Uppmaningen till ”proletärer i alla länder” att förena sig är ett av Marx mest kända citat. Oavsett hur konstruktiv eller realistisk man bedömer uppmaningen i sig finns det en fruktbar analys av det moderna samhället inbyggd i begreppet. Vår läsning av Marx från höger fortskrider därför med ”proletariatet” i centrum.
Begreppet i sig påminner oss om den marxska inspirationen från den just nu omdebatterade antiken. Proletarii var nämligen den romerska beteckningen för medborgare som saknade egentlig egendom och därför var av intresse främst genom sin förmåga att alstra nya medborgare. Begreppet snappades upp under 1800-talet för att fånga likheterna mellan arbetarmassorna och de romerska proletarii. Marx stötte förmodligen på den användningen hos ekonomen Sismondi. Men där de romerska proletarii var politiskt tämligen irrelevanta så kom deras moderna namne att i Marx tänkande få en central historisk roll. De skulle störta det gamla samhället och bygga något helt nytt.
Steget från ett samhälle där människor i gemen ägde sina egna produktionsmedel till vårt samhälle framstår i efterhand som en revolution. Marx intresserade sig för hur det gått till, hans slutsats var att det sällan skett särskilt renhårigt. I manifestet läggs inte fokus på detta, i Kapitalets första band beskriver Marx det han kallar den ursprungliga ackumulationen. Statsgods, kloster, allmänningar med mera privatiserades av stormän med politiska kontakter och deras invånare fördrevs. Marx skrev: Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp och terror – allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer.
Beskrivningen av hur den ekonomiska verkligheten formats av utomekonomiska faktorer, i synnerhet politiska sådana, påminner här om libertariansk kritik av samarbete mellan stat och storkapital (liksom skepsis mot att statlig egendom, vilken ses som stöld från början, skänks till andra än de ursprungliga ägarna, alltså en intressant kritik av bidragsinvandring och vissa former av privatisering). Marx vrede motsvaras också av den tyske Völkischtänkaren Hans F.K. Günther, som minst lika vredgat skildrade hur medeltidens sociala skyddsnät monterats ner av ”penningmän” och spetsborgare. Jämför också den amerikanske historikern Brooks Adams beskrivning av hur fria män i både Rom och England ersattes av ofria, ofta skuldsatta, massor. Idealen skiljer sig dock åt. Där Rothbards eller Günthers ideal var ett solidariskt samhälle med många ”småföretagare” och frivilligt samarbete såg Marx den ursprungliga ackumulationen som något som på sikt kommer leda till kommunism.
Oavsett vilket, proletarisering är ett användbart perspektiv för att betrakta den moderna världen. Flera teoretiker har rentav antytt att idag är vi nästan alla proletärer, situationisten Vaneigem beskrev i Revolution of Everyday Life hur det borgerliga samhälle som ersatte det feodala idag ersatts av det cybernetiska. Där är även ”herrarne” i praktiken slavar, ”the alibi of the rulers lies in the cowardice of the ruled. But now everyone is governed, manipulated as things by an abstract power, by an organisation-in-itself whose laws are imposed on the self-styled rulers.” Resonemanget påminner om Samuel Francis och teorin om den manageriella revolutionen, ”managereliten” är en elit av proletärer såtillvida att de inte äger produktionsmedlen eller staten, de kontrollerar dem bara och detta dessutom kollektivt. Därav managerklassens grundläggande osäkerhet.
Vi är alla proletariserade såtillvida att vi inte äger produktionsmedlen, vi lånar dem bara från banken, staten eller någon annan ansiktslös aktör. Men proletariseringen går djupare än så. Jämfört med våra förfäder är vi militärt proletariserade, vi äger inte ”the means of destruction” (eller ”protection” om det låter bättre) med samma självklarhet som de. Relationen till det politiska och till det offentliga samtalet eller rummet är jämförbar, vi äger varken stat eller kommunikationsmedel. Även moraliskt kan man beskriva den moderna människan som en proletär, bestulen på sitt immateriella arv. Traditionalisten Ananda Coomaraswamy citerade i Bugbear of Literacy Dorothy M Emmet, ”it is doubtful whether life can be significantly lived without conscious relation to some tradition. Those who do live without it live as a kind of moral proletariat, without roots and without loyalties. For to be significant life needs form, and form is the outcome of a quality of thought and feeling which shapes a tradition.” Om proletarisering kan användas som synonym för stöld, så innebär proletariseringsprocesserna att människor berövas egendom, hem, vapen, makt, identitet, gemenskap, kunskap och mening. Dessa processer kan heller inte ses som isolerade från varandra, Hegel förebådar familjens förfall i sin Philosophy of Right när han noterar att ”a family requires, not merely property, but possessions specifically determined as permanent and secure.” Utan egendom en osäker familj.
Resultatet av proletariseringen är att ett folk av fria familjer ersätts av en massa av rotlösa individer. Günther beskrev det på sin tid, Dugin återknyter idag till Aristoteles och skiljer politeia från demokrati. Samtidigt pågår det hela tiden försök att återskapa det som förlorats, egnahemsrörelsen, hemskolning och människor som startar eget eller tar vapenlicens är bara några exempel på det. Man kan också identifiera tendenser mot ”avproletarisering” i de flesta politiska läger. Om proletariseringsbegreppet ska göras användbart bör det oavsett vilket skiljas från den marxska utopismen, det finns inget positivt i proletarisering, ingen oväntad ”twist” som leder till ett lyckligt slut. Begreppet bör också användas bredare, bortom den marxska ekonomismen, som ett perspektiv på flera olika processer av stöld. Lösningarna bör också sökas både individuellt och kollektivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
