För högern var 1900-talet inte någon framgångshistoria, detta gäller även för konservatismen om än av delvis andra skäl. En kärnfull summering av deras öde under det svunna seklet var titeln till Samuel Francis (1947-2005) antologi Beautiful Losers – Essays on the Failure of American Conservatism. Som titeln antyder ansåg Francis att högern och de konservativa ofta haft vackra idéer men att de misslyckats med att förverkliga dem, ”no matter how beautiful its ideas and theories, no matter how compelling a chart of the currents of history’s river it drew, American conservatism was not enough to channel those currents into other courses.” Detta berodde på att de inte förstått den politiska och historiska verkligheten. Med flera av sina verk, inklusive Beautiful Losers och postumt utgivna Leviathan & Its Enemies, avsåg Francis förändra detta sakernas tillstånd.
Francis var något av en främmande fågel i den amerikanska högern, starkt influerad av James Burnham förde han in ett maktrealistiskt perspektiv där arv från både Marx, Pareto och Spengler var framträdande. De konservativa menade att ”idéer har konsekvenser”, Francis instämde delvis i detta men noterade att det är något mer komplicerat än så, ”I place more emphasis on the concrete forces of elites, organization, and psychic and social forces such as class and regional and ethnic identity than on formal intellectual abstractions and their “logical” extrapolations as the determining forces of history.” Problemet i grunden är då varken ”liberalism” eller ”PK”, utan de grupper och eliter som använder dessa för att flytta fram sina positioner. Om perspektivet för tankarna till den marxska historiska materialismen är det inte alldeles förvånande, Burnham hade nyligen brutit med marxismen när han skrev The Managerial Revolution. Detta innebär att marxister bör undvika både Francis och Burnham om de vill behålla sin världsbild, de båda herrarnas perspektiv är på många sätt en uppdatering av marxismen till en ny historisk verklighet. En uppdatering som bekräftar högern snarare än vänstern.
Centralt i den burnhamska analysen är ”the managerial revolution”. Det borgerliga samhället ersattes nämligen inte av ”proletariatets diktatur”. Istället innebar massans och storskalighetens samhälle att en ny elit av managers tog över, ”since at least the mid 1960s, the revolution of mass and managers has triumphed, entrenched itself as a new elite, and indeed has revealed strong signs of ossification and decadence.” De utvecklade och gynnade ideologier som legitimerade det egna projektet och avlegitimerade de äldre eliterna, exempelvis liberalism och det Francis kallar managerial humanism. Samtidigt förändrade de det borgerliga samhället till oigenkännlighet. Francis skrev ”the new managerial elite, lodged in the large corporations and unions, the national bureaucratic state, and the bureaucratized educational, media, and cultural organizations, possessed radically different and antibourgeois interests and found in liberalism a useful formula for their expression and rationalization.” De konservativa insåg inte att det som hänt var en revolution, och det ledde till felaktiga strategier från deras sida.
Francis beskrivning av hur högerns olika grenar hanterade det som ägt rum är av intresse även för svenska förhållanden. Han talade om en ”Old Right”, en gammal höger. Dit räknade han både traditionalister och libertarianer, de var ofta knutna till sådana eliter som managerrevolutionen trängt undan och de försvarade ”a culture that respected social tradition as well as individual and social differentiation.” Efter managerrevolutionen dök det upp två nya former av höger. Den ena var de neokonservativa, ”liberaler som blivit rånade av verkligheten” och rört sig högerut. Francis intresserade sig för deras klasstillhörighet och fann att de hörde den manageriella klassen till, något som förklarade många av deras ställningstaganden. De ville bevara systemet men insåg att ren liberalism var självdestruktiv. Samtidigt behöll de liberala reflexer, enligt Burnham ”what might be called the emotional gestalt of liberalism, the liberal sensitivity and temperament”. Francis uteslöt inte samarbeten mellan övrig höger och neokonservativa men var medveten om deras mer problematiska egenheter. Mest intresserad var han av det han kallade ”New Right”, den nya högern (här använt utan koppling till den europeiska nya högern kring GRECE). Det var en ny företeelse, det politiska uttrycket för grupper och klasser som vände sig mot den manageriella eliten och deras projekt. I hög grad överlappar de Gramscis classi subalterni. Översätter man Francis fyra ”högrar” till svenska förhållanden finner man även här en mer eller mindre ”mörkblå” gammal höger, i hög grad utrensad ur de borgerliga partierna men desto mer livaktig utanför dem. Både traditionalister och libertarianer för vidare användbara perspektiv och kritik av managersamhället som är äldre än managereliten. Neokonservativa finner vi inte många i Sverige, en snarlik funktion fylls istället av en del liberalkonservativa. Klasstillhörigheten är här dock inte lika tydlig och liberalkonservativa i Sverige hamnar därför ofta närmare Francis ”nya höger”. Här har vi att göra med Sverigevänner och ”populism”, den nationella rörelsen överlappar delvis både ny och gammal höger. Vad Francis modell påminner oss om är värdet av att det av dessa olika högermiljöer bildas det Gramsci kallade ett historiskt block, någon form av samarbete som kan bjuda eliten verkligt motstånd. En allomfattande och detaljerad världsbild kan dessa inte dela, däremot kan Francis beskrivning av motståndaren vara användbar.
