I dagens SvD kan man läsa en debattartikel där Ola Karlman, ordföranden för Ungdom mot rasism, beskriver sin organisations reaktiva planer för nationaldagen. Som samtidshistoria är det ett spännande dokument, och dagens inlägg kommer därför närmare att begrunda Karlmans världsåskådning. Detta inte minst då han nämner att riksdagspartiernas ungdomsförbund kommer att demonstrera tillsammans med hans organisation, vilket rimligtvis innebär att de i väsentliga delar ställer sig bakom hans världsbild.

Vi och Dom

Karlman börjar med att nämna att nationaldagen för många kommit att förknippas med ”rakade skallar” och ”den nazistiska rörelsens hatdemonstration”. Han fortsätter sedan med att påstå att ”…i en tid där vi alltmer börjat tala i termer av "Vi och Dom"” så ”är det viktigt att vi markerar ett gemensamt avståndstagande mot dessa destruktiva krafter”. Den ofrivilliga ironin går här sannolikt Karlman helt förbi.

Efter att ha slagit fast hur just Ungdom mot rasism definierar ”vi” (den förmodade majoritet som följer deras egen normalitet, som den tar sig uttryck via media) respektive ”dom” (etniskt medvetna svenskar), fortsätter Karlman med att uttrycka sin skepsis till nationaldagen:

Ofta används firandet av nationaldagen, sjungandet av nationalsången eller hissandet av den svenska flaggan som ett sätt att institutionalisera en distinktionering och en hierarkisering av olika grupper i Sverige och på så sätt fördjupa en rådande rasism. Även jag har av den anledningen många gånger känt en viss skepsis inför att fira nationaldagen.

Det är alltså högst motvilligt, reaktivt, Karlman tvingas demonstrera på nationaldagen. Att ungdomsförbund vars moderpartier för bara några decennier sedan beskrev sig som nationalistiska ens överväger att demonstrera under Karlmans aegis framstår därför som ett fascinerande samtidsfenomen.

Allt beror på rasismen

Karlman avslutar sin apologetiska text med en symbolisk lojalitetsförklaring till den officiella myten i dess allra mest infantila form. Allt är nämligen ”rasismens” fel. Om det inte funnits rasism hade integrationen exempelvis gått alldeles problemfritt. Man kan rentav göra gällande att om det inte vore för rasisterna så skulle det inte finnas någon rasism. Dessa illvilliga människor orsakar genom sin omnipotenta rasism att integrationen misslyckas, att invandrare begår brott och att de inte får arbeten. Därefter har de mage att dessutom bli ännu mer rasistiska när integrationen misslyckas. Som om detta inte vore nog, tvingar dessa människor även Karlman att demonstrera på en nationaldag han helst undvikit, kanske rentav sjunga nationalsånger han avskyr. Finns det någon hejd på deras ondskefulla omnipotens? Vad blir deras nästa steg, vad kommer de att tvinga den unge Karlman till härnäst? ”Won´t somebody please think of the children?” Karlman utvecklar detta resonemang i följande stycke:

Rasismen politiserar frågan genom att tala i termer av att integrationspolitiken har havererat, vilket i sin tur förklaras genom invandrares påstådda svårighet att integrera sig. I detta fall skulle ju det skapade "problemet" försvinna, om rasismen försvann.

Av detta följer logiskt att all kritik av den förda invandrings- och integrationspolitiken sannolikt också beror på ”rasism”.

– Ungdom mot rasism

Sammantaget måste Karlmans verklighetsbeskrivning karaktäriseras som ett av de mer naiva exemplen på hur den officiella mytologin kring sådant som ”rasism” och ”integration” kan ta sig uttryck ”through the eyes of a child” (en verkligt elak människa skulle rentav frestas att döpa om hans organisation till ”Barn mot rasism”). Det oroväckande är egentligen att de politiska ungdomsförbunden är beredda att underordna sig en organisation med så världsfrämmande samtidsanalyser. Detta borde dock inte överraska någon, allra minst den som läst Henrik Johanssons virtuella ”valstugereportage 2010” som gett dem chansen att uttrycka sin syn på rasism riktad mot européer.

Alternativ – från reaktion till aktion

Avslutningsvis är det viktigt att inte fastna i samma fälla som Karlman, att ständigt reagera på vad motståndaren gör. Det kan därför vara värdefullt att ta tillfället i akt att på nationaldagen 2010 demonstrera för en etnisk gemenskap, för våra traditioner, och våra barns framtid. Ett flertal etniskt medvetna organisationer ebjuder sådana alternativ. Exempelvis anordnar Nationaldemokraterna en familjefestival.

Läs även:

Fria Tider – Så firar du nationaldagen

Henrik Johansson – KDU om att visa filmad misshandel "Jag hade inte uppfattat att det var så att det var en vit tjej som blev slagen"

Är mångkultur ett självändamål?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.