”Ivar Arpi talar ut om hoten från extremvänstern! 
Köp era biljetter nu!”

Betalväggsridån går upp framför prenumerantpubliken. 
Nu blir det samhällskritiskt drama utifrån en etablerad ledarskribents personliga erfarenheter av vänsterextrem terror. Klickpengarna går förvisso rakt in i ett vänsterliberalt mediahus vilket likt alla övriga etablerade mediahus indirekt stöttar vänsterns åsiktstrakasserier, men vad gör det! Tänk om detta aldrig belystes?

Jag skulle vilja uppamma mer sympati för Arpi men det tar stopp. 
Avvakta med att utse mig till cyniker, men herr borgerlig ledarskribent väljer att inte sätta det han varit med om i ett historiskt perspektiv. 
Inga andra verkar ha drabbats. Istället är det han mot AFA. 
Det är rätt ovanligt för en ledarskribent att inte presentera ett sammanhang. Ett som belyser dagens situation över tid, offer, och gärningsmännens bevekelsegrunder.  

Hur kan det komma sig att han väljer att göra en enmansföreställning av just detta?

Jag känner flera som långt tidigare blivit karaktärsmördade av media och även utsatts för aktivistterror av den typ som beskrivs av SvD:s ledarskribent. 
De drabbade har inte heller uppmanat till våld eller vidrigheter, men de har liksom Arpi uttryckt ståndpunkter som så att säga fallit på fel sida utanför åsiktskorridoren. En bit bortom den sansade borgerlighetens domäner ska väl tilläggas, men inte något som torde leda till fördömelse och förföljelser i ett samhälle där diskussion och kritiskt tänkande premieras. Men vi lever som vi vet inte i ett sådant. 
På grund av detta har mina bekanta inte kunnat uppbära lön från något etablerat mediahus. Ingen med betydande inflytande i offentligheten har heller försvarat dem när de förtalats, hotats eller misshandlats fysiskt. 

Deras öden har helt enkelt tystats ner av den mediaapparat Ivar Arpi valt att vara en del av.

Borgerliga debattörer söker förändra debattklimatet inifrån systemets hjärta. Ungefär så har jag förstått det i alla fall. 
Men innan han tar sig an den här ädla uppgiften måste han signera ett kontrakt med sina uppdragsgivare. Ett tydligt krav är att han måste hålla rent på sin egen sida. Den sansade borgerligheten får ju inte bli för fanatisk, för då blir den till en hatsvans och i det fallet återuppstår Hitler fortare än kvickt. 
Men den borgerlige ledarskribentens motståndare till vänster däremot – med dem ska han föra en respektfull debatt – om det så handlar om mordhotande radikaler eller bara hånfulla socialister. Att vara borgerlig är att bara acceptera motståndarsidans visioner till hälften.
– Okej? En kråka på den streckade linjen längst ned! 

Arpi har som alla andra borgerliga ledarskribenter och debattörer accepterat villkoren. Överenskommelsen innebär konkret att han ska hålla käft om personer som under en betydligt längre tid trakasserats för att i betydligt högre grad stått upp för åsikter som är hans egna. De personerna måste nämligen även Arpi hantera som paria. Det står, om än möjligen finstilt, i kontraktet. 

Vi kan kalla det ett taktiskt val om vi vill vara diplomatiska. 
Eller så kan vi kalla det vad det är: en långsam reträtt.

För trots att Arpi säger sig vilja se en mer civiliserad debatt, vet han att han aldrig kommer övertyga en radikalfeminist, jihadist eller AFA-medlem om värdet i det. Han vet att de kommer förkasta det han skriver innan de ens läst det och han vet att de kommer önska honom, hans familj och hushållets alla eventuella husdjur döden bara för att de andas.

