Jag instämmer visserligen inte med den gode Nietzsche till 100% när det gäller hans inställning till staten, ”folkens död”, men i en tid när den totalitära och terapeutiska staten brett ut sig bortom alla gränser, är det ändå givande läsning.
Någonstans finnes det ännu folk och hjordar, dock icke hos oss, mina bröder, här finnes det stater.
Stat? Vad är det? Välan! Öppna nu öronen, ty nu säger jag eder mitt ord om folkens död.
Stat heter det kallaste av alla kalla odjur. Kallt ljuger det även, och denna lögn krälar ur dess mun: ”Jag, staten, är folket.”
Lögn är det! Skapande andar var det, som skapade folken och upphängde en tro och en kärlek över dem; sålunda tjänte de livet.
Förintare äro de som gillra upp fällor för många och kalla dem stat; de upphänga ett svärd och hundra begär över dem.
Där folk ännu finnes, där förstår man icke staten och hatar honom såsom det onda ögat och synd emot sed och rätt.
Detta tecken giver jag eder: varje folk talar sitt tungomål om gott och ont; det förstår icke grannen. Sitt språk uppfann folket åt sig i sed och rätt.
Men staten ljuger på alla tungomål om gott och ont; och vad han än säger, han ljuger – vad han än har, stulit det har han.
Falskt är allt hos honom; med stulna tänder biter han, den bitske. Falska äro till och med hans inälvor.
Språkförbistring om gott och ont: detta tecken giver jag eder såsom tecken på staten. Sannerligen, viljan till döden betyder detta tecken! Sannerligen, det lockar dödens predikare!
Mycket för många födas: för de överflödiga blev staten uppfunnen!
Sen dock huru han lockar dem till sig, de mycket för många! Hur han slukar och tuggar och omtuggar dem!
”På jorden är intet större än jag: guds ordnande finger är jag” – sålunda vrålar odjuret. Och icke blott långörade och kortsynta sjunka på knä!
Ack, även i eder, I stora själar, viskar han sina dystra lögner! Ack, han förstår att finna de rika hjärtana som gärna förslösa sig!
Ja, även eder förstår han att finna, I den gamle gudens besegrare! Trötta vorden I i kampen och nu tjänar eder trötthet likväl den nye avguden.
Hjältar och riddersmän ville han uppställa omkring sig, den nye avguden! Gärna solar han sig i goda samvetens solsken – det kalla odjuret!
Allt vill han giva eder om I tillbedjen honom, den nya avguden: sålunda köper han sig glansen av eder dygd och blicken ur edra stolta ögon.
Med eder vill han locka de mycket för många! Ja, ett helvetets konststycke blev här uppfunnet, en dödens häst, rasslande i gudavördnadens schabrak!
Ja, en död för många är här uppfunnen, en död vilken prisa sig själv såsom liv: sannerligen, en väntjänst mot alla dödens predikare!
Stat kallar jag det där alla äro giftdrickare, goda och dåliga; stat, där alla förlora sig själva, goda och dåliga; stat, där allas långsamma självmord heter – ”liv”.
Som vanligt när det gäller Nietzsche är flera tolkningar möjliga, och man väljer själv den som bäst passar den egna personliga ekvationen. Intressanta stycken är det där Nietzsche skriver att ”skapande andar var det, som skapade folken”, alltså där ett folks födelse framställs som en kreativ process (vilket är extra viktigt för den som vill se ett återfött Europa, alltså för den som är arkeo-futurist. För ett åter-skapande är också ett skapande, och aldrig ett rent kopierande). Som ofta är fallet, går Nietzsche till överdrifter när det gäller saker och ting, och framställer staten som ett kallt odjur som är oförenligt med folkens liv. Detta motsäger tillsynes hans gillande av historiska folk som trots allt hade stater (japanerna exempelvis, som han sin vana att leverera märkliga motsägelser trogen benämner som ”blonda bestar”). Man får nog därför skilja mellan olika sorters stater. Den moderna, totalitära, staten är av ondo, och är folkens död, men den organiska staten, som vet sina begränsningar, är det sannolikt inte.
Att folket inte är staten, och att en stat utan folkens och de stora personernas vitalitet och kreativitet dör, är dock en viktig insikt. På samma sätt som det är konstgjord andning av ett lik att försöka hålla döda former vid liv enbart med staten som hjälp.
Om skribenten: Joakim Andersen
