I dagarna har Timbro Smedjan låtit fem skribenter teckna var sin bild av hur Sverige kan komma att te sig år 2050. Texterna är läsvärda, i synnerhet tre av dem fångar också aspekter av samtiden. Erik Hörstadius beskriver hur Sverige år 2050 börjat hämta sig från det inbördeskrig som präglade 2030-talet. Malcom Kyeyune beskriver hur den humanitära stormakten nått vägs ände, och det nationella trauma det medfört att tvingas se verkligheten sådan den är. Dan Korn beskriver ett mer gradvis förfall, där trygghet kommer vara något som bara är vissa förunnat och där kulturarvet går en skymningstid till mötes.

Ingen av de fem skribenterna målar upp en ljusnande framtid, det är satir eller dystopier det handlar om. Få av våra samtida ser egentligen framtiden an med tillförsikt. De flesta är kognitivt tillräckligt kapabla för att kunna se hur samhället försämrats de senaste decennierna och sedan dra tangenten in i framtiden, oavsett om de av politiska skäl vill erkänna detta eller ej. Sverige har blivit mindre tryggt, mindre fritt och mindre värdigt. Hemlöshet bland pensionärer, förnedringsbrott riktade mot svenskar, inskränkningar i yttrandefriheten och mycket annat har normaliserats och det finns just nu inte mycket som talar för en snabb förbättring.

På så vis kan man tänka sig att Dan Korns dystopi har fog för sig, det kan mycket väl fortsätta att sakta men säkert försämras tills Sverige är ett nytt Brasilien eller rentav Sydafrika. Här finns inte minst en demografisk faktor, vi närmar oss den punkt där ”adidasproletariatet” är så numerärt omfattande att exempelvis återvandringspolitik, kulturell renässans och platt skatt omöjliggörs. Vi är inte där än på några decennier, men för långt gången handlingsförlamning kommer skapa ett samhälle få av dagens svenskar vill spendera sin ålderdom i. ”Not with a bang but a whimper.” I ett sådant scenario kommer dessutom många infödda svenskar att få färre barn eller emigrera, resultatet blir det den tyske genetikern Volkmar Weiss kallat det Stora Kaos, demografiskt sammanbrott för den tidigare majoriteten.

Men det troliga är inte ett sådant scenario, utan Kyeyunes och Hörstadius mer dialektiska spådomar. Vi närmar oss inte bara en av de cykliskt återkommande lågkonjunkturerna, vi genomlever dessutom mer strukturella kriser, den liberala ordningens dödsryckningar om man så önskar. För att citera Ur ruinerna, ”den historiska konstruktion som var den andra halvan av 1900-talet, den liberala ordningen, bestod av flera delar, och de drabbas idag av problem som inte kan kan lösas inom det rådande systemets ramar.” Den dialektiskt sinnade kan här tala om inbyggda motsättningar som nu inte längre är hanterbara, det handlar inte bara om ekonomiska kriser utan även om legitimitetskris, existentiell kris och medelklassens kris. Till detta kommer den demografiska krisen, folkutbytet, som förstärker alla de andra kriserna och gör dem verkligt explosiva.

Vi kan därför förvänta oss ett 2020-tal präglat av tilltagande konflikter. Exakt hur dessa kommer gestalta sig vet vi inte ännu, vi kan ana etniska, metaetniska och sociala aspekter. Etniska såtillvida att svenskar under trycket av andra gruppers rasism återupptäcker att de är en folkgrupp, och blir en aktör bland flera. Svensk kultur, särart och liknande kommer då att bli värdefulla resurser (revaloriseras). Metaetniska såtillvida att flera aktörer på ömse sidor strävar efter en konfliktlinje mellan islam på ena sidan och alla andra på den andra. Sociala såtillvida att klass spelar en roll i det hela, där inte minst integrerade invandrare strävar efter att kraftigt distansera sig från ”adidasproletärerna” utan att den etniska aspekten blir för framträdande.

Många av dessa invandrare tillhör den nya klassen, ”manageriatet”, och det för oss osökt över till x-faktorn i det hela, det faktum att vi nu för första gången historiskt kommer bevittna etnisk, metaetnisk och social konflikt i ett terapeutiskt samhälle som dessutom befinner sig på fallrepet. Vi vet ännu inte hur detta kan te sig, däremot kan vi misstänka att det kommer skilja sig något från hur sådana konflikter ser ut i traditionella eller klassiskt borgerliga samhällen. Samuel Francis menade att eliterna i ett manageriellt samhälle är det Machiavelli kallade ”rävar” (till skillnad från lejon). Det gör dem manipulativa och kortsiktiga, och innebär att de står illa rustade för att hantera de lejon som flyttar fram sina positioner under perioder av öppen konflikt. Vi ser redan detta i deras oförmåga, rentav ovilja, att hantera de lejon som behärskar vissa förorter (liksom i deras passivt aggressiva hantering av de lejon som gått polishögskolan).

Den rävaktiga managerelitens psykologi och värderingar kommer därför bidra till legitimitetskrisen, de kan inte leverera trygghet eller frihet och de vill det inte nödvändigtvis heller. Vi kan då föreställa oss två alternativ. Det ena är gradvis handlingsförlamning på nationell nivå, och lågintensiva konflikter på lokal nivå. I ett sådant scenario kommer samhället att fungera allt sämre, att besöka ett lasarett kommer exempelvis att påminna om rysk roulette. Ibland får man vård i världsklass, ibland förstår man inte vad läkaren säger och ibland blir man våldtagen. Det andra scenariot är populistiskt, möjligen caesaristiskt. Folket väljer då ett eller flera lejon att företräda dem, och en period av räfst och rättarting följer. Med största sannolikhet ingår återvandring i ett sådant rättarting, i annat fall skjuter man bara det demografiska sammanbrottet något på framtiden. I vad mån den omfattande managerklassen kan anpassa sig till den historiska verkligheten är ännu osäkert, det kommer också påverka skeendet betydligt. Klassens medlemmar är här dessutom kluvna mellan kollektiva intressen i form av åsiktskorridor och status å ena sidan och mer individuella intressen av att de egna barnen exempelvis inte blir rånade eller våldtagna å den andra. Det är fullt möjligt att stora delar av dessa mellanskikt återupptäcker det svenska när konflikten blir för påträngande, i synnerhet om samhället i övrigt gör samma återupptäckt. Vi kan oavsett vilket föreställa oss att managerklassen blir underordnad andra eliter i ett sådant scenario, vilket för övrigt är en önskvärd normalisering.

Sammantaget finner vi alltså att varken det mångkulturella eller det terapeutiska samhället kommer överleva de kommande 30 åren. Var och en bör dessutom förbereda sig på det som väntar, och bryta med skadliga inslag i den kultur och den livsform som präglade efterkrigstiden. Atomiseringen bör ersättas med någon form av nätverk baserat på lojalitet och kvalitet. Beroendet av staten bör ersättas med självständighet och förberedelser. Domesticeringen bör ersättas av en mer positiv syn på våldskapital. Konsumtion bör ersättas av investeringar, inte minst i sig själv. Et cetera. Flera av dessa utvecklingar har redan påbörjats även om de ännu inte gör väsen av sig, de är oavsett vilket väl så viktiga som hypoteser om framtiden.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.