J.R.R. Tolkien var en av fantasygenrens grundare, hos honom fördes samtidigt ett äldre europeiskt arv vidare. Genom sin inspiration från bland annat Beowulf, Kalevala och Arturcykeln försåg han den ännu unga genren med klart och friskt vatten från källorna. Sedan dess har fantasyn på gott och ont rört sig bort från sina källor och ibland ”problematiserat” dem, även om senare författare ofta återupptäckt det rika arv som inspirerade Tolkien. Härskarringens författare intresserade sig bland annat för skandinaviska och finska berättelser, men även bretonska lais, kortare versberättelser, hörde till hans inspirationskällor.
De senaste åren har det getts ut en strid ström av Tolkiens mindre kända verk, bland annat hans texter om Beowulf och hans tankar om skapandet av språk. Hans son Christopher Tolkien, idag 94 år gammal, och professor Verlyn Flieger har spelat viktiga roller i dessa utgivningar. Flieger undervisar i komparativ mytologi, medeltida litteratur och Tolkiens verk, en fruktbar kombination i sammanhanget. Nyligen publicerades The Lay of Aotrou & Itroun, där Flieger samlat flera texter av Tolkien. Hennes urval och initierade kommentarer ger en fascinerande inblick i hur Tolkiens texter sakta men säkert växte fram. Hon beskriver inspirationskällorna. Tolkien läste Villemarques samling med folklore från Bretagne, en motsvarighet till Lönnroths Kalevala och bröderna Grimms sagor. Det keltiska Bretagnes språk och myter, omöjliga att skilja åt enligt Tolkien, förenade både uråldriga skogar, skönhet, tragedi och mörker. I On Fairy-Stories skrev Tolkien att ”the fear of the beautiful fay that ran through the elder ages almost eludes our grasp”, för våra förfäder var de sköna feerna och deras rike både närvarande och skrämmande. De hade olika namn i olika delar av Europa, i Bretagne kunde de gå under namnet corrigan. Deras intresse för de dödliga, och vice versa, slutade inte nödvändigtvis väl.
Tolkien började utforska detta tema i poemet The Corrigan, där bortbytingstemat stod i centrum. Feerna bytte ibland ut mänskobarn mot sina egna, små och fula men inte sällan betydligt äldre än vuxna dödliga. Tolkien återvände sedan till temat i ett nytt poem med samma namn, där huvudpersonen istället är en ädling som lämnar sin hustru för att jaga. Han stöter i feernas skog på en corrigan, avvisar hennes invit och straffas som följd av detta med döden tre dagar senare. Flieger beskriver hur den slutliga lains komponenter här börjar tar form, både huvudpersonerna och den tragiska undertonen. I det färdiga poemet The Lay of Aotrou & Itroun är huvudpersonerna de samma, ett adligt par, men nu är det sorgen över deras barnlöshet som driver lorden, Aotrou på bretonska, att på egen hand söka råd hos en gammal häxa. ”His bowers were empty, vain his hoard, without an heir to land and sword” uttrycks sorgen kärnfullt i lain. Häxans dryck hjälper paret att få tvillingar, men det visar sig också att den har ett högt pris. Lorden lämnar sin hustru för att jaga, och en vit hjort för honom djupt in i feernas skogar. Där priset visar sig vara att han ska ”äkta” häxan, i själva verket en corrigan. ”He saw her then, on silver chair, before her cavern, pale her hair, slow was her smile, and white her hand, beckoning in Broceliande”. Lorden vägrar, och ges tre dagar att leva. Sorgen tar sedan hustruns liv, och deras barn växer upp föräldralösa. Det är en kort men stark historia, där mänskliga känslor och feernas rike möts. Antagonisten, corrigan, blir i de olika versionerna allt mer utmejslad och på samma gång både personlig och tidlös. Flieger nämner att alvdrottningen Galadriel i Tolkiens senare verk kan vara en vidareutveckling av corrigangestalten från The Lay of Aotrou & Itroun, detsamma gäller alvskogarna. Tolkiens språk i lain är samtidigt en fröjd att ta del av, kärnfullt och stämningsfullt.
Sammantaget är det en mycket givande bok för vänner av Tolkien, bretonska lais och faerie, däremot inte fullt lika givande för den som saknar det intresset. För läsare med författarambitioner kan det vara en fruktbar bekantskap, inte minst genom inblicken i faeries värld.
Om skribenten: Joakim Andersen
