Expressen har länge framstått som en hyckleriets högborg, genom att å ena sidan upplåta utrymme åt Ulf Nilson och dennes kritik mot ”massinvandringen” och rasistiska gruppvåldtäkter, å andra sidan samarbeta med åsiktspoliserna i Expo (vilket gick så långt att man finansierade dessas tidning) som ägnar sig åt att kartlägga just sådana som Ulf Nilson.

Ulf Nilson har, trots Expressens vacklande mellan viljan till profit och viljan att framstå som ”toleransens” förkämpar, kommit att bli omåttligt populär bland kritiker av massinvandringen och den ”mångkulturella” dogmen. ”Skönt att läsa Ulf Nilsson i åsiktsdiktaturen Sverige. ” och ”Han har synnerligen vettiga åsikter om det mesta.” är ganska typiska kommentarer till Nilsons artiklar, och det är tydligt att han fungerat som en säkerhetsventil och ett ljus i åsiktsförtryckets kompakta mörker för många. Men Nilson har nu riktat en fet spottloska i ansiktet på sina sympatisörer, och det kan därför vara av intresse att analysera fenomenet Ulf Nilson. För den spottloskan var inte oväntad, utan den har han harklat på en längre tid. Artikeln ifråga finns här.

De farliga klasserna
Vänstern gillar att påstå att under 1800-talet var överklasserna rädda för det egna folket, särskilt då ”de farliga klasserna”, och att samma sak idag skulle gälla synen på ”förortskidsen”. Vad som blir tydligt när man läser Ulf Nilson är dock att han är lika rädd för vanliga svenskar vars åsikter inte hålls i ett stramt koppel av etablerade politiker, som han är för ”kidsen”. Nilson skriver följande:

Rätta sättet att vända sympatisörer från sd (och ett antal ännu läskigare partier) är inte att tiga utan att debattera och bemöta. Primitiva och ljusskygga synpunkter måste tas fram, granskas – och förkastas.

Vi kan av detta dra slutsatsen att Nilson skriver för de etablerade politikerna, men om någon skulle ha blivit inspirerad av hans gamla skriverier till att rösta mot dessa etablerade politiker (exempelvis på SD eller ”ännu läskigare partier”, vilket antyder att Nilson betraktar redan SD som ”läskigt”) så vill Nilson inte vara med längre. Oknotrollerade svenskar är alltså något riktigt läskigt i Nilsons värld, och därmed delar han inte alls den anti-etablissemangskänsla som många av hans läsare gör. Gräsrotsrörelser och nya partier är inget för elitisten Nilson, som dessutom är clairvoyant/synsk nog att ”veta” hur läskiga olika partier är, trots att han mig veterligen inte ens bor i Sverige.

Gnäll som politisk återvändsgränd
Vi har hittills konstaterat att Nilson är etablissemangselitist och synsk, men vi tvingas också konstatera att om man ska beskriva honom med ett ord så är det ”gnällig”. Han har under en längre tid gnällt på olika företeelser, men så snart det blir allvar så återvänder han till fållan. Detta beror på att Nilsons gnäll inte bottnar i en världsåskådning (han är till exempel inte etnopluralist och definitivt inte traditionalist), och därför inte kan bryta med den rådande ideologin. Denna gnällighet innebär till exempel att när ND presenterar en studie om gruppvåldtäkter, vilka som är förövare och vilka som är offer, så är det ”ljusskygga och primitiva synpunkter” enligt Nilson (kanske rentav ”läskigt”), men själv kan han skriva att ”Framför allt gäller det VÅLD och allra mest VÅLDTÄKTER. I dag, i morgon och alla andra dagar våldtas 10 kvinnor i Sverige. Trenden är på uppåtgående och har bland annat rasistisk bakgrund” utan att det är det minsta läskigt.

Samhällskritik som bygger på gnäll är dock väldigt svagt, och instabilt. Man ser detta på Nilsons reträtt till en ”trygg” ståndpunkt, när han nu förklarar sig vara för invandring och ”folkblandning” (vad han nu menar med det). Nilson anar att han gått för långt, och då får inte ens det sunda förnuftet stå ivägen i hans panikartade reträtt. Han skriver därför något som blir direkt skrattretande:

I det synnerligen invandrartäta Malmö har sysselsättningsgraden sjunkit till 64 procent (siffran framräknad av en ledande ekonom, Bo Södersten). Det betyder att två arbetande försörjer inte bara barn, gamla och sjuka utan också en fullt arbetsför som inte jobbar.
Det betyder också att kriminella gäng från platser som Rosengård rånar kvällsvandrare på pengar och mobiler, våldtar tjejer, attackerar brandkåren, etc, etc.

Alltså, Nilson anlägger en rent socio-ekonomisk förklaring till de ”rasistiska våldtäkter” han tidigare ondgjort sig över. Nu är det inte längre rasism som ligger bakom, nu är det ”fattigdom” (att det finns en överrepresentation som inte kan förklaras med ekonomi, det vet nog redan Nilson, men det går inte att skriva i hans vilda reträtt).

Som en duktig liten Reinfeldtare avslutar Nilson med att skriva att det är facket och byråkratin som står i vägen för att invandrare ska få jobb.

Till hans besvikna sympatisörer finns det då bara en sak att skriva:

Det här var väntat. Människor som bygger sitt liv på att gnälla, men saknar en helgjuten världsåskådning som alternativ, är både jobbiga och inkonsekventa. Det finns betydligt bättre media att läsa än Expressen, och det finns bättre krönikörer än Ulf Nilson.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.