Arpi vet även även att han ingår i en medieapparat som regelbundet hänger ut privatpersoner med hans åsikter. Men genom sin skråtillhörighet åtnjuter han större åsiktsfrihet. Han kan till och med problematisera en sådan tabubelagd fråga som att vita trängs undan i Sverige. Svenssons kan på sin höjd heja på. Om de mot förmodan skulle uttrycka samma idéer som den borgerlige ledarskribenten kan de bli av med jobbet eller få påhälsning i hemmet av inkvisitorer från en kvällstidning. Den här verklighetsdissonansen gör att Arpis personliga vittnesmål förvandlas till något annat. Det blir helt enkelt teater. 
Den hårt hållna allmänheten, övervakad av hetsparagrafer, näthatsgranskare och vänstermiliser känner igen sig för detta är ju ett ämne som engagerar. Ett hopp tänds hos människor: nu äntligen ska väl de här trakasserierna få ett slut och även media börja tänka om.
– Titta! Vi måste stå upp för Arpi, ropar delar av läsekretsen. Andra skränar om att han är en nazist och att han därför bör skylla sig själv, men de ser bara brottstycken eftersom de inte betalat inträde och för övrigt inte vill nedlåta sig till att ta del av borgerliga resonemang som fiskar i grumliga vatten. 
Så det blir en show som SvD-prenumeranter löst biljetter till. 
Spännande! Nästa gång är det kanske GP:s läsare som ges första parkett till någon av deras borgerliga ledarskribenters hemska upplevelser. 

Det som också ger det hela ett teatraliskt drag är Arpis uttryckta vilja att hyfsa debatten. Exakt vilken debatt avser han? Det finns numera för många aggressiva grupperingar i landet som agerar i hänsynslöst egenintresse för att något egentligt meningsutbyte skulle kunna pågå i mer än fem minuter. 
Grupperna är dels sedan länge etablerade och dels importerade och de vill antingen ytterligare befästa eller uppnå maktmonopol. 
En sådan situation utgör inte någon grogrund för någon sansad debatt. Däremot för systematiska hot, korruption och våld. 

Det vet också Arpi, som liksom många andra har insett att han måste agera i egenintresse för sig och sin familj. 
Gott så. Det är fler än han som gör det idag. 
För vissa kan skyddet utgöras av kunskaper i kampsport, bekanta inom den undre världen eller tillgång till vapen. För Arpi utgörs det av en titel som etablerad ledarskribent och kontakter i högre samhällsskikt som exempelvis Sveriges Riksdag. 
Därmed vore det ett hot mot demokratin att angripa Arpi. Detsamma gäller tyvärr inte en vanlig svensk tjej som blir gruppvåldtagen eller en sjuttonårig skinnskalle som får halsen avskuren för att han utpekats som nazist. 
Det om något borde få de flesta att fundera runt begrepp som demokrati, allas lika värde – och teater. 

Jag respekterar Arpis personliga strävan att freda sig i ett samhälle som går mot kaos. Det är naturligt, men han bör inte låtsas försvara fri opinionsbildning när han de facto inte gör det. Han utelämnar med vilje en rad brottsoffer vars erfarenheter många gånger är värre än hans egna och andra individers öden som faktiskt blivit en våldsam död.

Det blev många klick och säkerligen en del intäkter. Publiken har ömsom applåderat och ömsom buat. Ridån har gått ner för den här gången och den borgerlige ledarskribenten har återgått till logen för att granska sitt anställningskontrakt. Kanske var inte uppoffringen så stor ändå? Nu gäller det att fila på nästa premiär. 
– Hmm. För den borgerliga balansens skull borde den kanske handla om något annat. Möjligen för jag en respektfull dialog med en vänsterpartist eller så rannsakar jag högerns historiska koppling med etnisk nationalism. På det viset kanske jag framstår som sansad av den vördade vänsterpubliken. Och samtidigt ska jag nog varna mina sympatisörer så de inte får för sig att gå för hårt fram. Annars måste jag än en gång bedyra att jag inte är nazist. 

Utanför hörs ett kraftigt dån och brandrök stiger mot himlen längre bort. Sluta skjut manar polisen. En rånad artonåring har tvingats dricka en av sina rasistiska rånares urin och en minister bedyrar igen att han är förbannad över något osvenskt illdåd. 
En gammal skylt gungar i vinden framför ett redaktionshus. Eller om det är ett teateretablissemang, det är inte helt säkert vad. 
På skylten står en nött text: 
Stöd pressfriheten och oberoende medier! 
Beställ en prenumeration på fortsatt debatt!