Europa och Västerlandet befinner sig i en avgörande kris. Demokratin monteras ner, befolkningarna byts ut, kulturen präglas av degeneration och kapplöpning mot botten, naturen och hennes invånare behandlas som själlösa råvaror. Många analyser fokuserar på en enda dimension av detta, ofta ekonomi, demografi eller politik, den holländske traditionalisten Alexander Wolfheze tar i boken Alba Rosa ett mer samlat grepp på den moderna världens kris. Wolfheze har mångårig bakgrund i akademin och har forskat om assyriologi och antropologi. Han är aktiv i den holländska studiegruppen Erkenbrand och har tidigare bland annat skrivit The Sunset of Tradition and the Origins of the Great War.
Wolfhezes bok är en uppdatering av traditionalismen till vår tid, på många sätt en fortsättning på Evolas, Guenons och Nasrs beskrivning av den moderna världens kris. Det är intressant att läsa om hur traditionernas ”horder av levande döda” under de sista dagarna motsvarar atomiserade människor beroende av konsumtion och smartphones. Fruktbart är också Wolfhezes psykohistoriska perspektiv. Han betraktar kollektiv psykologi som en betydelsefull faktor i historien, och diagnosticerar hur Västerlandet i allmänhet och hennes eliter i synnerhet kunnat drabbas av vansinne, perversion och dödsdrift.
Fyra kriser står i centrum i Alba Rosa. Det är för det första miljökrisen i bred mening, med inslag som det ekocida konsumtionssamhället och det storskaliga djurplågeriet i köttindustrin. Wolfheze bedömer även att klimatkrisen är verklig. För det andra tar han upp det hot som är teknologisk transhumanism, med automatisering, manipulation av gener et cetera. Det tredje hotet är etniskt folkutbyte, de fientliga eliterna byter medvetet ut européerna mot andra folkgrupper i hela Västerlandet. Samtidigt tystar de motståndet och rapporteringen om processens många offer. Det fjärde hotet beskriver Wolfheze som social implosion. Splittrade familjer, förskolor, media, genusideologier och annat leder till att de unga saknar identitet och känsla av mening, något som drabbar både kollektiv och individer. Det sägs ibland att de unga är trasiga men det är inte särskilt underligt givet hur samhället de växer upp i kommit att bli.
Bakom dessa processer identifierar Wolfheze den ideologi han i likhet med Stephen Pax Leonard ger namnet kulturnihilism. Han beskriver den som en anti-identitär slavdiskurs och som resultatet av kollektiv post-traumatisk stress. Intimt knuten till kulturnihilismen är det han kallar fientliga eliter, eliter som frikopplat sig själva från de samhällen och folk de satts att företräda. Här finns en klassaspekt och en generationsaspekt, ”hostile elites” består i hög grad av baby boomergenerationen. Wolfheze beskriver hur de förrått sina barn och barnbarn, och hela sin civilisation.
Bakgrunden till detta är psykohistorisk, och i Alba Rosa utgår Wolfheze från de båda världskrigen. Det trauma de innebar, i synnerhet den ”helvetesstorm” som drabbade tyskarna under krigets slutskede, har satt djupa spår. Tyskarna har blivit ett ”negativt utvalt folk”, Merkels politiska projekt är att återskapa ”helvetesstormen” men nu för att utplåna tyskarna för gott. Av naturliga skäl är dessa drivkrafter inget de inblandade själva är medvetna om, men att det finns inslag av sadomasochism och dödsdrift i folkutbytespolitiken är högst troligt givet det subrationella självhatet. Wolfheze skriver om elitens ovilja att informera sina befolkningar om vad som brukar hända när vita människor blir i minoritet att: ”the malignant-narcissist hostile elite of the baby boomer generation actually – consciously or unconsciously – wishes to subject their children and grandchildren to these perversions and bestialities.” Babyboomereliten beskrivs föga smickrande, deras inställning till de egna folken och till naturen summeras med orden ”efter oss syndafloden”.
