Bland mina favoritförfattare återfinns amerikanen Jim Goad, författaren av den oförglömliga Redneck Manifesto, det mest kraftfulla och kompromisslösa försvar av den vita amerikanska arbetarklassen som getts ut i bokform. Mig veterligen är den dessutom en av ganska få böcker som lästs och upskattats både av amerikanska milismän och autonoma kommunister.
Goad har innan dess gett ut tidningen ANSWER Me!, varit präst i Church of Satan, gjort musik med Boyd Rice, och annat subkulturellt.
Goad tar i boken Shit Magnet upp en figur som tillhör de mest föraktade i vårt samhälle, nämligen kvinnomisshandlaren. Föga förvånande är denna kvinnomisshandlare Goad själv, och han beskriver i boken den situation som ledde fram till det, hur det gick till, hur det kändes, och efterspelet (några år i den amerikanska fängelseindustrin). Det är som alltid när det gäller Goad mycket välskrivet, och stundtals lyckas han nästan övertyga läsaren med sitt språk till att sympatisera med hans handlingar (ska man tro Goads egna ord, så var hans flickvän synnerligen jobbig). Men när man lägger boken ifrån sig, så är det fortfarande så att en riktig man misshandlar inte kvinnor. Oavsett hur jobbiga dom än må vara (den rimliga utvägen i det läget är snarare att göra slut och bryta med personen ifråga, särskilt då Goad inte hade barn med henne), och alldeles definitivt inte på det överdrivna och brutala sätt som Goad gjorde.
Hur som helst, boken är trots detta mycket läsvärd. Dels får man en inblick i den amerikanska fängelseindustrin, som man sällan annars får. Intressant är hur totalt rasligt segregerat det är, lämnade till sig själva håller människor tydligen till sina egna.
Givande är också Goads beskrivning av fenomenet Skuld, och hur det använts som ett medel till makt av vissa. I det avsnittet är Goad närmast nietzscheansk (och dessutom mer ”äkta” som person än ett helt dussin franska nya filosofer 😉 ).
Mer Goadiana här:
Hemsidan
Skinheads Against White People (Goadtext om SHARP-fenomenet i sin mer militanta form)
”White trash” ur ett marxistiskt perspektiv (en gammal recension av Goads Redneck Manifesto här på webblogg Oskorei)
White people ruled the South in the 1800s, but it was only a handful of white people. Power was concentrated among the bankers, landowners, and railroad men, and they weren’t quick to share it with their ”supreme” poor white brothers. The average nobody’s status, regardless of color, sank deeper into the quicksand. It was amid such bleeding desperation that the People’s Party, also known as the Populists, caught fire across rural America. The political fruition of whites-only labor union the Farmers Alliance and its brother union the Colored Alliance, the Populists called for class war in America.
Om skribenten: Joakim Andersen
