdag borde se sig själva i spegeln och vara stolta. Deras moraliska strategi har fungerat: en långvarig statlig sadism finns nu representerad överallt – inom politiken, inom juridiken, i media, i skolor och på gator och torg. Terrorn har alla ben den behöver och den drabbar nu också svenska barn som för alltid kommer bära trauman med sig i resten av sina liv.

Det finns bara en hake. Förtrycket är så pass omfattande att vi bara kan ana det gränslösa hämndbegär som så småningom kommer brisera.
När det gör det, kommer jag betrakta det som ett fullständigt bevis på god moral. Helt oavsett vad en sadistisk statsminister hasplar ur sig.