Wolfhezes psykohistoriska analys utgår också från att Västerlandet blivit ett matriarkat, detta ungefär år 1992, ”modernity can be understood as a combination of the deflation of the male principle to a state of ultimate degeneracy and the inflation of the female principle to a state of ultimate perversity”. Hans bedömning av matriarkatet är mörk, och placerar mot historisk bakgrund människooffer i centrum. Dagens matriarker, oavsett om det är ”batikhäxor” eller barnlösa och omanliga politiker, drivs av starka impulser att offra Europas barn och uppväxande generationer. Wolfheze skriver angående hur eliten tystat ner sådant som ”groominggängen” i Rotherham och andra brittiska städer att ”the innocent children of the west, the exquisitely sensitive and vulnerable heirs to the most refined civilization of human history, are forced to fight a perversely unequal social-darwinist struggle against ruthless barbarians from the darkest corners of the third world.” Bakom detta finns, oavsett om vi följer Wolfheze hela vägen, synnerligen oattraktiva impulser och drifter. Wolfhezes slutsats är att matriarkatet varken kan eller vill försvara sig, det representerar kapitulation och underkastelse. Intressant är också hans analys av den etno-sexuella aspekten av kulturnihilismen, där en exogam modell framställs som den önskvärda. Européer är i den givare av kvinnor, icke-européer mottagare av kvinnor. Den exogama modellen genomsyrar idag bland annat reklamen, och bör också analyseras psykohistoriskt.
Den psykohistoriska analysen är en bestående behållning med Alba Rosa. Givande är också Wolfhezes presentation av traditionalismen som förenlig med värnandet om identiteter, även etniska sådana. Kulturnihilismen och de fientliga eliterna är anti-identitära, vänder sig mot både biologiska och kulturella identiteter. Traditionalismen ser dem istället som viktiga, Wolfheze noterar att ”from a traditionalist perspective, peoples too have rights and duties”. Han beskriver olika folkstammars personligheter och uppgifter, ”ethnic vocations” som för tankarna till folksjälar. Att de europeiska folken utplånas ser han som något värt att kämpa mot. En traditionalist är hos Wolfheze en försvarare av den egna gruppen, mot djur, krigare eller onda andar. Han skriver läsvärt om försvararens tunga ansvar, ”the guardian cannot confound a wolf for a sheep, a stranger for a friend, he cannot lose sight of the gate, he cannot be distracted by idle chatter, he cannot drink when others celebrate, he cannot let children talk to strangers and he cannot let strangers seduce girls.” Kontrasten till den fientliga eliten är uppenbar. Alba Rosa tar också upp hur traditionella samhällen befunnit sig under ständiga hot, och de institutioner de byggt för att skydda sig. Han talar här i synnerhet om monarkin, adeln, kyrkan och akademin, och beskriver hur de idag infiltrerats av kulturnihilismen. Wolfheze gör också en intressant läsning av Hollands historia och nationalkaraktär. Traditionalister har sällan intresserat sig för protestantismen annat än som problem, men Wolfheze analyserar radikal protestantism som det holländska folkets tradition. Det kan vara ett givande område för svenska lutheraner som vill återerövra kyrkan och samtidigt fördjupa den. Wolfheze vänder sig till både kristna och hedningar, hans utgångspunkt är att krisen går djupt och att lösningen också måste gå på djupet. Européerna måste återfinna sina traditioner och sin själ.
Sammantaget är Alba Rosa en guldgruva, i skärningspunkten mellan identitarism och traditionalism. Wolfheze rör sig mellan att beskriva Kali Yuga, mors triumphalis och det kristna Katehon till att citera Sloterdijk och analysera Hollands politiska landskap. För den som vill försvara våra folk och vår civilisation och återknyta kontakten med deras traditioner och djupare källor är det obligatorisk läsning. Det psykohistoriska perspektivet är högintressant för alla som vill förstå vad som pågår, den kritik man kan rikta mot boken är att psykohistorien borde varit än mer framträdande.
Vi införskaffar Alba Rosa bland annat här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