För när Francis beskrev det dystopiska tillstånd som är det manageriella samhället firade han rent litterära triumfer. Han skrev om det att ”the very nature of the managerial revolution and the regime that developed from it promotes not independence, but dependency and not civic participation, but civic passivity. Today, almost the whole of American society encourages dependency and passivity — in the economy, through the continuing absorption of independent farms and businesses by multinational corporations, through ever more minute regulation by the state and through the dragooning of mass work forces in office and factory and mass consumption through advertising and public relations; in the culture, through the regimented and centralized manufacture and manipulation of thougth, taste, opinion, and emotion itself by the mass media and educational organizations; and in the state, through its management of more and more dimensions of private and social existence under the color of “therapy” that does not cure, “voluntary service” that is really mandatory, and periodic “wars,” against poverty, illiteracy, drugs, or other fashionable monsters, that no one ever wins. The result is an economy that does not work, a democracy that does not vote, families without fathers, classes without property, a government that passes more and more laws, a people that is more and more lawless, and a culture that neither thinks nor feels except when and what it is told or tricked to think and feel.” Hos Francis finner vi också en analys som rörde sig bortom ”dåliga idéer” som PK, ”mångkulturalism” och ”antirasism” och identifierar de verkliga intressena bakom dem. Högst konkreta eliter ligger bakom dessa idéer, ”the aggressive delegitimization of ancient moral, sexual, and social norms” och den politik som förstör våra samhällen och vår civilisation, och dessa eliter måste bekämpas och avsättas. Francis skrev om vår ödesmättade situation att ”the choice between the present elite and its challengers is not merely between one power and another. It is a choice between degeneration and rebirth, between death and survival, for survival is not a right or a gift freely granted by the powers that be. Survival, in the jungle or in political societies, is a hard-won prize that depends ultimately on power itself. In this world, wrote Goethe, one must be the hammer or the anvil.”
Den gamla högern hade inte lyckats knyta sina idéer till en klass eller elit som kunde bjuda managereliten motstånd. Francis menade däremot att den nya högern gjorde det, den uttryckte ambitionerna och världsbilden hos den politiska klass han kallade MAR, Middle American Radicals. Dessa ägnades ett helt kapitel i Beautiful Losers, ett kapitel som tillsammans med avsnitten om Burnham och Equality as a Political Weapon är obligatorisk läsning. Dessa MAR:s var inte borgare i 1800-talsmening, de var ”postbourgeois” och utgjordes av ”workers, farmers, suburbanites and other non- or postbourgeois groups, as well as small businessmen”. De var vanligare i Södern än i de nordligare staterna, de var också vanligare bland nordeuropeiska och italienska amerikaner. De var vanligare bland katoliker och judar än bland protestanter, och bland mormoner och baptister än bland andra protestantiska grupper. MAR:s menade att eliten och underklassen ingått en allians mot medelklassen, en vanlig analys även bland Sverigevänner.
Francis följde de mellanamerikanska radikalernas historiska formering som politisk klass, hur deras världsbild och krav företrätts bland annat av McCarthy, George Wallace och Reagan, men också hur de många gånger utnyttjats av politiker med lojaliteter hos managersystemet. Viktigt var därför att utveckla ett ”radicalized Middle American consciousness”, ett klassmedvetande förmöget att identifiera vän och fiende. Frågor som låg mellanamerikaner nära, som en ny höger kunde äga, var enligt Francis ”crime, educational collapse, the erosion of their economic status, and the calculated subversion of their social, cultural, and national identity by forces that serve the interests of the elite above them and the underclass below them, but at the expense of the middle class”. Den nya högern skulle inte enbart ägna sig åt partipolitik utan måste sträva efter kulturell hegemoni, vinna kulturell makt och skapa en alternativ kultur. Detta betydde även att ”a Middle American Right should begin working in and with schools, churches, clubs, women’s groups, youth organizations, civic and professional associations, local government, the military and police forces, and even in the much-dreaded labor unions”. Jämför Gramscis ”organiska intellektuella”.
Men Francis var också synnerligen politisk i sina råd till den nya högern. De nuvarande eliterna är motståndaren och måste ersättas, ”what the MARs and the New Right seek, then, is the overthrow of the present elite and its replacement by themselves.” Idag debatteras SVT, ett politiserat universitet och presstödet, Francis var tydlig med att den nya högern måste vända sig mot de institutioner managereliten bygger sin ställning på. ”The strategic objective of the New Right must be the localization, privatization, and decentralization of the managerial apparatus of power. Concretely, this means a dismantling of the corporate, educational, labor, and media bureaucracies; a devolution to more modest-scale organizational units; and a reorientation of federal rewards from mass-scale units and hierarchies to smaller and more local ones.” Detta torde vara mål både libertarianer och sverigevänner kan dela.
Sammantaget finner vi alltså att Sam Francis är en oundgänglig bekantskap för en höger som inte nöjer sig med att vara förtjusande förlorare. Den gamla högerns idéer var det inget fel på, Francis konstaterade att ”the Old Right intelligentsia as a whole was a far more exciting group of thinkers and writers than the post- World War II Left produced”. Men deras oförmåga att inse att de ”really represented a subordinate and displaced elite rather than a dominant incumbent one” gjorde att de gick från nederlag till nederlag. Francis gav en serie råd för att en ny höger ska kunna undvika det ödet, och ett övergripande perspektiv som är användbart. Med fenomen som Brexit, Gilets Jaunes och Trump ser vi att den nya högern och de klasser den representerar flyttar fram sina positioner, om än många gånger under förvirrade former.
Om skribenten: Joakim Andersen
