Sociologiskt sett var Edmond en av dessa ryttare utan häst som på den tiden strök omkring på gatorna i massor, och vilkas andel i de oroligheter, som höll på att förberedas, visserligen var anonym, men betydande…
– Ernst Jünger (i Preussiska anarkister av Carl-Göran Heidegren)
I dagens samhälle är det många som passar in på Jüngers beskrivning av sin vän Edmund Schultz, många som man kan kalla preussiska anarkister, ryttare utan hästar. Det är väldigt många som inte känner sig hemma i det här samhället, men som inte heller kan identifiera någon existerande politisk rörelse där de kan känna sig hemma. För inte så många år sedan var jag själv också en sådan desperat existens, situerad i centrum av nihilismens svarta malström, kapabel till i stort sett vad som helst, och samtidigt offer för en överväldigande livsleda. Världsekonomins svängningar kan komma att göra så att jag hamnar där igen, dagens inlägg riktar sig hur som helst till er som befinner er där idag. Er som Jüngers beskrivning ännu stämmer in på.
Dessa ryttare utan hästar, som på ett djupare plan existerar i väntan på att något stort ska ske (inte sällan är de själva vagt medvetna om detta), hör sällan explicit vare sig till högern eller vänstern. Själv kan jag, om man gör ett mildare våld på verkligheten, räknas till en traditionalistisk nyhöger, och en del av dessa ryttare har ett förflutet i punkmiljöer och en vag, allmän vänsterism. Normalt har vi dock mer gemensamt med varandra än med våra kollektivistiska, konforma och puritanska samtida. Jag läser mycket hellre ett inlägg av Rasmus på Copyriot*, eller rentav Jan på Pomoqueer, än en arg småborgare som riktar diatriber mot ”rasfrämlingar”, ”rödingar”, ”Juden”, ”fuck Bush” eller ”nazistsvin”. Detta beror på två saker. För det första att människor är olika, och att differentierade personer (människor med ”race of spirit”, för att citera Evola) känner igen varandra oavsett sådana saker som partifärg. Det andra skälet ligger i den europeiska traditionens frakturering.
Traditionens frakturering
Modernismen slog på många sätt det traditionella samhällets världsbild i spillror. En situationist som Vaneigem kunde sörja den förlust av enhet som detta ledde till, det traditionella samhället genomsyrades av en enhetlig världsbild som alla på olika sätt tillhörde. Det var en logisk ordning med Gud i toppen, Hans representanter därunder, och så vidare ändå ner till djur-, växt- och mineralriket. Efter kapitalismens och rationalismens frammarsch kom traditionens världsbild att splittras, vilket sannolikt beror på att den uppbars av olika sociala skikt.
En sant traditionell världsåskådning är samtidigt antikapitalistisk (eftersom högern tillåter rovdrift på de fattigaste och svagaste, och eftersom den står för guldets hierarki, privilegier utan ansvar) och antisocialistisk (eftersom vänstern förnekar andlighet och hierarkier). I vår era har dessa teman däremot ofta burits av två olika extremer på det ideologiska spektrat. Högern har försvarat kultur, nation, andlighet och hierarki, medan vänstern riktat in sig på kapitalismen och klassamhället (enstaka undantag har alltid funnits, men nu ser vi på det mer generellt). När dessa båda sidor kunnat mötas i en syntes (initierad från vänstern i Italien, och med lite god vilja Ryssland, och från höger i Tyskland), har det kapitalistiska världssystemet skakats i sina grundvalar.
Och det är där de många ryttarna utan häst, krigarna utan sak att kämpa för, anarkerna i väntan, kommer in i bilden. Det är nämligen deras uppgift att åter bringa mening till en avförtrollad och genombourgeiserad värld, och i den processen kommer de oundvikligen att tvingas stifta närmare bekantskap med den indo-ariska traditionalismen eftersom denna är den enda ”lära” som beskriver vilka de är. Magnus Svenssons ord om vårt folk som ett vilset krigarfolk har aldrig varit sannare än idag.
Not: * Klart läsvärd är Rasmus’ analys av JP-saken.
http://copyriot.blogspot.com/2006/02/nihilism-frkldd-till-pluralism.html
Om skribenten: Joakim Andersen
