Häromdagen skrev jag att vänstern tillhör historien, att det i en postmodern och transnationell värld är Guillaume Faye och Usama bin-Laden som visar vägen, och att al-Qaeda har utvecklat mycket välanpassade organisationsformer för den nya tid vi lever i. Med detta menade jag inte att vi ska kopiera al-Qaedas metoder på detaljnivå (exempelvis ska vi inte spränga flygplan eller hus i luften), utan att det är på en mer övergripande organisatorisk nivå man kan lära av islamisterna. Jag kommer inte att lägga in några moraliska aspekter i dagens analys, då det tenderar att försvåra förståelsen av samhällsfenomen.
Man kan dela in det hela i två sektioner, som är anpassade till en post-modern respektive en globaliserad värld. I praktiken är de svårare att skilja åt.
Post-modernism – identitet som enande faktor
Den ideologi som islamismen bygger på är bättre anpassad till dagens och morgondagens värld, eftersom den till skillnad från vänsterns och liberalismens ideologier bygger på identitet snarare än enbart materiella intressen. I den gamla nationalstaten var det möjligt att mobilisera människor på grundval av en delad materiell situation, detta blir paradoxalt nog betydligt svårare i en situation där vänstern lyckats föra en massinvandringspolitik och underminera den etniskt homogena staten. På så vis gräver vänstern sin egen grav.
Denna identitetspolitik innebär att islamismen har en rekryteringsbas som är avundsvärd. Dels är den genom de olika muslismska diaspororna global, vilket innebär att al-Qaeda i dagens läge finns överallt.
Dels är den transsocial, alltså inkluderar potentiellt alla sociala grupper, klasser och yrken. Att det rör sig om en identitetsbaserad politik, vilket explicit möjliggör klassamarbete, innebär också att islamismen har möjligheter att rekrytera både mångmiljonärer och dataprogrammerare, parallellt med gatukrigare, krigsveteraner och fångar.
Globalisering – transnationella strategier
Islamismen har också utvecklat organisationsformer som är bättre anpassade till en globaliserad värld. Dels är rörelserna normalt autonoma i förhållande till staten. Det kan hända att islamister vinner statsmakten, Palestina och Afghanistan, och delvis Somalia, är exempel på detta, men det är inte ett självändamål. Rörelsen är transnationell i sin praktik, och låter sig inte störas av nationsgränser.
Rörelsens pluralism är också kännetecknande. Den moderna islamismen har banksystem, politiska partier av varierande radikalitet, intellektuella strukturer, väpnade förgreningar, et cetera. Detta skapar en situation där den kan fungera likt en hydra, med en mängd huvuden som är svåra för motståndaren att bekämpa samtidigt. Det innebär också att man kan attrahera olika typer av människor till olika delar av rörelsen. Imponerande är också i vilken hög grad islamismen undvikit det interna käbbel som många västerländska rörelser dras med.
Uppbyggandet av alternativa strukturer, exempelvis vad gäller välfärd och utbildning i Gaza, gör också rörelserna mer legitima i folkets ögon och underlättar rekryteringsarbetet.
När det mer specifikt gäller al-Qaeda kan man också notera den cellstruktur som gör organisationen svår att infiltrera och spränga. Man kan också notera hur det delvis kommit att bli en virtuell organisation, där kärnan blivit en idé som motiverar och inspirerar helt autonoma grupper i olika delar av världen (ofta utan att dessa har någon egentlig kontakt med kärnan, annat än att de vill efterlikna den).
En punkt som kan vara värd att notera är även den högeffektiva kombinationen av arkaiska värderingar och hypermodern teknik. Detta innebär att man har tillgång till aktivister som genomsyras av för-moderna ideal som lojalitet och dödsföraktande övertygelse, men som kan använda modern teknik.
Varje läsare får själv ta ställning till vilka delar av islamismens organisatoriska nydaningar som vi bör tillämpa, och hur vi gör det på bästa sätt. Man bör ju exempelvis tänka på att det finns en del förutsättningar som skiljer sig åt.
Om skribenten: Joakim Andersen
